Hemmamammigt

Jag förstår att ni alla håller på att dö av nyfikenhet hur det har gått med min motionsplan. Vad annat kunde vara intressant här i världen? Nå, jag kan berätta att det gått sådär, men inte helt dåligt. Jag har sprungit två gånger i veckan och försökt göra någon muskelstärkande träning i samband med springandet. Yoga har jag inte ännu kommit igång med. Men idag skall jag försöka dra mig till gymmet och gå på virtual yoga (alla klasser är virtuella, funkar bättre än jag trodde). Men det känns TRÖGT. Jättejätte trögt. Förra gången jag försökte göra plankan i en minut föll jag pladask ner på golvet efter 30 sekunder och det bara sved överallt. Låg och kved på golvet och tyckte synd om mig själv.

Jag vet att det inte egentligen är ett fysiskt lidande, utan mera psykiskt. Har ingen karaktär eller drive för tillfället. Bara en slö vardagslunk. Lunk, lunk. Föra gråtande barn till skolan. Lunk, lunk. Försöka läsa neurologi. Lunk, lunk. Istället se på Real Housewifes of New York. Lunk, lunk. Känner mig som världens slöaste människa. Lunk, lunk. Springer. Lunk (väldigt lugn lunk). Hämtar barnen. Lunk, lunk. Funderar på mat. Lunk, lunk. Läser läxor. Lunk, lunk. Tar en öl. Lunk, lunk.

Fast idag är det fredag och imorgon skall vi till Ardennerna, så jag borde ju inte klaga. Mitt liv är bra. Bara lite för hemmamammigt för min smak för tillfället.

Söndagsutflykt

Vi har svärmor och Stig på besök. Här är några bilder från vår Brugge-utfärd igår (Alla förutom Danni var med, han befinner sig fortfarande i Grekland).

Fina Brugge i solsken. Vi åkte i en kanalbåt. 

Vi åt på en restaurang där det fanns ljusröda flipflops på väggarna

och där vi fick dricka dödsskalleöl

Jag och skrattet på samma restaurang

En till stilen "övre europeisk medelklass"-konstnär stod längs med kanalen och målade.

Jag är nästan inne

I KU Leuvens registreringssystem närmare bestämt. Har idag kört till Leuven för att delta i olika informationssessioner. Lite nyttigt, mycket som nu inte var så intressant (när man skall börja läsa på tent och hur man refererar.. känner mig så gammal då).

Kunde inte sluta tänkta på Internship-filmen när jag satt där bredvid en chilenare som saknade sin pojkvän (och snapchattade med honom hela tiden under infon) och en tyska på andra sidan som viskade till mig att hon tycker att föreläsaren inte kunde svara tillräckligt bra på frågorna som ställdes honom. Åt franskisar med tysken efteråt och det visade sig att hon också bor i Bryssel där hennes sambo jobbar. Så vi växlade tfn-nummer och jag erbjöd kimppa-kyyti. Intressant socialt fenomen när hundratals människor som inte känner varandra - men befinner sig i samma situation - samlas. Plötsligt är det värsta som kan hända att stå ensam, så de flesta söker ögonkontakt, sen växlas det några klichéiga fraser om nationaliteter och i nästa sekund har man bytt tfn-nummer. Rätt trevligt egentligen.

Sen skulle jag registrera mig. Förstod efter 10 minuter i kön att det skulle ta minst två timmar och jag började ha bråttom till skolhämtningen. Får försöka på nytt i morgon.

Välkommen, välkommen

Lite senare på eftermiddagen läste vi läxor med Rufus. Elsa fotade i smyg

Helgen

Det var en trevlig helg (haha, nu har jag igen första-mening-ångest). På fredag åkte vi bil (vi har köpt en) till Leuven och kollade in simhallen. Simning stod nämligen högt på barnens lista över saker de vill göra. Och eftersom de har en tung period på gång på dagis/skola så hade vi bestämt att vi skulle göra något roligt på fredag kväll. Lyckat!

På lördag var det marknad längs hela George Henri vilket är Woluwe-Saint-Lamberts (stadsdelen vi bor i) huvudgata och bara ett stenkast från vårt hem. Alla butiker och restauranger hade öppet och sålde sina grejor längs med vägen. Mellan restaurang- och butiksstånden fanns också ett helt tivoli utspritt lite här och där:

Barnen ville stanna vid ALLA spännande bord

Georg Henri

Jag fick köpa ostron och ett glas vitt för 12 euro. Nu låter det kanske som jag är en van ostron-ätare,
men det är jag inte. Typ andra gången jag smakar. Lite som att öppna munnen och svälja havsvatten
+ ett stänk av peppar och citron. Men ändå gott, nästan beroende framkallande.

Tivloi, tivoli,

Tivoli,

Tivoliiiii

På söndag tog vi oss till Arboretum för att ansluta oss till ett gäng glada svenskar som träffas en gång i månaden i olika parker och leker med barnen i naturen. Som Mulle, men det heter Skogstuvan. Riktigt lyckat, vi grillade pinnbröd och myste som bara svenskar kan.

Här går Rufus

Teflonhjärnan

Försökte läsa Le Soir idag för att öva på min franska. Google translatade allt jag inte förstod (typ det mesta) - förstod för sekunden - men glömde den förra meningen efter att jag läst den nästa. Min hjärna känns som teflon, jag tror att jag har beskrivit teflonkänslan förut: all input liksom bara glider mot ytan på min hjärna, jag snappar upp något här och där under de få sekunder informationsflödet glider förbi men så fort den (informationssörjan då) rinner bort kommer jag inte ihåg någonting mera. Ingenting fastnar. Lite orolig, lite van, lite trött.

Det var allt för idag. Gäääääsp.

Trrrräningsplan

Läste Linas träningsblogg igår om att komma igång med träning. Jag blev så inspirerad att jag fyllde i min kalender med träningsplaner. De här veckorna före mina studier börjar på riktigt hade jag tänkt börja träna igen, läsa in mig på sjukdomen Parkinson (ska få delta i en forskningsgrupp om just parkinson under hösten), fixa i ordning här hemma (vi har ännu heller inte alla lampor fast i taket - bara ett exempel av många) och på kvällarna ge allt mitt stöd till barnen. Men mest har jag stirrat upp i taket, på datorn och haft ångest, huvudvärk och på kvällarna försökt vara tryggheten själv för barnen.

Men nu fääään ska det kommas igång. Skrev således in i min kalender följande:

Tisdag: Spring
Onsdag: Paus
Torsdag: Yoga på nya gymmet
Fredag: Spring

Min plan är att springa 2-3 gånger i veckan och gå på Yoga 1-2 gånger i veckan. Plus att göra plankan och några andra bål- samt armmuskelstärkande övningar i samband med springande.

Idag skulle jag då ut och springa enligt träningsplanen. Och det gjorde jag! Halleluja! I och för sig en mycket kort sträcka, gick emellanåt, fick stygn och det kändes trööögt. Men jag kom ut, det var viktigt. Jag brukar springa runt Parc Cinguantenaire, vilken är en av de populäraste springparkerna i Bryssel:

Runt den här femkanten springer jag.

Det händer

Söndag i Bryssel och så råkade det vara både ballongparad och serieteckningsfestival. Bryssel som bäst:

Bande dessinées

Och ännu mera. Jag har själv läst Bamse, Kalle Anka, Asterix och Obelix, Lucky Luke, Tintin och Smurfarna. Lite old school fiilis på mig alltså. På festivalen fanns det så mycket olika serier (fast jag tydligen nästan bara tagit bilder på Tintin) att jag inte fick något grepp om det hela. Visste liksom inte var jag skulle börja eller sluta. Rufus och Elsa tyckte mest om Manga-stilen. Pokemon intresset kan ha något med saken att göra.

Utanför kungapalatset hittade vi ballongparaden som var en del av serieteckningsfestivalen.

Super Man var helt sjuuukt stor och såg på nära håll arg ut.

Sen stötte vi på en typ som liknade Obelix. Vi såg senare att den klassiska
Obelix-figuren (med blåvitrandiga byxor) befann sig inne i innergården. Men vi var
glada ändå.

Efter det gick vi till centrum och åt frites. Alla mina byxor spänner, men guuud vad dom gör goda franskisar i det här landet och jag kan ju alltid köpa ett nummer större byxor.

Fredag

Skall just och hämta barnen från skolan. TGIF! Säger jag bara. Jag har (och barnen med) en klump i magen varje morgon när jag för dem och det gråts. Fast inte jag, jag gråter lite sen efteråt. Men så länge barnen ser mig har jag klarat av att hålla mig lugn och glad.

Har idag också varit  i kontakt med en barnvakt som talar både franska och svenska. Jag tänkte att vi behöver all hjälp som vi kan få med att komma igång med språket. Hon kanske kunde tala franska med barnen och de kan fråga på svenska. Det verkade vara en sympatisk typ så vi får se hur det utvecklar sig.

Danni är i Luxemburg så jag har hemmamys med kidsen och det känns bra. Har fixat allt de älskar (tacos, chips, kex, cornflakes). We can do this!

Här är vårt arbetsrum. Madamen vi hyr av tyckte att vi kunde använda rummet som "walk in closet", men det är just perfekt för ett större bord och ett lite mindre skrivbord, så det blev arbetsrum istället. Danni har både har det större bordet och just märkte jag också att han har en bekvämare stol (som ni ser bakom mig). Borde kanske passa på och switcha platser nu när han är borta, eller åtminstone stolar..

Ångest och årets mamma

Ångestbloggen här hej. Jag har svårt att tänka på något annat än hur barnen klarar sig i skolan och hur illa jag mår av att världen är så orättvis. Tänker främst på de människor som måste fly för sina liv. Att misären händer just nu, precis nu, samtidigt som jag sitter här framför datorn i min expatbubbla. Skolångesten blir löjlig i jämförelse, men finns i mig ändå.

Men jag hjälper varken världen eller mina barn om jag sitter här hemma och gråter över ångesten. Istället göra något  - litet som stort - och fortsätta framåt (vakna, jobba, studera, sprida empati i vardagen, le, krama, ge stöd via t.ex. Röda korset, Rädda barnen). Orka se framåt och hoppas att världen som Rufus och Elsa lever i när de är gamla inte är lika orättvis och grym som världen idag.

Igår nådde skolångesten nya höjder när jag missat att man också ska ha ett litet mellanmål till förmiddagen (årets mamma här hej). På onsdagar slutar skolan redan kl. 12 här i Bryssel så jag tänkte att barnen äter sen när de kommer hem. När jag hämtade Rufus berättade han att man också på onsdagar ska ha ett litet mellanmål med. Han hade börjat gråta när han förstått att vi missat att ta med mellanmål, han kunde inte förklara på franska, utan i hjälplösheten kom tårarna istället. Och vet ni vad som hände sen? Jo, var och varannan i hans klass hade gett honom något: kex, choklad, äpplen så att han nästan inte orkat äta allt. Och när jag hämtade honom var det en av flickorna i han klass som höll honom i handen och hjälpte honom. De här barnen är 6-7 år.

I Prince Baudouin, som skolan heter, samlas det barn med mer än 40 olika nationaliteter eller etnisk bakgrund. Där hjälper de varandra också då en vilsen vit finsk kille känner sig borttappad och gråter. När jag tänker på det tror jag lite mera på mänskligheten och framtiden. Empati, respekt och multikulti!

Dag 2

Första dagen på dagis/skola gick helt ok. Båda barnen var på got humör när vi hämtade dem. Fast lite heavyt kommer det att vara - speciellt för Rufus. Han hoppar in på tvåan eftersom man börjar skolan ett år tidigare här. När vi ansökte om skolplatsen menade de att det är under de två första åren man lär sig att läsa och skriva, lite samma som i Finland tänkte vi då (om man tänker att förskolan är ettan här). Från skolan tyckte de också att det är bäst att han börjar på tvåan, på sin egen åldersklass, och så ser vi hur det går. Efter första dagen fick han en redan läxor och sku skriva hela alfabetet med SKRIVSTIL (trodde man slopat det på 90-talet). Stackars liten. Vi får ta det en dag i sänder helt enkelt.

Skolstart

Vi har planerat, vi har funderat, vi har också försökt tänka på annat, vi har lagat lappar med bilder för att underlätta kommunikationen, översatt den långa shoppinglistan för skolan och organiserat, pynjat och till sist packat väskan. Lovade mig själv att inte börja gråta när Rufus ser, jag skulle hållas stark och glad, skratta och vinka som de andra föräldrarna. Men när vi stod där på skolgården och vinkade till Rufus (man fick inte gå med in i klassrummet) log jag så brett jag kunde men tårarna rann samtidigt och jag kunde bara inte stoppa dem. Jävlar, jag som lovat mig själv! Vill inte projicera mina egna känslor på honom. Han stod där lite blek och läppen darrade och det var bara för mycket för mitt modershjärta. Ville springa in och ta honom i famnen och sjunga Sjörövarfabbe så som jag gjorde när han var baby.

Jag hoppas det gå bra fast han inte kan franska, jag hoppas inte han får skolskräck för livet, jag hoppas läraren ser honom och att klasskompisarna är snälla.

Det här var definitivt en av de svåraste stunderna hittills som förälder.

Elsa 4 år!

De här åren då jag bloggat om mitt nya liv som fysioterapistuderande har terminen kickat igång så där på riktigt samtidigt som Elsa fyller år. Den här hösten är allt lite försenat, studierna börjar först på riktigt i oktober, men Elsa födelsedag är och består. Så 28.8 firade vi att min baby funnits i FYRA hela år. Världens bästa Elso!

Vi bakar kaka

Elsa och jag hade en prinsessmysstund och läste Alrakäraste Syster som momi&mofi skickat på posten.
Jag snyftade mig igenom boken, kan inte öppna en Astrid Lindgren bok utan att bli rörd till tårar.

Här kommer jag hösten

Sitter vid mitt nyrensade skrivbord och försöker peppa mig inför höstens kurser. Vågade t.o.m. logga in på mejl och KU Leuvens hemsida. Som ni ser har jag hängt upp badvaktsintyget (har lite fastnat - jag vet - men nu har det blivit en symbolisk grej för mig). Bredvid hänger utlåtandet över examensarbetet som Linda och jag jobbade med på våren. Vi fick vitsord 4 av 5. Jihaa!

Men de var de och nu är det slutspurten kvar. I Leuven, på engelska och om neurologi. Go, go, gooooo!

Känns lite kalt, borde kanske fixa doftljus (har helt dille på dem nuförtiden), mjuka
upp det hela. 

Sommaren i skärgården (och lite i Stockholm)

Före bloggen övergår till höstfiilis med studier, chaud vin och kaningryta så vill jag ännu njuta av sommarkänslan. Här kommer därför några sommarminnen:

Vi ordna sommarträff på Örnen och det kryllade av små oranga flytvästar i regnet.

Sen åkte vi till Utö, tar med gamla Sally ca 2,5 h.

På Utö blåååste det. 

Rufus och Elsa stortrivdes och spelade fotboll eller bollen i burken varje kväll med gänget i byn.

Det roligare med Utö är att hela tiden händer små grejer. Som här då en av Finlands bästa dragspelare - Maria Kalaniemi - dök och och spelade vid hamnen.

På grund av lite sämre väder blev det inte så många utfärder på Utö. Men en fyra stjärning
 (skumpa ingick) blev det till kobbarna.

Sen åkte vi till Stockholm och träffade ljuuuvliga kusin Etan. Trots minerna var det en lycklig stund. 

I Stockholm blev det också ett adjö till Lina & Öz som vi hängt med på örnen.

Och lite Helsingfors blev det ju också. Här en suddig bild på oss från The Cock:

Tillbaka till skärgården och plötsligt blev det varmt.

Vi åkte till Örö med svärfar

och tog emot och vinkade av släkt och vänner på nya bryggan

Hälsade på farfar snart 90 år som fortfarande odlar potatis på somrarna i Bjärnå

Tillbaka i Bryssel njöt vi av värme och "poolen" på gården.

Salut!

Istället för att gå omkring och vara frånvarande har jag de två senaste dagarna försökt ta mig i kragen. Har t.o.m. listat grejer som borde göras före september:

Obs! ser ni vägglamporna? Försökte få dem med - så fina! (en av orsakerna att fuktkällaren inte
stör mig lika mycket)

Och så var vi till Oostende och solade med resten av Bryssel igår. Fin dag som avslutades med musslor i vittvin och kvällssol vid havsbrisen. Svårt att vara frånvarande då.

Skööönt! Tidvattnet kom fast oss fem minuter senare.

Lyssnade idag på suveräna Daniel Poohl som Lina tipsade om och som det inte skulle vara nog så skall jag nu korka en Jupiler och äta hotdogs. Kram!

Bon Soir

Tillbaka i Bryssel. Elsa somnade just, Rufus håller på att somna. Klockan är tio och det är alldeles beckmörkt. Grannarna verkar vara bortresta och fira semester så det är underligt tyst. Hela juni var det partaj typ varje kväll i grannskapet.

Finland svischa (e de ett ord?) förbi. Vi var så länge i skärgården att jag fick tillräckligt. Det har nog inte hänt sedan jag var barn. Att få tillräckligt av ledighet och riktigt vänta på att skolan börjar. Nu är jag trettiofem år och det händer igen. Så går det sen.

Har varit melankolisk största delen av finlandsvistelsen och vet inte varför.  Det har varit skönt, men ändå har jag inte riktigt kunna ta in något. Det känns som om det mesta flyter bredvid och jag ler och nickar men är inte riktigt med. Overkligt kanske beskriver min tillvaro bäst. Allt känns lite overkligt. Har läst några böcker vilket är en nyhet i sig. Barnen är så stora att jag faktiskt kunnat läsa stundvis i lugn och ro dagstid. Hade inte planerat något särskilt läsandet (förutom fysioterapi och franska, vilket jag inte gjort), utan tog det som kom framför mig. En självbiografisk bok om Ken Ring och en annan om Julius Caesars unga år blev det. Machot värre.

Den här har jag lyssnat på i sommar och - fast den inte är så somrig - så är det min sommarlåt 2015:

Hej

Bloggandet känns trögt nu av någon orsak. Kanske för att jag IGEN har varit ensam med barnen hela veckan. Danni kom hem från i Grekland igår. Orkar inte skriva, men lägger upp några bilder ifall någon ännu kikar in här.

Portugal var just så ljuvligt som jag tänkt mig.

Vi hyrde en apartment via Airbnb i Vilamoura. Platsen visade sig vara beläget mitt i en golfresort.
Lite opersonligt lägenhet, men allting var fräscht och snygg. Vi hyrde också en bil så vi åkte till nya
stränder varje dag. Rufus har tagit bilden tidigt på morgonen före vi åkte till flygplatsen så att vi
inte bara skulle glömma den fantastiska poolen.

Sen kom vi hem och barnen och jag har turistat i vår nya hemstad.

Här surade de en stund på Grand Place över att de var de ENDA som hade regnrock i hela Bryssel. Då var det ännu rätt svalt. Nu har det varit över 30 och sol i flera dagar. 

Och här har vi hittat vår påse med nyinköpta lego som vi glömde på ett café på Gare Central efter ett besök i Waterloo. Fatta
lyckan då påsen hittades nästa dag i caféet!

Och nu på måndag åker barnen och jag till den åboländska skärgården. Jipiii!

Men vem ska trösta knyttet med att säga sanningen: om du bara springer undan så får du ingen vän.

Hinner int alls blogga nu när jag bor mitt i Europa. Det händer hela tiden så mycket. Eller åtminstone tror vi med Rufus och Elsa att det händer grejer utanför vår lilla bubbla här hemma. Det flyger ÅTMINSTONE dubbelt så många flygplan över staden än vad det någonsin gör i Helsingfors. Det här har vi kommit fram till då vi under dagarna myser på vår egen trygga gård och stirrar upp mot skyn. Vi hör stadens brus, grannens fester men ser mest bara flygplan på himmelen på grund av de höga murarna som omringar vår gård. Knappt så vi vågar oss ut från vårt trygga bo.

Fast sen kommer ibland den där Daniel hem och tvingar oss att mingla. Jag trodde till exempel att midsommaren skulle vara lugn och skön, men herreminje så mycket festande det var i dagarna två. Och jag var till på köpet avslappnad och glad. Snapsen gjorde kanske sitt.

OCH sen var vi i Portugal på semester förra veckan. Skall ladda upp bilder bara bloggivern återkommer. Nu tillbaka till flygplansstirrandet på egna gården. Hejhej.

Prekelinden

Vi bor på Avenue Prekelinden. Tycker namnet lite påminner om perkele Lindgren - passar ju fint. Lever in någon slags vakumtillvaro mellan två hem och liv. Sakta kryper små flag av hemkänsla över mig och jag är inte mera ständigt i pisse. Fast jag går fortfarande runt i huset och luktar, varje gång jag kommer in i ett rum drar jag luft in i näsan för att känna efter om det luktar något speciellt. Helt normalt är det väl inte. Tycker min näsa är lite mer täppt än normalt, men är inte helt säker. Jag som tar mig för att vara så open minded och så går jag småaktigt omkring och tycker att allting luktar i min nya hemstad.

Vi har inte ännu rört oss så mycket från våra hemknutar med barnen. Vidgar reviret sakta men säkert ju modigare vi blir. Danni jobbar långa dagar, men roligt att hela familjen är samlad på morgonen och på kvällen. Barnen njuter vilket känns fint.

Här ännu en bild från flygplatsen när vi åkte iväg. Barnen helivriga och jag ser ut som om det
har kommit i byxan. Beskrivande. 

Här är Avenue Prekelinden

Flytten

Det blev en liten spontan flyttpaus. Men nu är jag tillbaka. Allt har gått bra.

Fast nu ska försöka skriva ett ärligt inlägg om stämningarna. Kan väl börja med att själva flytten gick precis enligt planen. Och jag höll mig lugn, på gränsen till apatiskt ända tills barnen och jag anlände hit till Bryssel. Sen utlöstes en fem månaders inneboende stress och jag var inte mera varken lugn eller sansad.

Fick någon slags mindre mental meltdown. Den utlösande faktorn var stressen över att vår källare är fuktig och att vi tycker att lukten ibland siprar in i första vångingen (där som tur ingen sover). Plötsligt kunde jag bara fokusera på det här och såg framför mig hur barnen får astma, kroniska lungbesvär, exem och andra allergier. Kände mig skyldig då jag övertalat familjen (Danni) om att huset var ljuuuvligt och hade karaktär. Fick några ordentliga raivaren på allt och alla. Fick ångest av alla ouppackade flyttlådor och kände inte för att att packa upp något i det här "satans mögelhuset".

Gick sedan ut en stund och konstaterade att vi har en kyrka i storlek med Åbo domkyrka precis bredvid oss, flera mysiga restauranger och fina parker för barnen. Kom hem drack lite vin och kände inte mera någon lukt, såg på när barnen lekte på gårdsplätten (vi har en egen!) och tyckte plötsligt allt var charmant kontinentalt - skratten och brajalukten från grannarna, ja, t.o.m. lukten i den fuktiga källaren.

(Om mitt fuktluktsbotemedel är rödvin kan det gå dåligt för mig i den här stan.)