Här tidigare i veckan höll jag på att fall in i gropen när jag märkte att jag IGEN tappat mitt kollektivkort. Jag har annars också haft ångest över ekonomin och liksom nu först på riktigt vaknat upp och fattat att jag inte mera får studiestöd... OCH inte heller studierabatt på kollektivtrafiken eftersom jag är över 30 år. WTF?! Åldersdiskriminering i allra högsta grad! Nu om nånsin behöver jag ju rabatten när jag varken får studiestöd eller lån och ändå försöker studerar heltid.
Sen fick jag plötsligt en liten extra summa lön som jag inte hade räknat med, typ 80 euro. Den här summan gjorde att mitt humör vände och jag känner att nu fixar det sig. Stipendieansökningar är på väg, några jobbturer på kommande och idag skall jag för första gången hålla vattenjumppa till seniorer.
Det känns som om jag för tillfället balanserar på en bergsrygg, med små marginaler till sidan, typ den här:
torsdag, februari 27, 2014
tisdag, februari 25, 2014
Ms Låtsas
Sitter i skolan och försöker ordna upp mina högar av osorterade papper som prasslat omrking i min väska. Whatsappar samtidigt med syster Lina som söker lägenhet i Shanghai (hon skall flytta diiiit - iiik!!). Just skrev hon att det annars är bra att men att synd att det regnar dicks. Haha! Hon försöker förklara bort det med spellcheck och att meningen skulle fortsätta med dock.
Har också jumpat med en autistisk ung man idag. Svårt, men roligt de få gånger som någonting lyckas. Nu borde jag läsa på en neurotent. Har boken i famnen, men har inte ännu öppnat den, kanske den blir snällare om jag kramar den en stund.
Har också jumpat med en autistisk ung man idag. Svårt, men roligt de få gånger som någonting lyckas. Nu borde jag läsa på en neurotent. Har boken i famnen, men har inte ännu öppnat den, kanske den blir snällare om jag kramar den en stund.
Kör med jumpakläder hela dagen (fast jag knappt rört på mig) och boken i famnen (fast jag ännu inte öppnat den). Ms Låtsas här hej |
måndag, februari 24, 2014
Förrädaren
På vägen hem från dagis snarvlade jag med en annan mamma med barn på samma dagis. Det blev bland annat tal om hårborstning och jag frågade tips på hur hon gjort med sitt barn som nu är lite äldre än Elsa och har långt finkammat hår. Jag trodde inte Elsa lyssnade på oss, men nu senare på kvällen efter duschen gick hon plötsligt med på att jag borstade hennes hår och så fick jag till och med fläta det.
Och nu när hon somnat och jag började lägga 1+1 ihop känner jag mig skit. Hon lyssnade säkert noggrant på snarvlet och ville på kvällen leva upp till mina förväntningar. Jag känner mig som en förrädare som berättar om hennes hårtrauma vitt och brett till främlingar och lägger press på hennes oskyldiga axlar.
Fast gud så skönt det vara att ha en lugn och mysig hårstund tillsamman.
Och nu när hon somnat och jag började lägga 1+1 ihop känner jag mig skit. Hon lyssnade säkert noggrant på snarvlet och ville på kvällen leva upp till mina förväntningar. Jag känner mig som en förrädare som berättar om hennes hårtrauma vitt och brett till främlingar och lägger press på hennes oskyldiga axlar.
Fast gud så skönt det vara att ha en lugn och mysig hårstund tillsamman.
söndag, februari 23, 2014
Motorstopp
Bilen dog idag på vägen från Finby till flygfältet. Jag hade just skrutit till Lina om vår gamla Saab som aldrig har haft någo större fel och att den alltid fungerar så fint. JINX! Sen var det kört. Ungefär halvvägs vid Muurla sa det stopp. Annars sku de ju inte ha varit någon större panik, men just idag sku Lina hinna med flyget till Shanghai, så vi hade lite bråttom.
Allt ordnade sig. Två schysta killar, som råkade veta allt om bilar, stannade och hjälpte till med att knuffa bilen och kolla ifall de genast kunde se felet. Ingenstans hade de bråttom och de skämtade om att vi talade ett så exotiskt språk att vi knappast var därifrån. På landet finns det alltid räddare i nöden när motorer går sönder.
Fast sen tyckte den ena killen att det vara mera pinsamt att han inte genast hittade oljan än att jag inte genast kom ihåg var oljepinnen var i min egen bil. I mitt stilla sinne tänkte jag att det ändå är skönt att bara köra förbi och inte bo i de här machoåkerbyarna. Det slutade med att vi fick ringa en bärgningsbil och Saaben åkte till Salo medan pappa (som gasat från Finby) med hög fart körde hela högen till flygfältet.
Jag hittade också ett foto av mig från år1995 hos mina föräldrar. Bilden är tagen då jag bodde i åkerbyn Kyrkslätt. Småflätor i tunt finskt hår är inte ens snyggt då man är ung och fräsch.
Allt ordnade sig. Två schysta killar, som råkade veta allt om bilar, stannade och hjälpte till med att knuffa bilen och kolla ifall de genast kunde se felet. Ingenstans hade de bråttom och de skämtade om att vi talade ett så exotiskt språk att vi knappast var därifrån. På landet finns det alltid räddare i nöden när motorer går sönder.
Fast sen tyckte den ena killen att det vara mera pinsamt att han inte genast hittade oljan än att jag inte genast kom ihåg var oljepinnen var i min egen bil. I mitt stilla sinne tänkte jag att det ändå är skönt att bara köra förbi och inte bo i de här machoåkerbyarna. Det slutade med att vi fick ringa en bärgningsbil och Saaben åkte till Salo medan pappa (som gasat från Finby) med hög fart körde hela högen till flygfältet.
Jag hittade också ett foto av mig från år1995 hos mina föräldrar. Bilden är tagen då jag bodde i åkerbyn Kyrkslätt. Småflätor i tunt finskt hår är inte ens snyggt då man är ung och fräsch.
torsdag, februari 20, 2014
Prästen
Läste en intressant kolumn i Helsingin Sanomat om beroendeskap. Poängen var att det inte enbart är drogen som är det avgörande ifall man blir beroende - även om det är frågan om heroin - utan i lika hög grad utanförskapet och rotlösheten.
Det här är kanske inte något nytt, men texten var ändå en ögonöppnare för mig. Till exempel visste jag inte att heroin som i forskningssyfte testats på friska drogfria personer lett till att dessa personer inte alls fått den euforiska känslan som så ofta förknippas med heroin. De som testades kände enbart yrsel och illamående och blev inte alls beroende.
Mösstest som gjorts i små trista burar med heroin har alltid visat på att musen snabbt blir beroende. Men test som gjorts där möss fått vara i stora burar som påminner om deras naturliga miljö har visat att de a) inte överhuvudtaget är intresserade av heroinet b) att även om det fått i sig heroin inte blir beroende.
Fascinerade på något sätt. Hur enkelt det låter. Lev som du trivs och med dem du trivs med och livet i sig euforiskt nog. Borde jag bli präst istället?
Kolumnen finns här.
Det här är kanske inte något nytt, men texten var ändå en ögonöppnare för mig. Till exempel visste jag inte att heroin som i forskningssyfte testats på friska drogfria personer lett till att dessa personer inte alls fått den euforiska känslan som så ofta förknippas med heroin. De som testades kände enbart yrsel och illamående och blev inte alls beroende.
Mösstest som gjorts i små trista burar med heroin har alltid visat på att musen snabbt blir beroende. Men test som gjorts där möss fått vara i stora burar som påminner om deras naturliga miljö har visat att de a) inte överhuvudtaget är intresserade av heroinet b) att även om det fått i sig heroin inte blir beroende.
Fascinerade på något sätt. Hur enkelt det låter. Lev som du trivs och med dem du trivs med och livet i sig euforiskt nog. Borde jag bli präst istället?
Kolumnen finns här.
tisdag, februari 18, 2014
Telefax
Goddamn, vad jag blir galen på byråkratiska eftermiddagar som idag! Har bl.a. skrivit en begäran om ny behandling om förslaget till beslut om återkrav av studiestöd för år 2012 (aaaa) och så har skrivit en ansökan om att få rabatt på SEFES medlemsavgift eftersom jag inte arbetar heltid och så skall jag skicka mitt skattekort till arbetsgivaren (okej det sista är väl något som de flesta gör utan att blinka eller blogga om det).
MEN, allt det här måste skickas i pappersform, brev och frimärken skall det vara (eller så kan jag också föra ansökningarna i egen hög person till de olika luckorna), inget elektronisk scheisse här inte. Ja, eller till fpa kunde jag också skicka ett telefax, bara det kommer fram 30 dagar efter att beslutet postats och under kontorstid, så räknas det som giltigt. PÅ RIKTIGT!! Jag ser framför mig hur någon rynkar ögonbrynen och markerar med linjal ett rött krux på telefaxet som kommit fram kl.16.02 den sista dagen.
Fast jag får ju skylla mig själv när jag bara njuter av livet och inte jobbar räven av mig från 9 till 5, fem gånger i veckan. Något straff måst det ju finnas för sådana som jag.
Förutom det här har jag igen lyssnat på Bowie, vet inte varför hans musik just nu sjunker in så bra. Men så är det bara. Puss och hej!
måndag, februari 17, 2014
Åbo
Det blev en Åbo-helg med buller och bång. Nej men hur skriver jag? Försöker vara hurtig när jag bara är trött. Men trött är jag för att vi var på fest hos Sara&Ben på lördag. Festtrötthet är ju ändå lite coolare än bara vanlig trötthet. Nu måst jag börja ta itu med allt som skall fixas den här veckan och det enda jag egentligen skulle vilja göra är att hoppa i säng med datorn (uuu) och se på House of Cards.
Ett bildbevis på att jag faktiskt har träffat människor och inte bara sett på Netflix. Glömde ju igen att dokumentera festen, den här bilden tog jag i början av kvällen, men var så ivrig på maten och vännerna att jag inte ens orkade stiga upp eller få rätt skärpa på bilden.
fredag, februari 14, 2014
Vändagen är räddad!
Jeee, House of Cards, säsong två, ska bli sååå spännande! Blev så glad att jag inte ens orkar bry mig om hur sorglig min rubrik är med tanke på blogginlägget.
torsdag, februari 13, 2014
Lagens väktare
Jag är av den åsikten att lagar är skapade av människor och kan därför ändras, ingenting är bestående, moral och medmänsklighet går före paragrafer. Min moral då alltså, och det är ju här det blir lite knepigt när vi alla tycker olika.
Men utan att gå in på den nöten så kan jag bara konstatera att jag inte är den laglydigaste av alla medborgare. Men nu har jag märkt en förändring gällande en aspekt - nämligen rött ljus vid övergångsställen. Förut gick jag över när det passade mig, dvs då ingen bil kom körande. Nu har jag märkt att ifall det står ett barn och väntar så väntar jag också (och tycker samtidigt att jag är såååå duktig, en riktig förebild). Jag hoppas nästan att någon skall märka det heroiska jag gör där jag står och väntar (och nu bloggar jag om det så att det nu säkert kommer fram).
Så påverkas jag av livets gång.
Som ni kanske märker diggar jag de här hemmagjorda zoom-videona på youtube.
Men utan att gå in på den nöten så kan jag bara konstatera att jag inte är den laglydigaste av alla medborgare. Men nu har jag märkt en förändring gällande en aspekt - nämligen rött ljus vid övergångsställen. Förut gick jag över när det passade mig, dvs då ingen bil kom körande. Nu har jag märkt att ifall det står ett barn och väntar så väntar jag också (och tycker samtidigt att jag är såååå duktig, en riktig förebild). Jag hoppas nästan att någon skall märka det heroiska jag gör där jag står och väntar (och nu bloggar jag om det så att det nu säkert kommer fram).
Så påverkas jag av livets gång.
Som ni kanske märker diggar jag de här hemmagjorda zoom-videona på youtube.
tisdag, februari 11, 2014
Fula februari
Februari, februari, februari... kunde leva utan dig. Jag har så svårt med fulheten som kommer fram då snön smälter och allt blir en enda gegga där ute. På vägen hem med åttan så steg det som vanligt på puligubbar som luktade och diskuterade om livet. Idag, då allt kändes fult, så blev jag mer irriterad på deras odörer och vulgaritet (oh lala, lite franska låneord för att piffa upp det här inlägget) än vanligt. Sen funderade jag på puligubbarnas möjliga livshistorier, hur de hamnat där, och mitt frusna hjärta tinade upp en smula.
Men det här vädret kan jag inte sympatisera med - hur jag än försöker.
Men det här vädret kan jag inte sympatisera med - hur jag än försöker.
fredag, februari 07, 2014
När Stockmann stänger
Igår, när de flesta andra småbarnsfamiljer började äta kvällsmat och läsa gonattsagor, stod vi och spanade efter Danni på Stockmanns sjätte våning. Där befann vi oss utan telefon eller hemnycklar och kände oss borttappade.
Vi, hela familjen alltså, hade gått in till stan där vid sjusnåret för att köpa en födelsedagspresent till lördagens 6-årskalas. När vi stod där och funderade på möjliga presenter så kom Danni plötsligt på att han bara skulle gå en snabb sväng och kolla kläder. Det sista jag ropade före han gick iväg från leksaksavdelningen var att jag inte har telefonen med mig - så bli inte länge!
Nå det slutade så klart med att vi gick i kors. Mitt (enda) misstag var att jag gick med barnen ner till herravdelningen där jag trodde att Danni fortfarande huserade. När jag inte hittade honom gjorde jag det enda logiska, dvs gick tillbaka till barnavdelningen och rörde mig inte därifrån. Danni hade inte en lika logisk strategi, han hade gått runt och runt i varje avdelning, frågat (men inte sökt oss via högtalarna) och stressat. Till sist åkte han hem, men vid ytterdörren kom han ihåg att jag inte hade hemnycklar och åkte tillbaka.
När jag tyckte att jag hängt länge nog på våning sex och att det fick räcka med Dannis shoppande, och då Stockmann höll på att tömmas på människor, lånade jag en telefon och ringde till Danni som efter en stund kom flåsande upp till oss. I handen hade han en Zara-påse, förutom de köpet menade han att han hela tiden sprungit runt och letat efter oss.
Jag tycker att jag borde få ett tålamodspris av något slag.
På vägen hem förklarade vi för barnen hur vi borde ha bestämt en plats där vi skulle träffas ifall vi tappade bort varandra - så som man gjorde förr i tiden, före mobiltelefoner. Rufus blev alldeles konfunderar över att det funnits en tid utan mobiler och lyssnade med spänning på hur det var förr i tiden.
Vi, hela familjen alltså, hade gått in till stan där vid sjusnåret för att köpa en födelsedagspresent till lördagens 6-årskalas. När vi stod där och funderade på möjliga presenter så kom Danni plötsligt på att han bara skulle gå en snabb sväng och kolla kläder. Det sista jag ropade före han gick iväg från leksaksavdelningen var att jag inte har telefonen med mig - så bli inte länge!
Nå det slutade så klart med att vi gick i kors. Mitt (enda) misstag var att jag gick med barnen ner till herravdelningen där jag trodde att Danni fortfarande huserade. När jag inte hittade honom gjorde jag det enda logiska, dvs gick tillbaka till barnavdelningen och rörde mig inte därifrån. Danni hade inte en lika logisk strategi, han hade gått runt och runt i varje avdelning, frågat (men inte sökt oss via högtalarna) och stressat. Till sist åkte han hem, men vid ytterdörren kom han ihåg att jag inte hade hemnycklar och åkte tillbaka.
När jag tyckte att jag hängt länge nog på våning sex och att det fick räcka med Dannis shoppande, och då Stockmann höll på att tömmas på människor, lånade jag en telefon och ringde till Danni som efter en stund kom flåsande upp till oss. I handen hade han en Zara-påse, förutom de köpet menade han att han hela tiden sprungit runt och letat efter oss.
Jag tycker att jag borde få ett tålamodspris av något slag.
På vägen hem förklarade vi för barnen hur vi borde ha bestämt en plats där vi skulle träffas ifall vi tappade bort varandra - så som man gjorde förr i tiden, före mobiltelefoner. Rufus blev alldeles konfunderar över att det funnits en tid utan mobiler och lyssnade med spänning på hur det var förr i tiden.
Så här trötta var vi på morgonen efter gårdagskvällens yrande i varuhuset. |
onsdag, februari 05, 2014
Kropp utan konturer
Lyssnade idag på en gästföreläsare från HYKS psykiatriska avdelning, som berättade om hennes jobb som fysioterapeut där. Hon berättade om kroppskännedomsövnignar där man lär sig att känna sin kropps gränser bättre - var kroppen börjar och slutar helt enkelt. Ett exempel på en sådan här övning är att klienten ligger på rygg och har stora ärtpåsar över hela sin kropp som tynger ner kroppen och ökar på känslan av att kroppen börjar och slutar någonstans.
Den där flytande känslan kan jag förstå. När jag har varit som mest stressad finns det liksom inga klara gränser och strukturer, även min kropp flyter på något sätt ut från sina konturer. Och jag blir, om inte osynlig, så åtminstone otydlig för mig själv.
Flera av exemplen från psykofysiken är svåra att förstå för mig, alltså hur det kroppsligt kan kännas så som teorin beskriver. Men just det här exemplet förstod jag kanske lite.
Den här sången känns också fin då jag tänker på att jag sjunger refrängen till mig själv, mitt psyke (me, myself and I).
Den där flytande känslan kan jag förstå. När jag har varit som mest stressad finns det liksom inga klara gränser och strukturer, även min kropp flyter på något sätt ut från sina konturer. Och jag blir, om inte osynlig, så åtminstone otydlig för mig själv.
Flera av exemplen från psykofysiken är svåra att förstå för mig, alltså hur det kroppsligt kan kännas så som teorin beskriver. Men just det här exemplet förstod jag kanske lite.
Den här sången känns också fin då jag tänker på att jag sjunger refrängen till mig själv, mitt psyke (me, myself and I).
tisdag, februari 04, 2014
Morran
Och plötsligt är de så stora att de sitter och tröstar varandra när Morran dyker upp på skärmen. Lugnt sade Rufus till Elsa att Morran inte är så farlig, hon är bara ensam.
måndag, februari 03, 2014
Nackstretchning
Lärde mig just skillnade mellan att tänja på Sternocleidomastoideus och Scalenius i nacken. Hade glömt bort tekniken. Jag skall försöka vara glad för det lilla jag lär mig varje dag. Det känns nämligen ofta som om min hjärna är gjord av teflon, informationen går liksom inte in utan rinner bara på hjärnsubstansytan och droppar sen ner till marken (okej, det där lät lite äckligt, men så känns det).
Att stretcha nackmusklerna hör till det sköna i livet. |
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)