Mina ben värker, bra värk, muskelvärk, men igår var det nästan lite smärtsamt när jag på jobbet försökte huka och lyfta. Jag klarade squat utmaningen på fredag och det känns ännu idag.
Såg på dokumentären Happy här för någon dag sedan. Om man vill tro de forskare som intervjuas där så hittar man främst lycka i familj/vänner, gemenskap och motion. Det låter ju vettigt tycker jag. Det här fotot ploppade fram på facebook då min storasyster fyllde år på fredag och min yngre grattade henne med ett minne från barndomen. Båda bor i Sverige och även om det är nära så kan jag inte bara spontant bjuda dem på kaffe/te en söndag som idag och känna lite lycka. Som tur åker vi nästa helg av och an till Stockholm!
söndag, september 29, 2013
torsdag, september 26, 2013
Pojken i bilstolen
Hittade foton på vår äldre dator som jag inte sett på länge. Det känns som om jag inte alls kommer ihåg den här tiden när Elsa var så här liten. De här fotot är taget för ungefär två år sedan.
Råkade också bläddra i Kyrkpressen (jag hör inte själv till kyrkan men resten av familjen gör det) främst för att läsa intervjun med Mikaela Sonck och hennes senaste bok. Snubblade på en kort text med rubriken pojken i bilstolen skriven av Ralf af Hällström. Funderingen handlade om hatet mot den pappa som glömde sin pojke i bilen i många timmar så att pojken dog. Kommer själv ihåg att jag skummade igenom artikeln på Aftonbladet och orkade inte riktigt läsa till slut för att det tog så ont i hjärtat och magen.
Och precis som Ralf skriver tog det ont för att jag kände igen mig i det som hände pappan. Varje gång jag kör, går över gatan, leker i parken, äter morgonmål, ja, allt jag gör med mina barn så är jag ansvarig och livrädd för att det skall hända dem något. Det är klart att jag inte aktivt tänker på det, då skulle jag inte stå ut, men där någonstans bak i huvudet finns alltid en oro och en skuldkänsla för att jag inte är tillräcklig. Jag kan på ett sätt förstå att människor reagerar med hat när de läser om en tragedi som ligger dem själv så nära, även om de inte ens erkänner det för sig själva, och det hela blir så obehagligt.
Samtidigt är det en så tragisk del av mänskligheten att vi så ofta reagera med hat och aggressivitet. Det är ju just för att jag känner igen mig i händelsen som jag förstår att den människan, pappan, inte behöver någons hat. Han bestraffar nog sig själv mer än vad som är uthärdligt.
Råkade också bläddra i Kyrkpressen (jag hör inte själv till kyrkan men resten av familjen gör det) främst för att läsa intervjun med Mikaela Sonck och hennes senaste bok. Snubblade på en kort text med rubriken pojken i bilstolen skriven av Ralf af Hällström. Funderingen handlade om hatet mot den pappa som glömde sin pojke i bilen i många timmar så att pojken dog. Kommer själv ihåg att jag skummade igenom artikeln på Aftonbladet och orkade inte riktigt läsa till slut för att det tog så ont i hjärtat och magen.
Och precis som Ralf skriver tog det ont för att jag kände igen mig i det som hände pappan. Varje gång jag kör, går över gatan, leker i parken, äter morgonmål, ja, allt jag gör med mina barn så är jag ansvarig och livrädd för att det skall hända dem något. Det är klart att jag inte aktivt tänker på det, då skulle jag inte stå ut, men där någonstans bak i huvudet finns alltid en oro och en skuldkänsla för att jag inte är tillräcklig. Jag kan på ett sätt förstå att människor reagerar med hat när de läser om en tragedi som ligger dem själv så nära, även om de inte ens erkänner det för sig själva, och det hela blir så obehagligt.
Samtidigt är det en så tragisk del av mänskligheten att vi så ofta reagera med hat och aggressivitet. Det är ju just för att jag känner igen mig i händelsen som jag förstår att den människan, pappan, inte behöver någons hat. Han bestraffar nog sig själv mer än vad som är uthärdligt.
onsdag, september 25, 2013
Squat challenge
Nu har jag en plan för hösten, skall ta emot den här squat utmaningen med öppna armar. Hade ingen aning om vad en squat är för något, men nu vet jag. Det handlar alltså om att gå på huk och ta upp sig igen 10 gånger på 10 olika vis. Blev inspirerad av min hurtiga studiekompis Daniela. Idag kom jag inte så långt, mina ben tänkte brinna upp där efter hälften (och då hade jag redan lite fuskat). Jag skyller på träningverk från gårdagens seniorjumpa. Men före jul skall det här gå som en dans - så det så!
tisdag, september 24, 2013
New age next?
Jag har kommit fram till att min blogg lika bra kunde ha rubriken 30-årskrisen. Nå, om int annat så har jag den dokumenterat för alltid. Hittade den här beskrivande texten på Rebel Society om just 30-årskrisen.
Ps. Har inte riktigt kommit underfund med om skribenterna på Rebel Society är kloka, sanningssökande livsnjutare eller halvgalna yoga-hippies, men oberoende känns sajten rätt för mig just nu. Snart börjar jag väl söka mig till New Age-grupper här i Helsingfors och dricka grönt te på fester.
Ps. Har inte riktigt kommit underfund med om skribenterna på Rebel Society är kloka, sanningssökande livsnjutare eller halvgalna yoga-hippies, men oberoende känns sajten rätt för mig just nu. Snart börjar jag väl söka mig till New Age-grupper här i Helsingfors och dricka grönt te på fester.
måndag, september 23, 2013
Medelnivån
Jag glömde ju att berätta att jag förra veckan inte bara hade InBody-testningen utan också ett submaximalt ergometertest. Det är ett cykelkonditionstest där man ser hur bra kondition man har genom att mäta pulsen, uppskattning av syreupptagningsförmågan, BMI, ålder, koditonsklass (som man själv bestämmer) och maxpuls (jag har aldrig mätt min maxpuls så fick ta ett referensvärde). Man cyklar i 12 minuter mot tre olika motstånd som räknats ut automatisk. Det var en massa formler som räknade ut det ena med det andra, men så till sist spottade maskinen ut ett papper där det stod vilken konditionsklass jag hör till. Jag är på medelnivå.
Det känns ju bra, fast lite tråkigt. Allt som är medel är på något sätt så gäspigt. Fast det är kanske mitt öde, jag är bäst på att vara medelbra. Jag måste väl bara acceptera min medelmåttighet och vara glad.
Det känns ju bra, fast lite tråkigt. Allt som är medel är på något sätt så gäspigt. Fast det är kanske mitt öde, jag är bäst på att vara medelbra. Jag måste väl bara acceptera min medelmåttighet och vara glad.
söndag, september 22, 2013
Hurtbullen
Började morgonen idag med en joggingtur FÖRE morgonmålet. Jag håller på att bli galen! En bidragande orsak var i och för sig att Danni jobbar så jag slank iväg före han hann rymma kaoset här hemma. Men se hur vackert det är före kl.10 runt Tölöviken. Ve och fasa, kanske jag borde göra det här oftare?
torsdag, september 19, 2013
Vinden har vänt
Såg den här ensamma lupinen när jag promenerade från dagis till Arcada idag på morgonen (blev inget spring den här gången). Kände igen mig i den. Det står den ensam och blommar i helt fel tidpunkt. Den känner säkert på sig att vintern och säker död väntar bakom hörnet, men den blommar ändå och tänker kanske - fuck it - bäst att njuta och blomma på nu när hösten ändå ännu är varm.
Så kan jag också tänka om att byta yrkesbana och att studera igen - det behöver inte alls vara ansvarsflykt som jag funderade på igår, bara lite sen blomning.
UngPetter har rätt attityd.
onsdag, september 18, 2013
Är jag på rätt stig, Stig?
Kunde man fråga någon som heter Stig. Jag känner faktiskt en. Kanske frågar jag honom det nästa gång vi ses. Nåjo, orsaken till att jag funderar på stigar är att jag just läste Hannahs blogg där hon länkat till en Super Soul Sunday med Oprah om att hitta rätt i livet gällande bl.a. jobb. Och jag äääälskar ju den här typens funderingar!
En tanke flög in i mig när jag såg på Oprah-klippet: Tänk om jag egentligen bara vill fly ansvar och därför inte hittills har varit helt nöjd med det jag gör. Det här hade egentligen ingenting med klippet att gör, alltså ansvarstemat, men mina hjärnceller (de som jag inte dödade förra lördagen) började snurra.
Så länge som allting är nytt och jag inte behöver ta ett så stort ansvar så har jag sällan någon stress. Tänk om jag får söndagsångest över att göra gymprogram till seniorer då när jag känner att jag måste göra dem, då när det är mitt jobb. Sen när jag är färdigutbildad är det kanske ändå en röst som gnagar inne i mitt huvud om att jag ju inte alls kan det här och att jag aldrig kommer att vara fullärd och så får jag ångest. Och så kanske det plötsligt igen känns som om jag spelar teater. Tänk om jag egentligen är rädd för att bli stor, vuxen och ansvarsfull?
Hmm, jag njuter i varje fall en stund till av att bara vara glad just nu.
En tanke flög in i mig när jag såg på Oprah-klippet: Tänk om jag egentligen bara vill fly ansvar och därför inte hittills har varit helt nöjd med det jag gör. Det här hade egentligen ingenting med klippet att gör, alltså ansvarstemat, men mina hjärnceller (de som jag inte dödade förra lördagen) började snurra.
Så länge som allting är nytt och jag inte behöver ta ett så stort ansvar så har jag sällan någon stress. Tänk om jag får söndagsångest över att göra gymprogram till seniorer då när jag känner att jag måste göra dem, då när det är mitt jobb. Sen när jag är färdigutbildad är det kanske ändå en röst som gnagar inne i mitt huvud om att jag ju inte alls kan det här och att jag aldrig kommer att vara fullärd och så får jag ångest. Och så kanske det plötsligt igen känns som om jag spelar teater. Tänk om jag egentligen är rädd för att bli stor, vuxen och ansvarsfull?
Hmm, jag njuter i varje fall en stund till av att bara vara glad just nu.
Tände för första gången ljus den här hösten och plötsligt blev det så höstigt. |
tisdag, september 17, 2013
Glad
Presenterade idag mitt förslag på gymträningsprogram till en av deltagarna som går på vår seniorjumpa. Det slog mig efteråt att tänk att man kan få betalt för det här jobbet. Känns ju för bra för att vara sant! Känner mig lyckligt lottad redan nu fast jag inte får betalt ännu. Jag blir bara så glad när jag känner att jag kan hjälpa till med något som känns meningsfullt.
måndag, september 16, 2013
Fest
Uuuu, vilken händelserik helg jag har haft. Barnen var på grönbete hos mina föräldrar och jag har fått var mitt gamla själviska jag. Vi hade flickträff på lördag och kvällen innehöll allt som en klassisk utekväll kan innehålla:
- så fiiilis att vi höll på att spricka när vi kom ut på stan
- hamnade först på en hemmafest
- efter det till två olika nattklubbar
- trodde min plånbok blivit stulen och stängde kreditkortet, tänkte tappa fiilisen, men så kom min vän på att en shott helar mig igen
- dansat och tyckte då att herregud vad jag har bra moves
- på vägen hem via snägären och talat svenska med alla och glatt ropat men visst talar ni ju svenska.
- vaknade på morgonen att telefonen ringde och det var taxin som kört oss från hemmafesten till baren hade hittat min plånbok i bilen. Den trevliga taxifabon hämtade plånboken till dörren, vilken gullig gubbe, tryggheten själv i denna otrygga värld.
Nu tillbaka till mina studier om övre buksmärtor.
- så fiiilis att vi höll på att spricka när vi kom ut på stan
- hamnade först på en hemmafest
- efter det till två olika nattklubbar
- trodde min plånbok blivit stulen och stängde kreditkortet, tänkte tappa fiilisen, men så kom min vän på att en shott helar mig igen
- dansat och tyckte då att herregud vad jag har bra moves
- på vägen hem via snägären och talat svenska med alla och glatt ropat men visst talar ni ju svenska.
- vaknade på morgonen att telefonen ringde och det var taxin som kört oss från hemmafesten till baren hade hittat min plånbok i bilen. Den trevliga taxifabon hämtade plånboken till dörren, vilken gullig gubbe, tryggheten själv i denna otrygga värld.
Nu tillbaka till mina studier om övre buksmärtor.
fredag, september 13, 2013
I'ma ruin you cunt!
Jag är livrädd för konflikter och försöker undvika dem in i det sista. Förutom här hemma, här vill jag alltid nu och då få ett riktigt ordentligt gräl till stånd. Mitt grälbehov här hemma beror säkert just på att jag annars är så feg där ute i livet. Fast sen tror jag ändå att det mesta med konflikter är onödigt, speciellt när jag vet att jag aldrig kan hålla mig cool utan blir snabbt fräck och sårar den andra, alternativ sväljer allt och gråter efteråt, och vad har egentligen blivit bättre då? Luften har knappast rensats, bara förgiftats. Nåja, peace and love och allt det där är ju bra och rätt. Men så kommer de där stunderna när jag bara hatar allt och alla. Den här låten passar så bra till den stunden, helt för mycket bitch och cunt egentligen för att vara politisk korrekt, men vem bryr sig om korrekthet när man är störd.
Azealia Banks - 212 ft Lazy Jay from Grupo Evol on Vimeo.
Danni fråga just vad det är för gnällig musik jag lyssnar på. Min coola lillsyster hade den här på en springlista som jag kopierat och lyssnat på där jag flåsar runt Tölöviken.
Azealia Banks - 212 ft Lazy Jay from Grupo Evol on Vimeo.
Danni fråga just vad det är för gnällig musik jag lyssnar på. Min coola lillsyster hade den här på en springlista som jag kopierat och lyssnat på där jag flåsar runt Tölöviken.
torsdag, september 12, 2013
Kaaafffeee
Jag kom just på att jag inte druckit kaffe idag. Skönt att få en förklaring till varför jag har huvudvärk (hedare tänkte jag först skriva, men det kändes ändå fel, vet inte varför). Jag är helt totalt beorende av kaffe och min kropp - speciellt mitt huvud - fungerar inte normalt om jag inte får koffein i lämpliga doser varje dag. Så är det bara. Låter ju inte så hälsosamt, men jag har blivit så jävla hälsosam nu på senare år så jag tänker inte bry mig. Plus att Inbody-maskinen meddelade på morgonen att jag är normal. Hurra! Har t.o.m. lite mera muskelmassa i höger arm än vad de flesta 33-åringar i Finland har. Eller är det månne med alla 33-åringar i hela världen som maskinen jämför mig med? Who gives a shit, nu måst jag få kaffe. Heeeeeeeeeeeejdåååååååååå.
onsdag, september 11, 2013
InBody
Satt just på en föreläsning där vi gick igenom InBody-mätningen som vi skall göra på varandra imorgon. InBody-maskinen för elektriska strömmar genom armar och ben in i kroppen och ut igen och ger information om hur kroppen är sammansatt; ben, muskler, fett och vätska.
Sanningen om ens egen kropp på svart och vitt med andra ord. Det här är ju intressant tycker jag. Samtidigt känner jag någonstans en oro över att ett långvarigt stirrande på kroppsammansättningsresultaten kunde för min del leda till en ohälsosam fixering med tiden. Jag är glad att jag gör det här nu och inte som 20-åring. Jag känner mig ändå lite säkrare nu med att jag är ok oberoende vad min kropp innehåller.
Sanningen om ens egen kropp på svart och vitt med andra ord. Det här är ju intressant tycker jag. Samtidigt känner jag någonstans en oro över att ett långvarigt stirrande på kroppsammansättningsresultaten kunde för min del leda till en ohälsosam fixering med tiden. Jag är glad att jag gör det här nu och inte som 20-åring. Jag känner mig ändå lite säkrare nu med att jag är ok oberoende vad min kropp innehåller.
Här en exempel-sida av många som supermaskinen spottar ut. |
tisdag, september 10, 2013
Sommarpaus i september
Kom igår mitt på natten hem från skärin. Det var så fint och somrigt att jag glömde bort måndag. Eller nu kom jag ihåg, men skolkade helt kallt. Ajabaja! Men det var ju värt det - prioritering har jag faktiskt blivit bättre på med åren.
Nu har min grupp just avslutat höstens första seniorjumpa. Ett gäng som ha anmält sig via Arbis kommer att jumpa med oss en gång i veckan hela hösten. Det var pigga seniorer och jag svajade mer än deltagarna vid töjningar på ett ben.
Vill inte släppa sommarfiilisen, så här kommer några bilder från helgen:
Nu har min grupp just avslutat höstens första seniorjumpa. Ett gäng som ha anmält sig via Arbis kommer att jumpa med oss en gång i veckan hela hösten. Det var pigga seniorer och jag svajade mer än deltagarna vid töjningar på ett ben.
Vill inte släppa sommarfiilisen, så här kommer några bilder från helgen:
Fint sken |
Fin stämning |
Fin pensionär |
Fin sambo och en skymt av Skrutte-katten |
fredag, september 06, 2013
Är någon annan med i Projektet?
Det kom ett kryptiskt brev från Helsingfors stad, ett PROJEKTMEDDELANDE. Helt oskyldigt hade jag anmält mig till tandläkarkön och väntade mig ingen reaktion före tidigast om 6 månader. Så kommer det här brevet!
Nu har jag anmält mig till projektet - och beställt tid till en projekttandläkare. Nu håller jag bara tummarna att det inte är Doctor No som står där med en spruta i handen när jag väl kommer till mottagningen.
Nu har jag anmält mig till projektet - och beställt tid till en projekttandläkare. Nu håller jag bara tummarna att det inte är Doctor No som står där med en spruta i handen när jag väl kommer till mottagningen.
Fick snabbt en tid sen efter att jag klurat ut hur det funkar. Det kostar bara några euro mer än den offentliga vården - så om jag är i liv efter besöket är det ju ett fint projekt. |
onsdag, september 04, 2013
Nya rutinen
Nåja, idag var det då första gången som jag sprang från dagis till Arcada. Det här då som en del av min nya träningsplan, inget stress-spring som så ofta annars på den vägen. Det var hela 2 km, så ingeting crazyt, MEN ett stort steg för mig. Jag är nämligen oerhört konservativ vad gäller träningsvanor. Vill helst alltid springa samma rutt runt Tölöviken, så att jag precis vet vad som händer till näst. Blir störd om rutten ändras i form av något byggprojekt eller översvämning. Den här sidan av mig har jag inte riktigt velat erkänna ens för mig själv - skulle ju vilja vara den som tänjer gränserna hela tiden. Vild och galen. Men noup, sån är jag inte.
Nu har jag början på en rutin och snart kommer det att kännas tryggt och bra. Idag var det ännu lite jobbigt - speciellt vid Böle tågstation - där var så mycket människor utanför som väntade på bussar och jag tyckte alla blängde på mig och det kändes konstigt att springa med ryggsäck. Men nästa gång är jag förberedd på människomängden och ryggsäck-känslan. SÅ, därför var det viktiga 2 km idag!
Nu har jag början på en rutin och snart kommer det att kännas tryggt och bra. Idag var det ännu lite jobbigt - speciellt vid Böle tågstation - där var så mycket människor utanför som väntade på bussar och jag tyckte alla blängde på mig och det kändes konstigt att springa med ryggsäck. Men nästa gång är jag förberedd på människomängden och ryggsäck-känslan. SÅ, därför var det viktiga 2 km idag!
Favorithupparen gjorde det hela lite bättre. Peace out. |
tisdag, september 03, 2013
Demensvård
Min kom-ihåg-lista efter att ha jobbat några månader inom åldringsvård på en demensavdelning den här sommaren:
- Fast en person inte mera förstår tid och rum känner människan lika mycket som förut. Glädje, värme, trygghet, oro och sorg finns där. En kram, en smekning eller att ta någon i handen är aldrig fel i rätt stund.
- Gå med i diskussionen på det plan som den dementa för. Även om sammanhanget är svårbegripligt eller inte överhuvudtaget betyder något kan man alltid flika in med ett just så, jag förstår eller upprepa det sista personen sa. Ofta märkte jag att personen lugnade sig då jag diskuterade en stund om någonting som inte alls för mig var logiskt men nog för den dementa.
- I början tog jag spontant tag under armen - vid armhålan - ifall det var någon som skulle ledas som hade dålig balans. Men det är mycket bättre att ta tag i handen och föra framåt och samtidigt visa riktningen. Samma gäller när någon med svaga lårmuskler skall upp från en stol - hjälp till genom att ta tag i båda händerna och gunga fram och tillbaka tills man med lite fart kan föra personen upp och stå. Det ena benet kan sättas lite framom det andra vilket underlättar rörelsen.
- Kom ihåg att trycka upp sängarna på högre nivå - för min egen ryggs skull - då jag sköter om klienter i sängen.
- Gå aldrig med i skitsnack om någon annan i personalen.
- Visa uppskattning ifall jag har en bra chef (vilket jag hade) - otroligt viktigt och avgörande för stämningen på avdelningen (alltså att ha en bra chef, min uppskattning är inte avgörande:)).
Tyvärr har jag inte läst teori gällande demensvård ännu. Men jag lär mig bäst genom learning by doing, så när jag väl kommer att läsa den evidensbaserade teorin hoppas jag att jag känner igen mina tankar.
- Fast en person inte mera förstår tid och rum känner människan lika mycket som förut. Glädje, värme, trygghet, oro och sorg finns där. En kram, en smekning eller att ta någon i handen är aldrig fel i rätt stund.
- Gå med i diskussionen på det plan som den dementa för. Även om sammanhanget är svårbegripligt eller inte överhuvudtaget betyder något kan man alltid flika in med ett just så, jag förstår eller upprepa det sista personen sa. Ofta märkte jag att personen lugnade sig då jag diskuterade en stund om någonting som inte alls för mig var logiskt men nog för den dementa.
- I början tog jag spontant tag under armen - vid armhålan - ifall det var någon som skulle ledas som hade dålig balans. Men det är mycket bättre att ta tag i handen och föra framåt och samtidigt visa riktningen. Samma gäller när någon med svaga lårmuskler skall upp från en stol - hjälp till genom att ta tag i båda händerna och gunga fram och tillbaka tills man med lite fart kan föra personen upp och stå. Det ena benet kan sättas lite framom det andra vilket underlättar rörelsen.
- Kom ihåg att trycka upp sängarna på högre nivå - för min egen ryggs skull - då jag sköter om klienter i sängen.
- Gå aldrig med i skitsnack om någon annan i personalen.
- Visa uppskattning ifall jag har en bra chef (vilket jag hade) - otroligt viktigt och avgörande för stämningen på avdelningen (alltså att ha en bra chef, min uppskattning är inte avgörande:)).
Tyvärr har jag inte läst teori gällande demensvård ännu. Men jag lär mig bäst genom learning by doing, så när jag väl kommer att läsa den evidensbaserade teorin hoppas jag att jag känner igen mina tankar.
måndag, september 02, 2013
En helt vanlig måndag
Jag har en känsla av att allting glider iväg med en rätt god fart. Funderade på vad jag skulle säga till de som börjar studera fysioterapi det här året, vilka goda råd skulle jag kunna ge dem?
Just nu känns det som om det bara sa svisch och nu är jag här och förra året bara försvann med i virveln av alla de år jag har bakom mig. Lärde jag mig något, hann jag alls andas? Förut var det så tydligt, ett år var en oändlighet, jag kunde förändrades som människa (trodde jag åtminstone) under ett år, nu är det bara ett ögonblick - ett födlsoskrik och en fårad kind - och sen är det slut. Dagen, året och livet.
Bäst att sluta blogga och uppleva livet då när det nu en gång bara susar förbi. Nu skall jag börja ta mig till medicin 2-kursen (finns det månne medicin för ålderskris? Så att jag inte skulle behöva tjafsa om det hela tiden). Hejhej!
Valerie June - Workin' Woman Blues (official video) from PIASGermany on Vimeo.
P.s. den här Valerie-låten var ju också skitbra (fast videon känns heimlagad).
Just nu känns det som om det bara sa svisch och nu är jag här och förra året bara försvann med i virveln av alla de år jag har bakom mig. Lärde jag mig något, hann jag alls andas? Förut var det så tydligt, ett år var en oändlighet, jag kunde förändrades som människa (trodde jag åtminstone) under ett år, nu är det bara ett ögonblick - ett födlsoskrik och en fårad kind - och sen är det slut. Dagen, året och livet.
Bäst att sluta blogga och uppleva livet då när det nu en gång bara susar förbi. Nu skall jag börja ta mig till medicin 2-kursen (finns det månne medicin för ålderskris? Så att jag inte skulle behöva tjafsa om det hela tiden). Hejhej!
Valerie June - Workin' Woman Blues (official video) from PIASGermany on Vimeo.
P.s. den här Valerie-låten var ju också skitbra (fast videon känns heimlagad).
söndag, september 01, 2013
Helgen som gick
Sitter i bilen hem efter en helg på holmen. Barnen har somnat, Danni kör och jag känner mig utvilad. Fast lite spänner jag mig för de där falska älgarna som lurar i skogen och nu när jag skriver på bloggen kan jag ju inte samtidigt vara på min vakt, det får därför bli mera bilder och mindre text.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)