fredag, december 22, 2017

Julbubblan, den nya frisyren och Mahalia Jackson

De sista julklapparna borde köpas ännu idag, paketeras och kappsäckar packas. I morgon kväll åker vi till Finland och julfirandet. Här i Bryssel gryr dagen långsamt in i ett grått dis, jag hör hur soporna hämtas utanför (det är vita och gula påsarna idag) och någonstans tutas det stressat.

Skulle gärna bara krypa in under filten i soffan och se på klassiska julfilmer (btw bra tips på julfilmer har Ellen Strömberg på bloggen Blejk, Fejt och Fab). Men måste väl tvinga mig till julruschen ännu idag, SEN går jag in i min julbubbla där bara varma, snälla och goda saker finns.

Julbubblastämning (filten har tagit sin plats på soffkanten) redan på Rufus födelsedag - då snöande det till och med.

Nya håret efter besöket hos brasilienaren - nöjd, hon förstod
precis vad jag menade med naturligt.

I min julbubbla tänker jag bland annat lyssna på Mahalia Jackson. Och före jag loggar ut vill jag ännu säga:

God jul kära du som läser det här - vem du än är, var du än är.



onsdag, december 20, 2017

Vill inte ha ett torrt hjärta

Älskar att fundera tillbaka på olika skeden i livet och de dofter, känslor och minnen som dessa stunder väcker. Det är den där nostalgiska sidan av mig som jag ofta pressar undan för att få annat gjort än att stirra på gamla bilder och le och gråta över det som varit. Annars slutar mitt liv med att jag bara har bilder på mig där jag stirrar på en dator och ser på gamla bilder, ler och gråter. Hur sorgligt skulle det inte vara - en hel dator full med mina rödgråtna ögon över hur snabbt allting gick.

Vad jag vill komma till idag den 20 december år 2017 (hjäääälp det är 4 dagar till jul) är att vi på franskan - julhelgen till ära - hade filmmys. Vi hämtade alla med något att äta, den ljuvliga damen från Pakistan hade stigit upp klockan 5.30 för att fixa sin rätt, andra kom med typ croissanter från kvartershaket. Oberoende så var det en fin stämning i klassrummet.

Vi såg på Le Fabuleux destin d'Amelie Poulain från år 2001. Och det är här som mina nostalgitankar rusade fram. Jag har inte sett filmen sedan den kom ut och alla minnen öste över mig. Försökte att hålla tillbaka gråten för att inte verka helt instabil, men i slutet när Amelie får granngubbens hälsning i form av en vhs-film blir det för mycket nostalgi blandat med romantisk scen på film och tårarna väller fram. Försöker snyta mig och låtsas som att jag fått något i halsen. Torkar, snörvlar och hostar och kippar efter andan efter ett tidshopp inom mig på närmare 20 år.

Granngubbens pepp till Amelie om att våga ta chansen till kärlek

Modet känns också helt rätt igen. Vart försvann 17 år?


fredag, december 15, 2017

10 pepp-förslag till rörelseglädje

Tänkte fredagen till ära föra fram mina 10 förslag från förra årets "motivations-kalender". Efter långa, krångliga inlägg kom jag fram till tio saker som påverkar positivt motivationen till att röra på sig. Allt inom ramen för en human kroppssyn och attityd till motion och rörelse.

1. Börja med att jobba på din självkänsla. Öva på att tro på dig själv gällande motion och rörelse. Sök fram minnen då du mått bra av motion. Lev in dig i den känslan. Ifall du inte har positiva motions-minnen: föreställ dig vad som kunde intressera dig i de bästa av världar och sök stöd av peppande vänner eller t.ex. en personlig tränare. Gör en lista på motions-hobbyer som kunde intressera (älskar listor! ifall du inte tycker om listor - skippa listan)

2. Tala om för någon att du vill börja röra på dig mera eller börja en ny(gammal hobby). Det är svårare att backa ut efter det.

3. Lär känna dig själv och din personlighet. Hur fungerar jag gällande motivation? Vad brukar få dig att komma igång gällande andra saker i livet? Använd yttre motivations-knep till en början om du tror du behöver det, dvs piska eller morot. Lägg upp en plan och eventuella delmål och slutligt mål ifall du vet att det brukar hjälpa dig att hållas motiverad i andra sammanhang. Jag älskar som sagt listor, men listor med boxar att kryss av älskar jag ännu mer - känner mig så duktigt då - kryss, kryss (se en penna svinga över listan och rita kryss i tomma rutor) och livet känns genast mera hanterbart.

4. Börja lugnt och lyssna på din kropp. Fundera på skillnaden mellan muskelvärk och annan värk i kroppen. Muskelvärk är ofta bara bra och ett tecken på att du tränat så att små bristningar uppstått i muskeln vilket gör att muskeln kan bli starkare. Men det betyder också att du skall respektera muskelvärken och inte träna hårt genast nästa dag, utan låta musklerna återhämta sig. Ju mera du rör på dig ju mer skall du också vila (läs sova).

5. Se till att du får mycket pepp under processen. Får du inte så be om det av vänner (jo man kan) eller sök dig till en professionell (personlig tränare eller fysioterapeut). Omringa dig med människor som du känner dig trygg med och kommunicera också till dem vad du vill med din nya motions-hobby och poängtera att det här är viktigt för dig.

6. Ensamma promenader kan vara sköna, men kombinera gärna med motion i grupp. För att det är svårare att komma undan då och för att du mår så mycket bättre efteråt.

7. Undvik all ytlighet inom motionsvärlden om möjligt. Sök dig till välkomnande grupper med bra dragare. Typ: Se dig inte kritiskt i spegeln där ensam på en springmattan på det flashiga gymmet utan blunda och njut av känslan i kroppen efter avslappningstimmen.

8. Den långsiktiga målsättningen är alltid inre motivation
jag vill röra på mig för att det känns bra. Alla kan nå dit. Det handlar om att hitta för just dig rätt motionsform och takt.

9. Men också bra att komma ihåg att din motivation förändras hela tiden. Det finns inte en lösning som håller livet ut. Efter en tid - också då man hittat rörelseglädje- kan man behöva ny inputt (mera pepp, nya rutiner, nya mål, ny hobby osv). Men då du en gång har hittat den inre motivationen till fysisk aktivitet kommer det alltid att vara lite lättare att komma igång på nytt, dvs tillbaka till punkt 1 (jag är sååå här i den där svackan nu, så försöker peppa mig med mitt eget pepp).

10Och sist men inte minst: Du bestämmer själv över din egen kropp. Tänk vad bra och befriande!

Och ett bonsuråd från år 2017: LÄS INTE dåliga bantningsråd och annan fitnesshets i kvällspressen.

Halleluja! Taaa miiina rååååd om motion, se hur glad - och lite crazy - jag är.
Ögonblicket är från handbollsträningen på Lins möhippa i somras. Mmmm sommar

Ps. Glöm inte att Yle livestreamar idag kl.19 finsk tid från Lilla Teatern där kvinnor läser upp vittnesmål från #dammenbrister

måndag, december 11, 2017

Snökaos och nytt hår

Sitter här i Bryssel mitt i ett snökaos. Just så jag rymdes med på metron på morgonen då buss och spårvagnar inte fungerar normalt. Det är inte obligatoriskt att byta till vinterdäck på bilar i Belgien så ni kan tänka er kaoset då slirande mellaneuropéer försöker ta sig framåt på landsvägarna idag.

I det här gråbleka slaskvädret känner jag mig också gråblek och funderar på ifall jag borde göra något med mitt hår för att pigga upp livet lite. Vi har en trevlig brasilianska som öppnat ny salong alldeles bredvid oss och tänkte testa stället. Danni har redan varit där och hon hade aldrig klippt någon så snabbt då han hade så lite hår i jämförelse med brasilienarna hon brukar klippa. Nu är ju Dannis hår tjockare än mitt så vet inte om stället är rätt för mig. Fortsättning följer.

SNÖ - vad är det för nymodigheter? Så här ser vårt kvarter ut när jag kommer
gående från metrostationen (metron är det enda transportmedel som fungera bra idag). 

Blev ändå osäker på håret, vem av oss har egentligen tjockare hår i dagsläget?
Parförhållandet - en evig tävlan. Här är vi på vår metrostation Jospehine-Charlotte på väg till
ambassadens självständighetsmottagning förra veckan. 

Det blev ju ingen fredagslåt då jag hade fullt upp med Rufus födelsedag och gäster, så det får bli en måndagslåt istället. Har lyssnat på Led Zeppelins Stairway to Heaven under de senaste veckorna och vet inte varför. Den bara kom till mig, måste analyser vidare en annan gång.


fredag, december 01, 2017

Cokis-julreklam känslan

Det är första december! Glömmer varje år bort magin som sker i vårt hem på julkalendermorgnarna. Skillnaden från november är som natt och dag. Efter att under hela mörka november i arla morgonstund ha släpat och dragit upp barnen ur sängarna, lirkat och mutat och till sist kommit iväg till skolan så är det nu som jag lever i en julreklam från Coca-Cola.

Barnen vaknade i morse genast då jag väckte dem. De klädde på sig blixtsnabbt och sprang ner till kalendrarna med leenden på läpparna. December - I love you!

Har hela veckan varit ensam eftersom Danni jobbar i Abidjan (Eflenbenskusten) där han följer EU-Afrika mötet. På mötet har EU:s och Afrikanska Unionens länder bl.a enats om att migranter skall evakueras från slavhandeln i Libyen. Så sjukt att det är 2017 och jag skriver SLAVHANDEL. CNN rapporterade först om detta för en tid sedan.

Vill också före jag sjunker in i fredagsmyset tipsa om att det på Facebook finns en grupp som heter #allasansvar där alla är välkomna med. Tillsammans lär vi oss mer om mekanismerna bakom sexuella trakasserier och tillsammans kan vi skapa ett bättre samhällsklimat för kommande generationer.

Igår kväll när jag steg ut från dörren såg det ut så här! Let it snow, let it snow, let it snow - lite cokisreklam fiilis också här.
En bild från förra söndagen då vi firade Dannis födis med hamburgare. Sen åkte han till värmen.


Och fredagslåten blir Finlands luciakör med Linda Lampenius. Blir ibland så trött på Svenskfinland, men den här veckans stöd i #dammenbrister kampanjen visade den fina sidan. Så nu går jag all in gällande fredagslåten - luciakören och Folkhälsan varsågoda.

Ha en finfin helg!

onsdag, november 29, 2017

#dammenbrister

Som så många andra har jag under den senaste veckan fått vara med om något unikt - för mig i varje fall. I en Finlandssvensk-grupp på Facebook har kvinnor berättat om de sexuella trakasserier som de varit med om under sina liv. Jag har läst och gråtit en skvätt, tagit paus för att inte bli för skör och läst lite igen. Stämningen i gruppen har varit så fin, så mycket kärlek. Det är något stort på gång när  #dammenbrister och kvinnor från olika generationer berättar om sina upplevelser.

Så mycket jämställdhetsarbete har gjorts av kvinnor i Finland under hundratals år och nu behöver vi föra utvecklingen en bit framåt igen. Vi måste jobba för en bättre framtid gällande sexuella trakasserier och våld mot kvinnor (och män så klart, men den här kampanjen handlar om flickor och kvinnor som blir utsatta). På astra.fi/dammenbrister kan du läsa mera om uppropet.


fredag, november 24, 2017

Ansiktshuden

Har idag tagit bort två ytliga blodkärl från mitt ansikte. De störde mig och så hörde jag om att det lätt går att ta bort med ljusbehandling eller IPL som står för Intensivt Pulsat Ljus. Det tog 5 minuter och så var det klart. En trevlig läkare som råkade meddela mig när hon undersökte mitt ansikte att jag också har lite rosacea på kinderna och hakan. Men det stör säkert inte mig? la hon till.

Har aldrig tänkte på att jag har rosacea, dvs ytliga blodkärl, men nu kan jag inte tänka på något annat. Hon gav en spegel där i det lysrörsupplysta rummet och min hy såg alldeles ojämn och rödfläckig ut. Ser jag ut så där! tänkte jag. Behandling finns så klart på kliniken ifall jag är intresserad, men det är heeelt up till mig.

De där hudklinikerna verkar vara som Ikea, man känner att man alltid borde gå tillbaka.

Läkaren menade att rosacea är ärftligt och inte har med mitt intensiva solande som yngre att göra. Men nu när jag googlade (måste ju) så står det att mycket sol, stark mat och alkohol kan påverka symptomen. Slår till mellan 30-50 år gör det också. Så nu känner jag mig ohälsosam och gammal. Det här skulle ju vara fria, crazyga fredagen för mig! Aaaargh!

Äsch, får ta mig i kragen och föra blicken bort från naveln ut i horisonten. Och där händer det grejer, säger jag bara!




Ps. vilken perfekt hy hon har, Katy Perry, men hon är väl inte ännu fyllt 30 år. Lyckans ost.

onsdag, november 22, 2017

Meetoo och tiden

Märker att nu i november finns det rätt många personer som kommentererar på finlandssvenska medier som tycker att  Meetoo-kampanjen pågått för länge. Nu räcker det väl? är kontentan i kommentarerna när en ny yrkesgrupp i Sverige (OBS! i Finland är det heeeelt tyst) berättar om sexuella trakasserier inom deras bransch. Intressant att kampanjen för jämställdhet fick ta plats i hela två månader efter tusentals år av kvinnoförtryck.

Vill bara hälsa tillbaka ut via i internet till dessa anonyma jomare att det säkert gör ont när samhällsmönster brister framför ögonen på en själv, men just därför kan det vara bra att ta en extra reflexionsrunda kring orsaken till den egna irritationen. Så som jag gjorde med min irritation över den hälsosamma ungdomen. Fundera, läs på och bena ut tankarna. Jag lovar: du blir oftast smartare då!

Ett tips till av låtsas-att-jag-inte-vill-vara-men-verkar-ha-blivit-en-självhjälpsrådgivare.

Jag gick bara snabbt till spegeln när jag kom hem och tog en
enda bild. Jag looovar!

fredag, november 17, 2017

PK(ish)

Temat på franska kursen den här veckan var miljötänk och hållbarhet. Vår lärare är superengagerade eftersom hon också leder personalens egna hållbarhetsarbetsgrupp.

För oss som sitter i klassrummet blir det viktigaste ju terminologin, men det är inspirerande att lära sig då man märker att läraren är genuint engangerad i en fråga. Men när någon är superivrig och engangerad finns det också möjligheter för hårdare kulturkrockar. Vilket var fallet i veckan när läraren berättade om zero waste eller le zero déchet och vad begreppet innebär.

Efter lärarens ivriga förklaring frågade en av deltagarna i klassen - helt oskyldigt och utan ironi dock lite bekymrat - att det väl handlar om en sjukdom. Jag blev först så där pk-stött på hur någon kan säga något så omodernt tills jag förstod att personen trodde det handlade om personer som lever i stora skräphögar hemma. Alltså människor som aldrig slänger något fast de borde. Ni vet de där tv-programmen där de hittar döda katter under metervis med tidningar.

Började fnissa på kvällen då jag tänkte på den här incidenten. Det blir så komiskt då olika världar möts i all vänlighet. För även om personen som frågat på nytt fick förklaringen om att zero waste-rörelsen handlar om hållbar konsumtion, förstod hen ändå inte riktigt varför man går igenom något så jobbigt för en sådan liten detalj som skräp i sin vardag.

Vi lever alla i våra egna bubblor. Men tror fortfarande att mycket gott kan komma av att orka mötas, fast då måste det vara som på franska kursen: ärligt och inte elakt från någon deras sida.

Mumslunch utan kött här i min egen lilla pk(ish)-bubbla

Fredagslåten för också den här veckan måste jag ju ha. Hmm, det får bli eMMas engler i sne eftersom det är Elsas favorit och både hon, jag och Rufus är sjuuukt julpyntsugna. Vi tänkte börja pynta idag som fredagsmysprogram då Danni är i Göteborg med resten av EU-folket. Jag är ärligt ivrig, det var många år här i mellan som jag bara julpyntade för barnen, men nu är julmysjaget tillabaka. Ha en fin helg var du än är!


onsdag, november 15, 2017

Egoist-Anne

Jag har utvecklat något slags av beroendebeteende gällande Åbos utveckling. Surfar nästan dagligen in på stadens hemsidor för att se ifall något nytt är på gång. Ser Åbo som mina fantasifulla legostadsprojekt från barndomen. Var byggs det till näst?

Fast mest planeras det just nu, men lite byggs det också. Torgparkeringen kommer att börja byggas efter måååånga år av dragande hit och dit, konserthuset skall få ett ansiktslyft, Koivu och Supercellgrundarna planerar en nytt evenemangscenter och det finns till och med en stadsplan för framtiden.

Kanske beror det här på något slags av inneboende rotlöshet. Var hör jag hemma och behöver jag ha en plats som är "min"? Blir jag trygg eller lycklig av en fast fysisk punkt på jorden? Fast tycker egentligen mest om att följa med utveckling på avstånd - speciellt när det är medvind - utan att behöva konfrontrera personligheter som Arkitekt-Patte på riktigt.

En annan orsak till mitt intresse för utvecklingen i Åbo är för att vi har en lägenhet från tiden vi bodde där och jag har varit nyfiken på hur allt planerande påverkar bostadspriserna i området - en egoistisk motivation helt enkelt. Kanske blir det min nästa aha-upplevelse: att jag blir riktigt ivrig och motiverad endast då jag gör något som matar egot - Rollen som super-star-fysioterapisten (matar duktighets/proffs-egot) bloggjaget (matar bilden utåt-egot) och nu då bostadsmogulen (matar cash-egot).

Kom ju tidigare fram till att jag ska bejaka mina olika roller och nu vill jag också bejaka egoismen som energikälla - allt som var förbjudet och ytligt är kanske just det som driver mig framåt.

Jag låter inte så sympatisk, men skit i det, i novembermörkret behööööver jag allt som kan hjälpa till med min motivation. Troligen visste du även detta från förut. Jag är så efter med allting.

Bilden är tagen från visionen (fast just den här platsen ser redan idag precis ut så här en solig sommardag)

Ps. Nyaste nytt är att det i det senaste numret av Vouge China finns det ett långt reportage om Åbo. Nu händer det grejer sidu, sidu.

fredag, november 10, 2017

Party tricks

Freeeedaaag! Så skönt. Den här veckan blev jag ett år äldre igen. 38 år. Tror att en av de viktigaste insikterna i år är det där med roller. Skrev tidigare om en diskussion jag hade på sommaren om arbetsroller.

Jag började skriva den här bloggen samtidigt som jag gått igenom en arbetsidentitetskris. Beskriver i det första blogginlägget hur det kändes som om jag spelade teater och sökte mig därför till ett nytt yrke som kändes mera människonära och där jag också tydligare såg nyttan av det jag skulle jobba med i en samhällelig kontext. Ville känna mig - och ses av andra - som duktig och god. 

Har efter krisen kommit fram till att jag även som fysioterapeut lägger en roll på mig och det är HELT OKEJ - det var det här som rollsamtalet på sommaren handlade om - min roll som fysioterapi-super-star gör att mitt självförtroende växer vilket gör att jag vågar göra och berätta och lär mig mera. En positiv spiral helt enkelt.

Men arbetsrollen får inte bli för annorlunda från det där smått oklara "riktiga jaget" för den skillnaden blir ångestfyllt för mig och det blir obekvämt och tungt, dvs en negativ spiral. En svår balansgång ibland.

Vet inte om någon annan känner igen sig i de här tankarna eller om det kanske är självklart för de flesta? Jag gick nämligen länge omkring och trodde att ingen annan spelade teater på arbetsplatser och tyckte jag var så otroligt fake hela tiden. Vilket ju inte var bra för självförtroendet. Nu känns det bättre. Grattis till mig själv säger mitt bloggjag (jag håller väl inte på att bli en störande självöveranalyserande self-helps dam?.... neeej då, äldre och klokare bestämmer jag mig för att jag är. äldre och klokare, äldre och klooookare)

En födisbild bjuder jag också på och fredagslåten är Lady Gagas och Florence Welch Hey Girl. Kram!




onsdag, november 08, 2017

Fyra dagar i Makedonien

Det bubblar under ytan vad gäller Makedonien. Det bubblar både i Västeuropa där intresset för landet som turistmål växer och det bubblar också inom Makedonien där turismen, infrastrukturen och huvudstaden Skopje utvecklas och byggs ut i snabb takt. Fast just gällande Skopjes centrum vet jag inte om utvecklingen har gått i rätt riktning. Centrumet har byggts om till en osmaklig, pompös, barockinspirerad helhet som måste ha kostat skjortan i ett av Europas fattigaste länder.

Plus och minus från resan:
+ Naturen är otroligt vacker - höga berg och vackra sjöar
+ Maten är god och billig, fin kombination av öst och väst
+ Alla typer vi träffade var super trevliga och ivriga på att berätta om sitt land
+ Soligt varje dag

- Naturen var fin men skräpandet var i ögonfallande - överallt fanns det skräphögar, t.o.m. inom nationalparksområdet.
- Man får röka överallt eftersom Makedonien inte hör till EU och det röks så införbenat. Hade glömt det där med restaurangbesök i tobaksrök. Barnen tyckte det var exotiskt.
- Också dålig luftkvalitet utomhus i Skopje. Säkert annat på sommaren då det är varmt, men nu eldades flera hus med ved, plus att det var torrt och dammigt.
- Kallare än vad vi räknat med runt 10°C grader då solen var uppe och runt 0°då solen gick ner och solen gick ner redan kl.17.

Två dagar i Skopje räckte bra, men då var det också naturen och nationalparkerna som lockat oss mest från första början. Skulle jag göra resan på nytt skulle jag övernatta några nätter i Ohrid i söder, det var rätt långt att köra av och an. Bilderna får berätta resten.

Här är vi på Bazar-området i Skopje. Vi tyckte det var mycket trevligare än det rätt tomma och pompösa
centrumet. Gubbar var ett av våra första intryck: överallt satt det gubbar som rökte, kollade ut i tomma intet eller
talande med varandra i klungor. 

Dag två åkte vi till Matka Canyon. Tog med taxi 30 minuter från centrum.

Vi åkte båt till grottorna men rekommenderar att istället hyra kanot eller ev. promenera.
Grottan är inte så mycket att hänga i julgran men landskapet kring den konstgjorda sjön
 är fin. 

Så vackert!

Här lunchade vi på vägen upp till Millenium Cross på ett hotell som taxikusken rekommenderade
för lokalmat. Riktigt bra fast vi först trodde att han lurat in oss i en turistfälla.

Mademoiselle Elsa

Religiösa symboler fanns det gott om - över 60 procent av makedoniens befolkning hör
till den makedonisk-ortodoxa kyrkan och ca 35 procent är muslimer. Just det här väldiga
korset heter Millennium Cross och finns uppe på ett berg ovanför Skopje. 

Vackra vyer från korsberget.

Dag tre hyrde vi bil. Utanför Skopjes centrum var det mindre barock och mera kommunistiska
kolhoshöghus som gällde. En och annan Yugo bongade vi också längs med vägarna.

Vi körde till Ohrid för att luncha, tog ca 3 timmar eftersom vägarna genom bergen är
som kostigar. En ny motorväg håller på att byggas med EU-stöd, men lär inte
bli färdig på flera år ännu. Fun fact: E65:an som vi körde på börjar i Malmö och slutar i
södra Grekland.

 Ohrid och sjön - så vackert! Behöver vatten för att hålla min finlandsvenska själ lugn.

Sista dagen körde vi till Mavrove-nationalpark och försökte hitta en hiking-led. Målet var
Galichnik men vi tappade bort oss och hamnade till ett 
skidcentrum från Jugoslavien-tiden istället.


På vissa ställen var det som tiden stått stilla. Här har vi en Lada i modell "range-rover".
 Titos män skidade säkert här.

Inom Mavrovo nationalpark finns det många byar men vägarna är i rätt
dåligt skick, gps:en fungerar inte alltid och skyltningen borde förbättras. Att hitta
början på vandringslederna är inte heller det lättaste. Men vi frågade runt och hittade till sist en
välutmärkt led från skidcentret som vi följde en bit. Eftersom det redan blir mörkt vid 5-tiden hann
vi inte så långt den här gången. Även om informationen i parken inte är den bästa så
kompenserades frustrationen med vackra vyer.
Efter fyra dagar i Makedonien tyckte Danni att det var dags att raka bort skägget och vi besökte
ännu en gång Bazar-området i Skopje.

Och promenerade en sista gång till centrumet som ligger precis bredvid basaren. Alexander den store var verkligen STOR
i den nya statyn. Grekerna rasar över att Makedonien försöker hijacka Alexander, de anser att riktiga Makedonien är en
provins i norra Grekland. Stora män, små män, gamla män, nya män och deras dagishumör. 

Summa summarum: rekommenderar varmt Makedonien som resmål.

söndag, november 05, 2017

Nyhetsläsning på söndagsmorgonen

Började som vanligt den här söndagsmorgonen med att läsa nyheter. På helgerna får vi belgiska Le Soir som papperstidning hem och jag har som mål att läsa en artikel från början till slut, men mest blir det rubriksläsning och efter några google translate gånger fastnar jag oftast vid skärmen och läser nyheter där istället.

De finlandsvenska nyheterna läser jag oftast på svenska.yle.fi av naturliga orsaker. De sponsrar mig inte direkt - vilket det nästan kunde göra med tanke på hur många gånger jag länkat till dem - men indirekt via min sambos jobb är jag ju sponsrad. 

Läste idag på samma sida en text av Lotta Green som jag själv kunde ha skrivit om jag kunde skriva så bra. Så många liknande tankar jag själv haft om jobb och balansgången till ett lyckligt liv i det samhälle vi lever i och igår läste jag att Peppe Öhman skrivit om #meetoo och Cissi Wallin. Smarta typer OCH även bloggare. 

Skulle ju egentligen skriva ett resereportage om Makedonien. Vi kom hem därifrån igår och jag har massor med nya impulser och funderingar, men det får bli till nästa gång. Ha en fin söndag utan alltför mycket ångest för måndagen hoppas jag!

Ser bra ut, men sååå jobbigt att traggla igenom


fredag, oktober 27, 2017

Guiden

Sitter med en kopp kaffe och trötta ögon framför datorn medan resten av huset ännu sover. Eller Rufus och Elsa har redan gått till skolan. Resten är då våra trevliga gäster från Finland som kom sent igår kväll. Vi kommer troligen att ta dem på turistrundan idag. Satt ihop en virtuell rutt med hjälp av instagrambilder till er som eventuellt är intresserade men inte kan vara med just idag.

1. Rundan börjar vid oss i Woluve-Saint-Lambert

Så här spännande är det tyvärr bara ca 2 gånger per år i kvarteret och då är det kvartersmarknad med stor K.


2. Sedan går vi igenom Cinquantenaire-parken

Har helt för många instabilder härifrån. Slöa att titta på i efterhand - men parken är fin.


3. och därifrån vidare till EU-kvarteren

The future is female

4. Från EU-kvarteren till slottet

Vid jultider förra året la jag upp en instagrambild av Palace Royal. 

5. och vidare till Grand Place som är turens grande finale.


Här har vi just flyttat till Bryssel och barnen var sura över att de var de enda med regnrock på stan. Har inte gjort sådana missar efter det.

Hela turen tar ca 1-3 h beroende på hur många gånger vi stannar och äter på vägen. Det verkar bli en solig fin höstdag idag - guiden i mig börjar sakta men säkert vakna. Sånu kööör vi!

Och ännu fredagsbiisin. Lyssnar på Ed Sheeran av någon orsak. Videon är tydlig och klar speciellt vad gäller låttexten - precis vad en trött guide som jag behöver idag. Inga oklarheter här. Ha en skön helg!

onsdag, oktober 25, 2017

Lär dig franska

Min lärare i franska tipsade om TV5Mondes hemsida för att öva franska på egen hand. Nästa vecka firar vi de la Tussain eller eller Halloween eller höstlov, läslov, potatislov - leeeedigt i varje fall och hinner surfa på nätet extra mycket.

Kollade på hemsidan och den är ju jättebra!

Bl.a. kan du där höra ett inslag om #BalanceTonPorc (typ tjalla på din gris), som motsvarar #meetoo, och få berättarrösten transkriberad samtidigt. Hur bra som helst och gratis dessutom. Plus att det finns en massa tilläggsuppgifter jag också kan göra för att ta steget vidare från min korta-franskan-på-gymnasiet-nivå.

Konstaterade nämligen att jag efter gymnasiefranskan (då jag inte prioriterade språk eller studier överlag), universitetsfranska (då jag kämpade lite mer), utbytessår i Liège  (då jag mest talade engelska) och efter två år i Bryssel är på samma nivå som jag borde varit efter de där gymnasieåren. Men åtminstone har jag inte gett upp min franska, envist kämpar jag vidare. Så GO ME! EN MARCHE! eller något.

Tipset idag är alltså att surfa in på tv5monde.com och klicka på language francaise (uppe på sidan)   -->APPRENDRE le francais (på vänstra sidan) och sedan klicka på din nivå (i färgbollarna, A1 för för nybörjare osv).

Bisous!




måndag, oktober 23, 2017

Lurendrejaren

Fick fast mig själv att stå i ett gäng och åja mig över Halloween. Vad är det nu för nymodigheter, knorrade någon och fortsatte med att det blir bara större och större här i Belgien. Jag skakade på huvudet och konstaterade att det minsann inte firades när jag var barn. 

Det kommer från USA, sa en tredje och vi alla skakade på huvudet och himlade lite med ögonen. Lite senare hemma:


Är en sån lurendrejare och totalt ryggradslös i grupp.

fredag, oktober 20, 2017

Sky-video

Jag lever, är frisk OCH det är fredag! Bättre än så blir det väl inte? Kom just hem från min hudläkare som inte tyckte jag genast behöver operera några födelsemärken som jag gått och oroat mig för. Läkaren tyckte ändå att jag skulle kolla upp dem igen efter en tid för att följa med eventuella förändringar.

Nu har jag alltid älskat att sola - catcha bruna - och jag har bränt mig rejält flera gånger som yngre. Och för att spä på cancerskrämseln så sprang jag som 15-16-åring på solarium titt som tätt. Solariet fanns i samma utrymmen som video-uthyrningen i Kyrkslätt. Vad hette det där stället... har helt glömt bort namnet... måste ringa till Annika som kommer ihåg allt... Var det Sky-video? Ja, men så hette det ju!

VHS-videon och solarium i samma butik! Låter som 80-tal, men det var 90-tal i Kyrkslätt.

Ikväll blir det fredagsmys och 18-tiden sitter vi fastklistrade vid P3:s fredagsmix för att lyssna på Özgürs nya låt som enligt rykten av Lina spelas då. Spännande!

Skål och ha en fiiiin fredag

Jag färgade mina solglasögon mörkare - föra att jag kan - fast lite hemlagat är det ju:) 





onsdag, oktober 18, 2017

#meetoo och ansvaret som förälder till en son

Skulle så ofta bara vilja fly ansvaret, stoppa huvudet i sanden och fortsätta att kolla på en HBO-serie istället. Ofta gör jag det också. #meetoo har tagit mycket av min tankeenergi de senaste dagarna. Som när all smuts kommer fram i tö (hatar den årstiden), blir störd för att det är så fult och skulle helst bara drömma mig bort till vackrare platser, inte låtsas se.

Men jag kan inte blunda för #meetoo eftersom sanningen svämmar över från alla håll och kanter. Känner mig omtumlad av tankarna jag haft. Vad betyder sexuella trakasserier för mig? Vilka minnen har jag? Vill jag tänka på det som varit? Hur mycket har jag själv trakasserat män? Kom fram till att jag nog gjort det: jag har verbalt, objektiferat och hånat. Jag tänkte till och med att jag nog inte skall uttala mig då jag inte själv varit perfekt alla gånger. Faaast jag har aldrig stoppat fingret in i någons röv eller tagit på kuken utan att fråga lov. För att förtydliga.

Och framför allt har jag lärt mig, mognat, ångrat och försöker göra något åt saken. Men skamkänslan över att vara ett offer själv har jag svårt att skaka av. Det är nog också därför jag tyckt att det varit så tungt att måsta konfrontera minnen. Mitt skal har varit så hårt och ogenomträngbart och ingen skulle tidigare någonsin fått mig att medge att jag också varit offer. Hatar ju att vara offer! Vill inte vara skör på det viset, alltid låtsas ha kontroll. Känns som om hela jag kan splittras sönder i fall jag tappar kontrollen, eller fasaden av den. Ännu nu som 37 år känner jag så. Därför är det tungt att tänka på sexuella trakasserier. De allra flesta av oss kvinnor har varit med om trakasserier - även jag - och vi måste orka tala om dem för att få till stånd en förändring.

Och denna förändring kan jag och Danni faktiskt påverka inte bara genom att berätta om trakasseri-erfarenheter utan också genom att uppfostra. Vi kan påverka våra barn och speciellt vår sons människosyn. Lära varandra att alltid se människan. M-Ä-N-N-I-S-K-A-N. Det är svårt och jag känner att vi ofta misslyckas i det samhälle vi lever i. Bara vår vardag är så stereotyp för tillfället - jag är mera hemma och tar hand om en mycket större del av hushållet. Det är inte vad vi säger utan vad vi gör, mumlar jag ofta här hemma. Fast det är ingen orsak att ge upp. Vad vi säger påverkar också. För oss blir det ännu viktigare att tillsammans diskutera, fundera och hjälpa våra barn till att bli empatiska vuxna individer.

svenska.yle.fi skrivs det om uppfostran (kommentarerna fick mig att orka skriva det här inlägget och inte stoppa huvudet i sanden). Mer om #meetoo finns bl.a. hos:  Peppe, Rebelle Society, Blejk, Feijt& Fab och på Instagram (Cissi Wallin, Mia Skäringer, Stina Wollter, Amanda Schulman, Isabella Löwengrip, Brita Zackari, Malin Eklund och mångamånga fler)



måndag, oktober 16, 2017

Bladbilder

Vill börja vandra, eller vad heter det, hika? Vandra i skog och mark och helst i bergsområden som Norge eller Alperna. Är glad över detta nya intresse. Har i stunder varit orolig över att ingenting gör mig ivrig längre, att ingenting gör mig entusiastisk, att livet är en jämn grå sörja att släpa sig igenom. Så kommer då plötsligt VANDRING in i mitt medvetande och gör mig upprymd.

Jag har en lustig känsla över att jag helt omedvetet lever efter en livets-gång-bok för medelklassen: nu närmar jag mig 40 år och nu vill jag vandra i bergen och hitta mig själv än en gång. Men skit i det! Allt som gör mig nyfiken välkomnar jag. Har funderat på skor, vandringskläder och vandringskäpp. Skulle vilja ha en sån där finslipad eller sandpapprad käpp i finträ med några krumbukter men ändå stadig.

På söndag tog vi oss ut i skogen Foret de Soigens och promenera ca 500 m före vi kom till picninc-platsen där vi stämt träff med våra vänner. Man måste börja någonstans.





Våra vandringsoutfits måste helt klart finslipas till de stora prövningarna. 

fredag, oktober 13, 2017

My sister from another mister

Igår fixade jag 160 stycken sandwichar. På l'Arche har det varit sorg denna vecka då en vacker själ dog. Det har varit en tung stämning i huset och igår var det mässa för de som ville gå och jag hade lovat hjälpa till var det behövdes. Det visade sig att det behövdes hjälp i köket för att förbereda lunchen då de flesta av ledarna förståeligt nog vill hedra minnet av den döda. Så jag och Bogi hittade oss denna torsdags förmiddag i köket med en gigantisk hög med bröd och pålägg fram för oss och med ansvaret att fixa lunch för 54 personer.

Det gäller ju inte bara att fixa smörgåsarna och salladen utan också hitta på lämpliga uppgifter till alla i köket - vilket inte är det lättaste varje gång. Efter att vi först yrat på en stund, knäppte vi på musiken, lugnade ner oss och kom på ett system där Bogi skar upp bröden, tre sköna typer bredde smöret på bröden och jag satte sedan i diverse fyllningar. Och volà klockan 12.30 var allting dukat och färdigt. Vilket tillfredställande känsla. Att se processen från börja till slut.

Har jag redan berättat om Bogi? Ibland hittar man en själsfrände just när man behöver en som mest. När jag började på l'Arche tyckte flera där att jag påminde om denna Bogi. De blandade till och med ihop oss. Det tog någon vecka före jag träffade henne och även om jag inte tyckte att vi liknade varandra till utseendet märkte vi snabbt att vi till personligheten påminner om varandra och att våra livsöden här i Bryssel är PRECIS lika!

Bogi (smeknamn) är en engelska lärare från Ungern som vidareutbildat sig till musikpedagog som 30plus. Hon flyttade till Bryssel på grund av hennes mans jobb och märkte då att hennes musikpedagogik-utbildning inte duger här. Efter några år av sökande, studerande av franska och kämpande över en plats i den nya tillvaron har hon nu byggt upp ett kontaktnät och är involverad i flera intressanta projekt, hon ströjobbar privat som engelska lärare och hoppar in som volontär på l'Arche där hon bl.a. deltar i dragandet av musik-workshopparna.

Känns nästan komiskt då jag ibland känt mig som den enda personer i världen med den här historien och så kommer det en person med precis samma historia (jag tror visst jag är helt otroligt speciell, haha). Vi bara förklarade, nickade och FÖRSTOD varandra på fransk-engelska blandat med många handgester. Fin känsla!

Här kommer lite fransk-tunisisk fredagsmusik av Patrick Bruel. Då jag hjälper till i de olika workshopparna på l'Arche brukar vi ofta lyssna på musik. Bruel är en favorit - likaså Justin Bieber.

Här har vi då igen en cheesig heimlagad video. Man behöver inte ens förstå orden - bilderna säger allt. Någon som har jobbat hårt för att få ihop den här, mycket klippande och klistrande.

Ha en finfin helg! 

onsdag, oktober 11, 2017

Minnepinnen

Kom på att jag använde minnepinne-begreppet en gång på bloggen då jag noterat att Elsa inte mera sa Ia till Rufus utan började säga Rufus (eller Sufus var det väl mera i början). Känns sååå länge sedan! Skulle lätt fastna i alltför mycket nostalgi om jag inte hela tiden lite jobbade emot den. Försöker trycka nostalgin tillbaka djupt in. Nostalgi med den där konservativa sidan av mig är inte en bra kombination helt enkelt.

Men här kommer i varje fall en minne-pinne i form av bilder från helgen då Elsas kompis Maria med familj kom och hälsade på oss. De som bott länge i Bryssel är vana med hejdå-fester, folk kommer och går till den här staden i snabb takt. Rätt tungt i längden tycker jag - roligare med återseenden.

Vi firade Marias födelsedag med en mega-kaka som rumenärna på förhand beställt hem till oss.
Var kallsvettig
då jag skulle bära in den från kak-damens bil. Vilket ansvar. Inget krusande här gällande kakan. 
Vi åt brunch på Garage à Manger. Jätte bra ställe - rekommenderar varmt om du har vägarna förbi
Bryssel någon gång och också bekvämt med barn. 



En pytteliten del av allt det goda.

Vi åt mest hela tiden. Här är hela gänget vi utanför Tour and Taxis brunch/lunch ställe. Corinna hade köpt en selfie-stick som
hon inte alls använt. Detta blev hennes första bild med stickan.

måndag, oktober 09, 2017

Iglo

På franskan idag frågade läraren om jag någon gång övernattat i en iglo - lite på skoj, lite på riktigt. Eftersom jag ännu var störd på det dåliga resultaten från min franska uppsats som delats ut just före iglo-frågan - OCH det var måndag - mumlade jag att iglon kanske finns på Grönland inte i Finland.

Googlade just iglo. Stavas tydligen med två o:n nuförtiden, men på lågstadiet när vi lärde oss om olika klichéer så stavades det med ett o och eftersom jag är konservativ gällande vissa förändringar håller jag mig till 80-tals iglon. Googlingen gav i varje fall bilden nedan. Undra på att iglo-myten lever kvar - nu vill jag också övernatta i denna moderna "iglo"! Där kan inte ens måndagar vara tråkiga. Ska visa bilden till läraren på onsdag och slicka måndagssåren.

Undrar dock hur många turister som blir besvikna över att norrskenet på bilden är lika troligt som att bonga valar på valsafari? Fast ibland händer det ju.




fredag, oktober 06, 2017

År 1987

Har haft så många STORA tankar den här veckan:

Första: Om när disciplin är bra och mindre bra med personer med en kognitiv nedsättning och att man ofta kan nå samma mål med att visa ärlig respekt istället. Samma som med barnuppfostring: Det måste finnas regler, men barn känner på sig ifall de inte respekteras och den hårdare disciplinen kan istället bli kontraproduktiv.

Andra tanken: Om att inte leva upp till en klichébild och hur viktigt det är att "lufta" klichéer så ofta som möjligt för att inkludera istället för att exkludera. Kom att tänka på det här när Elsa berättade om hur hon lärt sig att markera i skolan. År 1987 fastande jag på en bild där jag markerar i mitt klassrum och artikeln med bilden publicerades i HBL. Kommer inte ihåg vad artikeln handlade om, men däremot kommer jag tydligt ihåg att jag markerade fast jag inte visste svaret när jag insåg att fotografen började ta bilder. My five seconds of fame, tänkte jag och lyfte upp handen. Har fuskat, gamblat, jobbat, studerat, glidit in på bananskal, kämpat hårt och ärligt för en plats och allt där i mellan. Men på bilden ser jag ut som en duktig flicka - lydig, snäll och väl förberedd - vilket jag inte alltid är. Så skönt att lufta stereotyper och klichéer alltid nu som då.

Tredje tanken: Runt begreppet systerskap har mina tankar också kretsat denna vecka eftersom jag lyssnat på svenska poddar. Funderar om inte irritationen till hur man använder systerskap i grund och botten handlar om en politisk skiljelinje mellan vänster och höger? Den skiljelinjen har väl nästan dödförklarats av en del, men är det inte det som skiljer mest de inblandade. När kapitalister så som Blondinbella samt Hanna och Amanda talar om systerskap irriterat det något otroligt de med en mera vänstersyn på samhället (även om de kanske röstar grönt för att de inte vill falla i i höger-vänster-fällan)? Kanske det inte är konstigare än så? De humana, vetenskapligt bevisade men lite tråkiga vänstervärderingarna mot de korrupta, själviska men lite roligare högervärderingarna? Kanske, kanske. Och var hör jag hemma? Veeeeet inte.

Om allt det här har jag på vägen hem från någonstans tänkt skriva ett välformulerat inlägg om, men istället har jag sett på Game of Thrones. Och nu är det freeedaaag! Njut nu!

Pink Floyds Learning To Fly-video också från år 1987 - vilket år alltså:

fredag, september 29, 2017

Fredag och fantasyporr

7 år efter de flesta andra började jag till sist se på Game of Thrones. Och nu förstår jag varför serien är så populär - det är ju fantasyporr av hög kvalitet! Sex säljer.

Tiderna förändras. Det som nu knappt höjer ögonbrynen i Game of Thrones skulle ha ansetts otroligt vågat för inte så länge sen. På tal om att höja på ögonbrynen så gick ju Hugh Hefner och dog i veckan vid en respektabel ålder. Hans Playboy visade väl i början lika mycket - om inte mindre - naket på bl.a. Marilyn Monroe än vad HBO idag visar i de oskyldigaste av serier. Playboy gick åt som smör i solen med hjälp av Marilyn. Man kan väl säga att Monroe gjorde Playboy (och hon fick hela 50 dollar för de där bilderna som togs på henne före hon slog igenom och då hon var i desperat behov av pengar).

Sjukt störande objektifiering av kvinnor är det i båda fallen - Playboy och Game of Thrones - porr eller inte. Fast har ändå fortsatt att se på serien och kvinnorna verkar få starkare roller efter säsong ett.              ÅJNEJ                 måste bara hejda mig här                Märker ni vad som håller på och hända? Jag sitter här på fullaste allvar och analyserar Game of Thrones - fantasyporrserien - hjäääälp!

Mitt liv är inte så spännande just nu. Har försökt planera min vecka med hjälp av rutiner eftersom jag kommit fram till att jag är livrädd för det mesta och behöver rutiner för att inte flyta över bredden och rinna ut till ingenting. Fredag är dock min lediga dag då jag inte behöver ha några måsten - bara göra roliga grejer. Allt är möjligt!

Vad gör jag då på de crazyga fredagarna då allt är möjligt? Jo, oftast går det till så här: jag springer korta rundan (alltid samma runda så att jag inte blir obehagligt överraskad av uppförsbackar), köper sushi (fortfarande och oftast samma lunch, nr 6 på menyn) och ser på någon serie (Game of Thrones då för tillfället) före jag får bråttom till skolhämtningen.                            

S P Ä N N A N D E




Och fredagslåten får jag ju inte glömma! Här är Lykke Li. Ha en fin freeeedaaaag!