Under ispromenaden funderade jag på otillräcklighetskänslan jag så ofta går och bär på. Ibland är det föräldraskapet som tynger, ibland karriären - eller kanske snarare avsaknaden av en karriär - och ibland orättvisorna i världen.
Nu senast var det Syrien och ett nyhetsinlägg därifrån från förra veckan som snurrat nonstop i min hjärna. I inlägget stod en pappa bland ruinerna med sitt döda barn i famnen och sa att hans barn inte behöver leva i ständig skräck för kriget mera, att det är bättre så här.
Vilket helvete har du inte gått igenom för att stå med ditt döda barn i famnen och konstatera att döden för det egna barnet är bättre än livet.
Att samtidigt stå i mitt varma, trygga hem och förbereda middagen är ju egentligen bara konstigt. Jag borde rusa ut - strida, rädda, förändra, förbättra, agera - gå ut i världen och göra något! Men gråter istället och vänder sedan blicken bort för att jag kan inte ta in misären.
Jag tror jag skrivit om det förut att det inte hjälper ett skvatt att jag gråter i tysthet, på avstånd. Det hjälper varken de som lider eller mina närmaste. Tänker att jag måste hållas stark för min egna barn, att orka och försöka uppfostra dem till empatiska och trygga individer. Och istället då för gråt donera pengar till NGO:s som hjälper i krisområden.
Eller är det bara ett dåligt och klassiskt försvarstal från medelklassen? Borde vi inte göra mera?
Du kan donera pengar för att hjälpa barnen i Syrien via bl.a. Rädda Barnen |