Jag började skriva den här bloggen samtidigt som jag gått igenom en arbetsidentitetskris. Beskriver i det första blogginlägget hur det kändes som om jag spelade teater och sökte mig därför till ett nytt yrke som kändes mera människonära och där jag också tydligare såg nyttan av det jag skulle jobba med i en samhällelig kontext. Ville känna mig - och ses av andra - som duktig och god.
Har efter krisen kommit fram till att jag även som fysioterapeut lägger en roll på mig och det är HELT OKEJ - det var det här som rollsamtalet på sommaren handlade om - min roll som fysioterapi-super-star gör att mitt självförtroende växer vilket gör att jag vågar göra och berätta och lär mig mera. En positiv spiral helt enkelt.
Men arbetsrollen får inte bli för annorlunda från det där smått oklara "riktiga jaget" för den skillnaden blir ångestfyllt för mig och det blir obekvämt och tungt, dvs en negativ spiral. En svår balansgång ibland.
Vet inte om någon annan känner igen sig i de här tankarna eller om det kanske är självklart för de flesta? Jag gick nämligen länge omkring och trodde att ingen annan spelade teater på arbetsplatser och tyckte jag var så otroligt fake hela tiden. Vilket ju inte var bra för självförtroendet. Nu känns det bättre. Grattis till mig själv säger mitt bloggjag (jag håller väl inte på att bli en störande självöveranalyserande self-helps dam?.... neeej då, äldre och klokare bestämmer jag mig för att jag är. äldre och klokare, äldre och klooookare)
En födisbild bjuder jag också på och fredagslåten är Lady Gagas och Florence Welch Hey Girl. Kram!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar