Hinner int alls blogga nu när jag bor mitt i Europa. Det händer hela tiden så mycket. Eller åtminstone tror vi med Rufus och Elsa att det händer grejer utanför vår lilla bubbla här hemma. Det flyger ÅTMINSTONE dubbelt så många flygplan över staden än vad det någonsin gör i Helsingfors. Det här har vi kommit fram till då vi under dagarna myser på vår egen trygga gård och stirrar upp mot skyn. Vi hör stadens brus, grannens fester men ser mest bara flygplan på himmelen på grund av de höga murarna som omringar vår gård. Knappt så vi vågar oss ut från vårt trygga bo.
Fast sen kommer ibland den där Daniel hem och tvingar oss att mingla. Jag trodde till exempel att midsommaren skulle vara lugn och skön, men herreminje så mycket festande det var i dagarna två. Och jag var till på köpet avslappnad och glad. Snapsen gjorde kanske sitt.
OCH sen var vi i Portugal på semester förra veckan. Skall ladda upp bilder bara bloggivern återkommer. Nu tillbaka till flygplansstirrandet på egna gården. Hejhej.
onsdag, juni 24, 2015
tisdag, juni 09, 2015
Prekelinden
Vi bor på Avenue Prekelinden. Tycker namnet lite påminner om perkele Lindgren - passar ju fint. Lever in någon slags vakumtillvaro mellan två hem och liv. Sakta kryper små flag av hemkänsla över mig och jag är inte mera ständigt i pisse. Fast jag går fortfarande runt i huset och luktar, varje gång jag kommer in i ett rum drar jag luft in i näsan för att känna efter om det luktar något speciellt. Helt normalt är det väl inte. Tycker min näsa är lite mer täppt än normalt, men är inte helt säker. Jag som tar mig för att vara så open minded och så går jag småaktigt omkring och tycker att allting luktar i min nya hemstad.
Vi har inte ännu rört oss så mycket från våra hemknutar med barnen. Vidgar reviret sakta men säkert ju modigare vi blir. Danni jobbar långa dagar, men roligt att hela familjen är samlad på morgonen och på kvällen. Barnen njuter vilket känns fint.
Vi har inte ännu rört oss så mycket från våra hemknutar med barnen. Vidgar reviret sakta men säkert ju modigare vi blir. Danni jobbar långa dagar, men roligt att hela familjen är samlad på morgonen och på kvällen. Barnen njuter vilket känns fint.
Här ännu en bild från flygplatsen när vi åkte iväg. Barnen helivriga och jag ser ut som om det har kommit i byxan. Beskrivande. |
Här är Avenue Prekelinden |
fredag, juni 05, 2015
Flytten
Det blev en liten spontan flyttpaus. Men nu är jag tillbaka. Allt har gått bra.
Fast nu ska försöka skriva ett ärligt inlägg om stämningarna. Kan väl börja med att själva flytten gick precis enligt planen. Och jag höll mig lugn, på gränsen till apatiskt ända tills barnen och jag anlände hit till Bryssel. Sen utlöstes en fem månaders inneboende stress och jag var inte mera varken lugn eller sansad.
Fick någon slags mindre mental meltdown. Den utlösande faktorn var stressen över att vår källare är fuktig och att vi tycker att lukten ibland siprar in i första vångingen (där som tur ingen sover). Plötsligt kunde jag bara fokusera på det här och såg framför mig hur barnen får astma, kroniska lungbesvär, exem och andra allergier. Kände mig skyldig då jag övertalat familjen (Danni) om att huset var ljuuuvligt och hade karaktär. Fick några ordentliga raivaren på allt och alla. Fick ångest av alla ouppackade flyttlådor och kände inte för att att packa upp något i det här "satans mögelhuset".
Gick sedan ut en stund och konstaterade att vi har en kyrka i storlek med Åbo domkyrka precis bredvid oss, flera mysiga restauranger och fina parker för barnen. Kom hem drack lite vin och kände inte mera någon lukt, såg på när barnen lekte på gårdsplätten (vi har en egen!) och tyckte plötsligt allt var charmant kontinentalt - skratten och brajalukten från grannarna, ja, t.o.m. lukten i den fuktiga källaren.
(Om mitt fuktluktsbotemedel är rödvin kan det gå dåligt för mig i den här stan.)
Fast nu ska försöka skriva ett ärligt inlägg om stämningarna. Kan väl börja med att själva flytten gick precis enligt planen. Och jag höll mig lugn, på gränsen till apatiskt ända tills barnen och jag anlände hit till Bryssel. Sen utlöstes en fem månaders inneboende stress och jag var inte mera varken lugn eller sansad.
Fick någon slags mindre mental meltdown. Den utlösande faktorn var stressen över att vår källare är fuktig och att vi tycker att lukten ibland siprar in i första vångingen (där som tur ingen sover). Plötsligt kunde jag bara fokusera på det här och såg framför mig hur barnen får astma, kroniska lungbesvär, exem och andra allergier. Kände mig skyldig då jag övertalat familjen (Danni) om att huset var ljuuuvligt och hade karaktär. Fick några ordentliga raivaren på allt och alla. Fick ångest av alla ouppackade flyttlådor och kände inte för att att packa upp något i det här "satans mögelhuset".
Gick sedan ut en stund och konstaterade att vi har en kyrka i storlek med Åbo domkyrka precis bredvid oss, flera mysiga restauranger och fina parker för barnen. Kom hem drack lite vin och kände inte mera någon lukt, såg på när barnen lekte på gårdsplätten (vi har en egen!) och tyckte plötsligt allt var charmant kontinentalt - skratten och brajalukten från grannarna, ja, t.o.m. lukten i den fuktiga källaren.
(Om mitt fuktluktsbotemedel är rödvin kan det gå dåligt för mig i den här stan.)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)