Min farfar har fem barnbarn. Nu när jag flyttar till Belgien (även om det inte är för gott) så bor ingen av oss mera i Finland. Min två kusiner har i och för sig aldrig bott här, men besöker Finland på somrarna. Det fick mig att fundera på hur vi syskon och kusiner ser på Finland. Nu skall jag inte lägga ord i andras mun, men så här verkar det:
1.
Kusinerna som aldrig har bott i Finland ser fortfarande Finland som den nordiska lite naiva sommaridyllen. Ett samhälle där få saker ändras, lite bakom allting, junttit - men ärligt och fin natur. Städerna har inte så mycket att komma med, rätt små och slöa. Vi har haft flera diskussioner där de konstaterar att det ju är NATUREN som är det fantastiska med Finland. Även om jag håller med om naturen så försöker jag oftast också försvara Helsingfors och Åbo (de städer jag känner till, kommunen Kyrkslätt lämnar jag utanför, fniss), men i jämförelse med pulserande metropoler är de finska städerna små, kliniska och tråkiga. Ingen större puls. Men naturen, skärgården, ljuset... Aaaa - gör en glad och varm inombords. En positiv bild alltså.
2.
Mina syskon som vuxit upp i Finland men nu länge bott utomlands ser med större oro på utvecklingen i sitt hemland. Till skillnad från mina kusiner följer de noggrannare med finsk politik och andra aktualiteter. När man utifrån ser på Finland verkar det som om vi här sluter in oss allt mer, bygger murar gentemot allt och alla (förutom kanske då Estland som vi däremot skrämmer bort med en störande storebrorsattityd) och låter det eviga dåliga självförtroendet hos vissa partier och politiker återspeglas sig i en främlingsfientlig politik (som bottnar i ett hav rädslor, okunskap och maktbegär), ett teknokratiskt samhälle med lite kreativitet och nytänk. En rätt negativ bild med andra ord. (Fast nu när jag skriver ner det här känns det nog mera som mina egna frustrationstankar än mina syskons).
3.
Jag märker att jag i min egen vardag inte känner igen den negativa bild som målas upp i medier. Lever helt klart
in the bubbla - och skäms inte ett dugg för det. Fast jag vill också bygga broar och förstå. Men jag blir SÅ matt av all intolerans, aggressivitet och hat som jag läser om i finska tidningar och nyhetssajter, speciellt i kommentarerna – herregud, för ditt eget välbefinnande: läs
aldrig kommentarerna! Vill bara stänga av och fortsätta leva i min bubbla, för här märker jag inte av intoleransen och hatet. Fast min magkänsla säger att det inte är klokt. Men hur orka tro på det här landet? Var hör jag hemma? Behöver jag höra hemma någonstans? Är det så viktigt?
Min farfar och hans generation krigade för att intoleransen nådde nya höjder i Europa (i och för sig krigade Finland och min farfar för sjävlständighet och inte mot nazismen). Men att stänga in oss i våra egna bubblor kan inte leda till något annat än en större intolerans gentemot varandra. Det borde väl historien ha lärt oss.
För att inte falla i desperation tror jag ändå att det är viktigt att ha den egna trygga platsen (kalla den bubblan om du vill) i tillvaron där jag får vara mig själv och där jag stundvis får tanka energi. Det kan vara frågan om den egna familjen, vänner, gänget på stamkrogen, jobbkompisar, yoga-gruppen, intresseorganisationen osv. Någonstans där jag har en självklar plats och känner mig trygg och stark. Och när jag känner mig stark så kan jag försöka bygga broar till den vita arga mannen och kvinnan på bensinmacken i Mellersta Finland (herregud vad många fördomar på en och samma gång - ursäkta). Peace out!