Kommer nån ihåg att jag har haft en finsktrauma på de tidigare praktikperioderna? Kommer själv vagt ihåg att jag klagat högt och långt om detta på olika medier. Plötsligt den här våren bryr jag mig inte mera. Säger fortfarande ganska ofta fel och kanske lite klumpigt ibland. Men jag har försökt sluta joma om det och arbetskulturen på psykiatriska verkar fint nog vara varm och öppen för olikheter.
Och i möten med patienter så har mina roliga formuleringar ibland lett till att både jag och patienten skrattat. Är helt säker på att ett skratt på 5 sekunder när man mår psykiskt dåligt motsvarar ett lyckorus efter ca.10 km spring (måste bara ännu hitta en forskningsartikel för att få det här helt säkert bekräftat).
Lyssnade på Sanni på vägen hem från landet igår. Barnen somnade och det var igen den där fina stunden av tystnad, en trygg varm bil och vårskymning utanför. Vet inte om allt låter bättre i bilen, men tyckte om den här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar