All we need is love

Uuuujeee - där satt den! Klarade den praktiska tenten galant. Skönt att det är över, nu är det bara en uppsats kvar och så kan jag ta loma. Fast jobbet fortsätter ju, men så otroligt skönt att inte behöva ha dåligt samvete för något som borde skrivas eller läsas. Nu kan jag bara helhjärtat ta hand om mina seniorer och chilla med vänner och familj då jag inte jobbar. Känns faktiskt som det är allt för länge sedan jag festat loss med vänner. Det måste bli en ändring på det.

P.s. Hur roligt var det inte att börja dagen med att läsa svenska i Hesaren? Ett fint ställningstagande - man blir ju glad av sånt! Dagen till ära lyssnar jag på fin finsk musik i form av J.Karjalainen och Mennyt Mies:

I grönskan

Fick några lediga dagar mitt i veckan och åkte till mina föräldrar i Finby. Bara mamma var hemma eftersom pappa jobbar sina sista dagar före pensionen någonstans ute i skärgården. Bilderna får tala den här gången (är helt tom i huvudet inför tenten imorgon - vart försvann jävlaranamma?).

Elsa vattnar

Det är ju sommar!

Rufus tog i smyg en bild av mig vid
morgonmålsbordet

Äppelblom

Blå blomma. Som biologdotter har jag gäspat stort
vid alla växtfoton, nu fotar jag dem gärna själv och tycker
att naturen är fascinerande i sin mångfald. Herregud, jag håller på att bli
en kopia av mina föräldrar! Enda skillnaden
att jag pga allt gäspande inte vet vad blommorna heter.

Rufus vattnar

Nåja, jag kunde ju inte hålla mig och la in lite bildtext.

Rätt i stunden

Det var som sagt Stafettkarneval för hela slanten på fredag. Förutom att stå i Arcada-tältet och berätta om hälsa, ben och muskler så fungerade vi som funktionärer. Vilken flash back säger jag bara! De var så pirrigt och nervöst när lågstadieeleverna stod där och väntade på att få springa ut på stadion att det smittade av sig till mig. Fick hålla tillbaka starka moderskänslor för att inte gå omkring och krama alla små söta liv. Hejade på Kyrkslätt fast jag inte bott där på 14 år, men just där kändes det plötsligt helt rätt. Fin stämning!

Här är vi ännu helivriga inför det första heatet, sen efter närmare
hundra var det inte lika pirrigt mera.

Resten av helgen har jag jobbat och jag har kommit fram till att det alltid är en bra stund då jag lyssnar på musik under hemvägen. Igår lyssnade jag bl.a. på den här biisin och den kändes också helt rätt i den stunden när jag tittade ut på helsingforskvällen från bussfönstret.

Rätt attityd

Jag sitter här i skolan och fick just höra att tenten som jag skulle ha haft idag blivit uppskjuten. Gick ännu igår i sömnen igenom karpalbenen i handen och hur jag skall mobilisera dem, så nu hoppas jag att den infon är insvetsad i min hjärna och inte försvinner till nästa tenttillfälle om en vecka. Det positiva med att misslyckas är att jag nu tagit tag i situationen med en jävlaranamma-attityd. Är det någonting jag skall kunna efter det här studierna är det att mobilisera olika leder! Jag är stolt över min utveckling. Förra gången  jag studerade gav jag nämligen lätt upp ifall jag misslyckades, mitt självförtroende räckte liksom inte till att förändra en känsla av misslyckande till en jävlaranamma-attityd. Jag hade perioder då jag inte ens läste igenom min uppsatser (eller shortpapers kallades de visst på Åbo Hanken - aaa får nästan nippor när jag tänker på dem) före jag lämnade in texten. Jag ville bara komma snabbt undan och bort. I jobbiga stunder har jag ofta stoppat huvudet i sanden och nu försöker jag bli bättre på att stirra sanningen i vitöga och modigt ta tag i utmaningarna och kanske till och med njuta av dem. Får se hur det går.

Nu bär det iväg till Stafettkarnevalen där hela klassen skall vara med och bl.a. berätta om hälsosamma levnadsvanor och svara på svåra frågor om hur kroppen fungerar och hur det lönar sig att tänja efter att man har sprungit en hel dag. Den här biten ingår i en kurs som handlar om hälsofrämjande arbete, i väskan har jag en Arcada pr-blus och Kimble:

Misslyckandet

Försökte peppa mig själv idag med glada färger i sportiga kläder för att hålla humöret uppe inför den praktiska tenten. Men färgarna hade ingen effekt (hur de nu sen är möjligt) eftersom jag inte klarade tenten. Tänkte börja gråta fast jag inte har någon annan att skylla på än mig själv. Fortfarande som 33 år är min reaktion den att det tåras i ögonen när jag "förlorar" någonting, vill ringa till mina närmaste och böla och tycka synd om mig själv. Sen känns det orättvist. Hoppas jag snabbt kommer in i nästa fas, dvs att jag accepterar mitt öde och börjar läsa och öva istället för att gnälla. Jag får nämligen testa på nytt på fredag. Jag tror att jag på äldre dar blivit en wannabe-plugghäst (en riktig plugghäst skulle för det första öva på förhand ordentligt eller sen direkt hoppa till accepterande-fasen om läsandet förhindrats av t.ex. något supervirus, Mad Men skulle liksom aldrig finnas ens på kartan som en orsak till att inte läsa).

Dimman

Jag hade så många bra tankar tidigare idag som jag tänkte skriva om. Nu kan jag inte komma på en enda. Har jobbat kvällsskift igår och på jobb igen idag på dagen, efter det desperat försökt läsa på morgondagens praktiska tent i ledmobilisering och sedan ännu planerat stugkök på Ikea. Allt lite i en dimma. Nu måst jag sova, men före jag somnar (och ändå i smyg ännu tittar på Mad Men via netflix) så kan jag bara konstaterat att jag hittat en ny springlåt som gör mig nästan oövervinnlig.  Tipset kom från Stockholm.

Igår och idag

Lägger upp några bilder från igår och idag medan jag väntar att Eurovisionen börjar.

Danni och Elsa på en ödslig Hietsu igår.

Några tappra solare och ett gäng spanjorer
med vintermundering var allt som fanns
på stranden.

Gick ut med barnen två gånger idag (uujeee), på eftermiddagen
kändes det underligt tyst och lugnt, sen kom jag på att
det var ishockey på tv. Danni jobbade idag.
Så här fint var det på vägen hem från Regatta.

Klippte ett par farkkun som var för långa och
lösa till boyfriend-cut. Blev riktigt bra. På
morgonen trodde jag att strumporna var likadana,
måste börja gå och sova tidigare.

Knådning

Skrev just en skriftlig tent i massage. Om jag satsat pengar på förhand på vilka tenter som är praktiska och vilka som är skriftliga i den här utbildningen skulle jag vara lite fattigare nu. Men skrev hela två sidor fulla om bl.a. vilka kontraidikationerna det finns och när man använder knådning och när man använder friktion. Så nu är det bara att be om knådning när vi ses nästa gång - i teorin är det åtminstone relativt bra!

Tankar inför vårfesten

Förbereder mig mentalt att inte gråta allt för häftigt på dagisets vårfest när de sjunger den blomstertid nu kommer. Har ett svagt minne av att minna mamma alltid snyftade högt på alla skolavslutningar och det irriterade mig helt galet. Och nu är jag själv där och snyftar. Förändras överhuvudtaget någonting med åren kan man ju fråga sig? Är vi egentligen precis lika som de förfäder som levt här före oss? Jag bara tror att jag är unik, men alla tankar, känslor och livsöden har hänt så många gånger förut att om någon skulle följa med livet här på jorden som en realityserie på säg 1000 år så skulle den varelsen nog gäspa stort vid det här lagat. Det behövs säkert en istid eller komet för att få lite action i det här jordsnurrandet. Fast vi kan nog för min del vänta så där 1000 år på den dramasvängen så att jag får uppleva det gäspiga men ändå fantastiska livet i lugn och ro. Å nu måst jag springa iväg till dagis - hejhej så länge!

Stunden för mig själv

Jag försöker bli bättre på att bara leva i stunden och inte stressa över vad som kommer näst. Nattandet hör till en sådan träningsexercis. Egentligen är jag de flesta ensamkvällar utled på barnen när klockan blivit sovdags. Snabbt i säng med dem och så en stund för mig själv tänker min hjärna automatiskt. Så blir det sällan och därför försöker jag inte tänka på hur många minuter det tar, även då minuter blir timmar. Men det är sakelis svårt. Och vad gör jag sen när jag äntligen får en stund för mig själv. Jo, jag kryper brevid min dator och kollar fb, bloggar, surfar omkring och orkar sällan läsa något som är längre än fem rader. Sådan är jag sen.

Hemma igen och Johnny 99

Vad skönt det är att komma tillbaka till stan från en stuga utan bekvämligheter. Rinnande vatten och värme - vilken lyx. Fast egentligen njuter jag av att vara skitig och gå med söndriga kläder, det är på något sätt så befriande. Vi håller på och bygger på landet så för tillfället har vi inte ens värme där, men eftersom det var så fint väder bestämde vi oss för att övernatta i den kalla våren.

Någon i tiden förbannade jag oranga flytvästars fulhet, idag har jag annat att tänka på (såsom innehållet i
 mitt nästa blogginlägg)

Vi fick en 11 kilos gädda på nät och den var längre än Elsa.

Rufus närmar sig gäddan försiktigt. Jag hoppas han ändå
vågar doppa tårna i vattnet i sommar efter den här upplevelsen.

Det blir väl färdigt någon dag. Det nya är att vi har solpanel och el, vilket vi inte haft förut, men elen är 12V och jag fattar
ingenting. Måste väl köpa någonslags konverter

På onsdag hade vi barnfritt och åkte till Åbo på Bruce Springsteen konsert. Jag har aldrig sett så många ölmagar dansa förut. Kände inte heller igen hälften av låtarna, men det gjorde ingenting. Stämningen var super ändå. Tyckte nästan mest om Johnny 99  som jag inte tror att jag hört förut.

Studieångest

Läste igår på ett café den sensta Olivia-tidningen och hittade en artikel som handlade om att börja studera på nytt som 30 nånting. Kände sååå igen mig! Skribenten jobbade som journalist när hon under föräldraledigheten kom på att hon vill börja studera till barnmorska. Så skönt att läsa välformulerade tankar som jag själv haft och samtidigt se att journalisten/barnmorskan lyckats bli färdig och fortfarande var nöjd med sitt val. Rubriken på artikeln var något i typ med att "tänk två gånger före du börjar studera igen" och det stämmer ju, men samtidigt blev jag så glad över att hon ändå var nöjd. Det kändes på något sätt som en bekräftelse över att det jag gör inte är helt galet. Ibland råkar man snubbla på något som just behövs i den stunden - så var det med artikeln igår för mig - den kunde inte ha kommit lämpligare.

Tyvärr fanns det ingen elektronisk version som jag kunde länka till.

Mannen i mitt liv

Det känns som om jag ser alltför lite av Danni för tillfället och när vi ses är vi så trötta att vi knappast orkar säga så mycket mer än det nödvändiga. Vill därför idag ägna mitt blogginlägg till mannen i mitt liv med en låt som vi ska dansa till i sommar. Hoppas du läser det här där på jobbet och vi ses genom tv-rutan 19.30.



(Efter ca 2 min rör de lite på sig - spännande)

21 km

Måste ju bara snabbt rapportera härifrån söndagschillandet att jag klarade HCR igår och förbättrade tiden med 7 minuter. Fortsätter jag i den här takten så blir jag ju proffs där vid 40 år. Jag trodde att jag är en ensamvarg också vad gäller springandet, men det var faktiskt mycket roligare att springa tillsammans med någon. Fast vid 17 km gick våra vägar isär då Lina började spurta. Hon kom i mål på 2h 19min och jag då på 2h 21min. En av höjdpunkterna under springet var att se min farfar som närmar sig 90 år sitta och heja vid kurvan nära Stenhagen i Centralparken. Det var helt enkelt en bra dag igår!

Här är vi lyckliga i mål!

Teater och spring

Mina ögon känns idag uppsvullna och det beror på att jag igår var och såg på Kristina från Duvemåla. Grät inte lika mycket som under I taket lysern stjärnorna som jag såg tidigare i år, men visst fick jag gråtvaluta för pengarna också den här gången. Nu låter det som om jag går på teater ofta, vilket jag tyvärr inte gör, allt för sällan blir det. De här två pjäserna är allt jag sett under de senaste året. Men bättre det än ingeting. Jag blev också otroligt imponerad av Maria Ylipääs talang och förmåga att höggravid inte låta en flåsning komma igenom mellan springandet och sjungandet. Gud vad hon var bra!

Imorgon skall jag springa HCR vilket känns lite skrämmande eftersom jag inte alls tränat så mycket jag velat. Förra året kom jag i mål på 2 h 28 min och i år hoppas jag att jag bara kommer i mål. Får se hur det går.

Överraskningen

Blev lika glad som barnen när vi kom hem från dagis igår och såg vapp-pyntet som Danni överraskat oss med före han stuckit på jobb.

Rufus, Elsa och jag fortsatte sedan till Munksnäs och festade loss med 9 andra barn och deras ljuvliga föräldrar.