Edith och franskan

Nu har jag tappat självförtoendet med franskan totalt. Osäkert stapplar jag fram mina meningar på franskakursen och på jobbet på l'Arche. Ord jag redan visste har jag glömt och skammen över att vara så dålig gör att jag mumlar ännu mera in i halsduken så att de andra säkert inte förstår och jag får bekräftat för mig hur dålig jag är.

Vi har sluttent nästa vecka på kursen, både muntligt och skriftligt och det här påverkar mitt självförtronde. När jag får en prestationspress på mig gräver jag mentalt ner min kunskap till minus 10 för att sedan kunna trösta mig att tentresultat ändå var lite bättre än så. Man kan ju fråga sig om nedgrävande av mitt självförtroende är värt den mentala ansträngning det kräver? Livet är väl så mycket mer än en tent. Eller är det? (skoj, eller?)

I vaaarje fall så är en del av det muntliga testet nästa vecka en presentation som vi på förhand ska förbereda. Presentationen skall handla om en framstående belgare som vi fick välja utifrån en lista. Jag valde Edith Cavell (1865-1915) som i listan presenterades om sjuksköterska och spion under första världskriget.

Det visade sig att hon kanske mera är engelsk än belgare och det där med spion är inte heller helt klart, men säkert var att hon jobbade i Bryssel och att hon under kriget skötte om både tyska och allierade soldater som skadats i kriget samtidigt som hon i hemlighet hjälpte engelska, franska och belgiska soldater och värnpliktiga att fly över till det neutrala Holland och dömdes på grund av det här till döden av tyskarna i det tyskockumperade Belgien.

Historien om hennes öde blev stornyhet globalt och användes i propagandan mot Tyskland, som bränsle för soldaterna på slagfälten: kvinna, sjuksköterska samt GOD och mördad av de barbariska tyskarna. Tyskarna försvarade sig med att säga att domen skulle ha varit den samma för en man och krigslagarna var sådana, disciplinen måste hålla.

Edith hade under sin livstid inte rätt att rösta i val i varken Storbritannien, Tyskland eller Belgien på grund av att hon var kvinna. Däremot kunde hon "dö stoiskt för sitt land" (engelsk propaganda) och "dömmas till döden för förräderi" (Tyskland i krig) i länder hon inte fick vara med och påverka. Mycket är galet också nu, men det var värre förr.

Tycker att en av hennes sista tankar till hennes präst dagen före avrättningen är fina och kloka: "Patriotism is not enough, I must have no hate in my heart". OCH bara det att hon jobbade utomlands som föreståndarinna på en utbildningsanstalt för sjuksköterskor under början av 1900-talet som självständig kvinna är stort och starkt.

Och nu har jag istället för att förbereda franska presentationen skrivit det här på svenska. Aaaargh, och mummel, mummel.

Kaffepaus med en äldre människa

Ringde runt och bekräfta tidpunkter med våra intervjuobjekt. Det handlar om äldre medborgare på landsbygden. Vi skall intervjua dem om hur de motiverar sig själva till att hållas igång, vara fysiskt aktiva och kanske till och med motionera ibland. Vi har räknat med 30 - 40 minuter per intervju, men undrar nu efter att jag talat med dem per telefon om det på långt kommer att räcka.

Nån sku bjuda på lite bulla och nån annan ÅTMINSTONE på lite kaffe. Jag försökte säga att de inte behöver förbereda sig på något sätt och absolut inte bjuda på någonting. Fast det är klart, säger jag så så då känner ju många att man borde bjuda på något. Hehehee, där fångade jag dem i min lilla fälla, för om sanningen skall fram så tycker jag mycket om att sörpla kaffe och diskutera livet tillsammans med äldre människor. Utan press och stress. Kanske det är min framtid? Först lite muskelträning för syns skull och sedan en låååång kaffestund. Månne någon inom åldringsvården vill anställa mig och låta mig förverkliga min superba idé? Anyone?

Yrkesstolt

Funderade här om dagen på skillnaden när man är stolt över det man jobbar med och då man inte är det. Det är så befriande att få följa med någon som brinner för sitt eget yrke. Jag har tidigare skrivit om att jag ofta ställer mig lite utanför yrkesgemenskaper, att jag har svårt att totalt identifiera mig med en viss yrkesgrupp. Har inte ännu kommit fram till om det är ansvarsflykt eller hälsosamt självständigt tänkande. Att inte springa med i en fårskock, utan att "våga" granska kritisk utifrån. Har börjat luta mot att jag nog mest av allt har flytt ansvar. Om jag inte helhjärtat går med i något, kan jag inte bli sårad, skadad eller förlöjligad. Jag har liksom skyddat mig själv. Kanske lite dramatiska ord för jobbsituationer, men jag är ofta alltför sträng med mig själv och mitt kunnande. Fortfarande - allt för ofta - låter jag tanken om hur lat och inkompetent jag är smyga in i mitt medvetande. Speglar mig fortfarande alltför ofta i hur någon annan ser på mig.

Men för att det här skall bli alltför dyster så här på fredag eftermiddag så kan jag också tänka så här: Eftersom jag är en mästare på att fundera på vad andra tänker är jag också rätt bra på att sätta in mig i en annan persons livssituation. Empati, my friend. Jag måste bara jobba på att skifta tankeenergin från mig själv till någon annan. Och det om något behövs inom vården. Vem vill nu höra på prutthurtiga råd av en självupptagen muskelknutte? Det är ju klienten/patienten/kunden som jag skall förstå och kanske i det bästa av världar lyckas motivera på rätt sätt så att livet för den människan kan styras in - ens pikulite - till en hälsosammare livsstil.

Fredaaag!

Habilitering

Har idag varit på en introduktionsföreläsning som handlade om fysioterapi för barn med olika typers av neurologiska sjukdomar. Intressant! Vi diskuterade bl.a. hur viktigt det är att barnet och hela familjen får vara med i beslutsprocessen om vilken typ av habiliteringen (inte re- då det är något som skall övas upp som man inte kunnat från första början) barnet skall få. Det får inte vara så att vård "experter" exkluderar barnet och tutar ut sina direktiv över barnets huvud eller så att man diskuterar om barnets vård i slutna rum utan att familjen alls får medverka.

Det verkar som om vi i Finland kunde bli bättre på det här.

Demensvård

Min kom-ihåg-lista efter att ha jobbat några månader inom åldringsvård på en demensavdelning den här sommaren:

- Fast en person inte mera förstår tid och rum känner människan lika mycket som förut. Glädje, värme, trygghet, oro och sorg finns där. En kram, en smekning eller att ta någon i handen är aldrig fel i rätt stund.

- Gå med i diskussionen på det plan som den dementa för. Även om sammanhanget är svårbegripligt eller inte överhuvudtaget betyder något kan man alltid flika in med ett just så, jag förstår eller upprepa det sista personen sa. Ofta märkte jag att personen lugnade sig då jag diskuterade en stund om någonting som inte alls för mig var logiskt men nog för den dementa.

- I början tog jag spontant tag under armen - vid armhålan - ifall det var någon som skulle ledas som hade dålig balans. Men det är mycket bättre att ta tag i handen och föra framåt och samtidigt visa riktningen. Samma gäller när någon med svaga lårmuskler skall upp från en stol - hjälp till genom att ta tag i båda händerna och gunga fram och tillbaka tills man med lite fart kan föra personen upp och stå. Det ena benet kan sättas lite framom det andra vilket underlättar rörelsen.

- Kom ihåg att trycka upp sängarna på högre nivå - för min egen ryggs skull - då jag sköter om klienter i sängen.

- Gå aldrig med i skitsnack om någon annan i personalen.

- Visa uppskattning ifall jag har en bra chef (vilket jag hade) - otroligt viktigt och avgörande för stämningen på avdelningen (alltså att ha en bra chef, min uppskattning är inte avgörande:)).

Tyvärr har jag inte läst teori gällande demensvård ännu. Men jag lär mig bäst genom learning by doing, så när jag väl kommer att läsa den evidensbaserade teorin hoppas jag att jag känner igen mina tankar.

Nattens änglar

Har jobbat första dagen inom åldringsvården idag. Behöver extraknäcka för privatekonomins skull, men samtidigt också få lite erfarenhet från vårdbranschen och just inom den här sektorn finns det alltid jobb. Kommer inte att blogga så mycket om det här annars, men måste ändå idag efter mina några timmar på jobbet skriva ner känslan av tacksamhet till alla de vårdare som sköter om våra åldringar där de lever någonstans mellan den här världen och nästa.  Begreppet nattens änglar flöt upp och in i mitt medvetande när jag följde med åldringsvårdarnas jobb idag (tror visst att det också är den svenska journalisten Elisabet Höglunds titel på hennes senaste bok om hennes sjukdomar och vården hon fått).

Medicin-cocktail

Jag skrev tidigare om hur mycket medicin det finns i Finland idag och att det automatiskt också leder till att det är svårt att hålla reda på alla piller och tabletter. Igår lärde jag mig på läkemedelsbehandlingskursen att hemmaboende äldre över 75 år har i Finland i medeltal över 7 olika läkemedel medan de som bor på anstalt har i medeltal 10 olika läkemedel. Herrgud vad mycket! Det här betyder att det i regel ALLTID finns interaktioner, dvs att ett läkemedel påverkar ett annat, vilket kan leda till alla möjliga besvär och biverkningar.

Ibland tar man medvetet piller som interagerar med varandra. I sådana fall anser läkaren att piller-cocktailen ändå ger mer nytta än skada fast kombinationen inte är optimal. Men många - speciellt äldre - äter medicinkombinationer som inte är bra och som man kunde förhindra om läkaren är insatt och ser helhetsbilden.

Vad göra då ifall du är orolig över dina egna medicinkombinationer eller du tycker att mommo verkar yr? Nå, man kan kolla mediciners interaktioner på Spinx Pharao som är en relativt ny portal på terveysportti.fi. Hittade tyvärr inte en svensk sida. Där kan du genom att klicka för det aktiva ämnet i medicinen (finns på läkmedelsburken) kolla ifall medicinerna är skadliga tillsammans eller inte passar ihop.

En annan bra sida är en lista med mediciner som av olika orsaker inte lämpar sig för seniorer. I Sverige finns listor på läkemedel som anses olämpliga för äldre. I Finland publicerades år 2010 på fimea.fi en lista med 350 läkemedel som grupperats enligt färg (beroende på lämplighet för äldre personer).

Så nu är det bara och kolla era egna eller äldre släktingars mediciner!

Tölö hälsostation

Har igen varit hemma med Elsa. Hon grät halva natten och vi var säkra på att det var öroninflammation, men efter läkarbesöket på dagen visa det sig att örona var friska. Kanske var det tänder... who knows.

Danni hade Tv-nytt premiär idag så det blev jag som gick till läkaren och blev hemma med baby-Elsa. Fast hon är ju ingen baby mera. Plötsligt idag myste vi tillsammans på café och kollade på Buu-klubben från arenan och skrattade till samma saker. Inget babygråt och gnäll. När hände det här?

Måste också konstatera att Tölö hälsostation fungerar bra. Barnsjukförsäkringar är nämligen en sak vi sparat på nu när jag studerar. Jag har haft ångest över att spara på barnens hälsa och med fasa väntat på att sitta i kö i många timmar med ett sjukt barn. Speciellt när vi har haft Mehiläinen på 50 meters avstånd och allt alltid har fungerat så bra där. Danni bunkra till och med upp med mat och leksaker när han första gången gick med Elsa till hälsostation där i december (då hon hade öroninflammation på riktigt). Han väntade 5 min på läkaren. Jag väntade inte ens 10 min idag. Jag behöver inte ha ångest mera. Med tanke all negativ publicitet som den offentliga vården får så tycker jag att det är viktigt att berätta om positiva upplevelser också.

Gonatt!

Piller

Idag på medicin-timmen lärde jag mig att pharmaca fennica (ett register över alla mediciner i Finland) var år 1985 en tjock bok idag är det tre ännu tjockare böcker. De här böckerna utkommer varje år och finns också på nätet i en databas. Det väcker ju tankar.

Dels är det crazyt hur mycket medicin det finns, dels är det bra att t.ex. nya smarta cancermediciner har utvecklats under åren. Men ändå, en tredubblig på 25 år! Ju mer det finns ju svårare eller omöjligare är det att ha en helhetsbild över alla våra mediciner.  Olika sidor på internet har försökt göra det lättare att hålla koll på det hela, men piller finns det i varje fall i alla dess former och överallt känns det som.

Trevlig helg med eller utan medicin!

Bubblan

Kan bara rapportera att gårdagen var givande och super intressant. Jag fick följa med rehabiliteringsbehandlingar för personer som har fått någon typs av neurologisk skada (blodpropp, ms, parkinsons). Fysioterapeuten jag följde efter (det kändes faktiskt så) var fantastisk. Hon är min nya idol.

Samtidigt var det också en reality check på hur mycket krämpor - speciellt äldre - har i den här stan. Lite som när jag tar 8:ans spåra från Tölö till Arabiastranden. Från en bubbla till en annan. Men där vid Kurvin spräcks den för en stund.

Vårdinvasion

Läste en juttu i dagens husis om en stackars biologforskare som vill bli närvårdare men som inte får praktikplats pga av att han har utländsk bakgrund. Mina tankar efter att jag läst artikeln gick också till fenomenet: Vuxenstuderandeinvasion inom vårdbranschen. Eller kanske det inte ännu är en invasion. Men när man kopplar ihop alla dagens självförverkligare med det framtida behovet av personal inom vårdbranschen så leder det till att många åtminstone funderar på att byta bransch. Hmm... jag som trodde jag nästan var unik. Lite samma som när man tror att namnet man ger till sitt barn är lite nygammalt och fräscht (på gränsen till konstigt) och så heter fem andra ungar på dagiset samma sak. Så här ser mina närmaste studiedagar ut ifall ni kan tyda mina kråkfötter och ifall ni funderar på att joina mig som vuxenstuderande inom fysioterapi.