Misslyckandet

Försökte peppa mig själv idag med glada färger i sportiga kläder för att hålla humöret uppe inför den praktiska tenten. Men färgarna hade ingen effekt (hur de nu sen är möjligt) eftersom jag inte klarade tenten. Tänkte börja gråta fast jag inte har någon annan att skylla på än mig själv. Fortfarande som 33 år är min reaktion den att det tåras i ögonen när jag "förlorar" någonting, vill ringa till mina närmaste och böla och tycka synd om mig själv. Sen känns det orättvist. Hoppas jag snabbt kommer in i nästa fas, dvs att jag accepterar mitt öde och börjar läsa och öva istället för att gnälla. Jag får nämligen testa på nytt på fredag. Jag tror att jag på äldre dar blivit en wannabe-plugghäst (en riktig plugghäst skulle för det första öva på förhand ordentligt eller sen direkt hoppa till accepterande-fasen om läsandet förhindrats av t.ex. något supervirus, Mad Men skulle liksom aldrig finnas ens på kartan som en orsak till att inte läsa).