Tankar inför vårfesten

Förbereder mig mentalt att inte gråta allt för häftigt på dagisets vårfest när de sjunger den blomstertid nu kommer. Har ett svagt minne av att minna mamma alltid snyftade högt på alla skolavslutningar och det irriterade mig helt galet. Och nu är jag själv där och snyftar. Förändras överhuvudtaget någonting med åren kan man ju fråga sig? Är vi egentligen precis lika som de förfäder som levt här före oss? Jag bara tror att jag är unik, men alla tankar, känslor och livsöden har hänt så många gånger förut att om någon skulle följa med livet här på jorden som en realityserie på säg 1000 år så skulle den varelsen nog gäspa stort vid det här lagat. Det behövs säkert en istid eller komet för att få lite action i det här jordsnurrandet. Fast vi kan nog för min del vänta så där 1000 år på den dramasvängen så att jag får uppleva det gäspiga men ändå fantastiska livet i lugn och ro. Å nu måst jag springa iväg till dagis - hejhej så länge!