Skratt och bilmusik

Kommer nån ihåg att jag har haft en finsktrauma på de tidigare praktikperioderna? Kommer själv vagt ihåg att jag klagat högt och långt om detta på olika medier. Plötsligt den här våren bryr jag mig inte mera. Säger fortfarande ganska ofta fel och kanske lite klumpigt ibland. Men jag har försökt sluta joma om det och arbetskulturen på psykiatriska verkar fint nog vara varm och öppen för olikheter.

Och i möten med patienter så har mina roliga formuleringar ibland lett till att både jag och patienten skrattat. Är helt säker på att ett skratt på 5 sekunder när man mår psykiskt dåligt motsvarar ett lyckorus efter ca.10 km spring (måste bara ännu hitta en forskningsartikel för att få det här helt säkert bekräftat).



Lyssnade på Sanni på vägen hem från landet igår. Barnen somnade och det var igen den där fina stunden av tystnad, en trygg varm bil och vårskymning utanför. Vet inte om allt låter bättre i bilen, men tyckte om den här.

On the road

Jag kom just hemsusande från landet med Elsa och Rufus. Danni har jobbat så jag körde ensam medan barnen sov. Speciellt på de mindre vägarna är jag alltid rädd för att krocka med en älg. Kände mig trött idag och spärrade upp ögonen extra stort för att hinna se skymten av en eventuell älg i skogsbrynet före det smäller. Mina tankar snurrade vidare kring det här, hoppades att bara jag skulle bli skadad eller dö ifall vi skulle krocka. Sen funderade jag på vad mina sista ord och meddelanden till världen varit. Kom på att jag uppdaterade instagram med en whisky-flaska igår och blev lite störd över att det skulle vara min sista hälsning. När vi kom till motorvägen sov barnen tyst och sött fortfarande och jag gasade vidare och funderade på om det månne var snyggisar i bilen framför, den med surfbreda på taket, och hur jag skall hinna klippa barnens naglar före dagisstarten imorgon. Sen var vi nästan hemma och barnen vaknade. Snipp snapp slut.

Kusken med stort K

Förutom att jobba, jobba, jobba har jag kört undeligt mycket bil inne och omkring centrum på senaste tid. De har bl.a. varit hämtning av Danni från knäoperation i Hertonäs, bilreparering i Kottby och senast idag flygplatsfärd för att hämta lillsis som är på blixtvisit och klassträff (måste blogga om klassträffar vid något skede - ett intressant fenomen tycker jag).

Barnen har oftast också varit med i baksätet och AC:n fungerar inte heller för tillfället - så några extra stresskryddor under körandet har det varit. Idag hamnade jag mitt i ett trafikkaos på Mannerheimvägen pga fotbollsmatch och en krock och allting blinkade bara gult. Men vet ni vad? Jo, tadaaa: plötsligt den här veckan har jag hittat självförtroendet vid ratten igen! Har lutat mig lugnt bakåt i stressiga situationer, smygit in och ut mellan filer för att optimera framfarten och glidit smidigt fram från backstart till backstart. Har kört rätt lite under de senaste åren och tycker att det är skönt att inte måsta använda bilen normalt i vardagen, men samtidigt är det en fin frihetskänsla när jag känner mig säker på rutter och körteknik.

ABC

Ibland känns det som om helgerna handlar om att packa ut och in väskor och barntillbehör i konstigt stora mängder. På måndag morgon när allting är upp och ner och vi inte hittar nerpackade halsdukar, mössor och vantar så känns de där veckoslutsutfärderna inte värda ett piss.

Men på söndag kväll när vi kör hem från Åboland brukar det infinna sig en harmoni i vår bil. Vi stannar nästan alltid vid en ABC och jag äter alltid franskisar och lövbiff, Danni tar nästan alltid grillbiffen och barnen köttbullar. Lite småsorligt och fantasilöst kanske någon tycker. Och visst kan man tänka så, men när man vet att det kommer en skrikig måndagsmorgon känns barnens totala eufori i lekrummet med flottiga franskisar hängande från mungipan som total lycka. Sen somnar barnen oftast i bilen och det blir tyst och det är mörkt ute och från radion kommer det helst någon lugn Bruce Springsteen låt. Och i den stunden känner jag mig helt ett med småbarnslivet.