Lyssnade idag på en gästföreläsare från HYKS psykiatriska avdelning, som berättade om hennes jobb som fysioterapeut där. Hon berättade om kroppskännedomsövnignar där man lär sig att känna sin kropps gränser bättre - var kroppen börjar och slutar helt enkelt. Ett exempel på en sådan här övning är att klienten ligger på rygg och har stora ärtpåsar över hela sin kropp som tynger ner kroppen och ökar på känslan av att kroppen börjar och slutar någonstans.
Den där flytande känslan kan jag förstå. När jag har varit som mest stressad finns det liksom inga klara gränser och strukturer, även min kropp flyter på något sätt ut från sina konturer. Och jag blir, om inte osynlig, så åtminstone otydlig för mig själv.
Flera av exemplen från psykofysiken är svåra att förstå för mig, alltså hur det kroppsligt kan kännas så som teorin beskriver. Men just det här exemplet förstod jag kanske lite.
Den här sången känns också fin då jag tänker på att jag sjunger refrängen till mig själv, mitt psyke (me, myself and I).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar