måndag, maj 29, 2017

Hemma-eftermiddag i hettan

Kuukkuuuu. Här är hett, så hett att min hjärna smält samman till en slime-klump. Sliiime! (som i slem då) Kommer du ihåg då Ghostbusters var stort och man fick köpa grönt slime på burk? Det var tider det. Nu är det Spinners som gäller. Hörde första gången om spinners för ca 3 veckor sedan, hypen här var för två veckor sedan, då alla bara MÅSTE få en. Det var redan då hett och vi åkte med Dannis moster Johanna i en 50 graders bil omkring i förorten och letade efter spinners. Vi fann till sist ett ställe där de inte var slutsålda.

Den här veckan hittade jag spinnersarna bortglömda på bordet. Livscykeln verkar redan ha tagit slut. He var he.

Vi har haft svärfar/farfar på besök i över en vecka och en del andra finska vänner som råkat ha
vägarna förbi under den senaste tiden. Nu blev huset så tyst och tomt när alla åkte hem.

Liljor? Efter förmiddagens franska tent är det omöjligt att veta. Finns ingen mera kapacitet
i slime-hjärnan. 

Våra örter måste vattnas hela tiden då det är varmt. Mitt nya jobb: örtvattnaren

Har ni sett så fint rosorna blommar. Sommaaar!

Nu måst jag lägga
ner mig i skuggan och flämta en stund före jag hämtar barnen. Tänker lyssna till den här springlåten och på det viset kanske lura min kropp att få pulsen att stiga. Mental springträning på gräsmattan. Hejhej, tills nästa gång.

tisdag, maj 16, 2017

Klängväxter och klagogubbar (och kanske gummor)

Har under senare tid fascinerats av de positiva nyheterna från Egentliga Finland. Det rekryteras, byggs kryssningsfartyg och lyxbilar. En bra vibb och många möjligheter. Nästan så jag börjar fundera på att flytta till Åbo igen. Kanske någon typ av hemlängtan.

Blev så sugen av de positiva nyheterna - orkar inte med allt elände - att jag t.o.m. surfade in på Turun Sanomats hemsida för att läsa mera nyheter. En artikel där handlar om hur Esko Aho funderar på hur Finland borde tampas med den positiva trenden i Egentliga Finland. Bestämde mig för att också läsa kommentarerna för att få ännu mera glada rop och riktigt tanka i mig positiv energi. Men där tog både den positiva energin och Åbo-längtan slut.

Inte en enda glad kommentar - BARA gnäll  i still med "int får jag ändå jobb", "bara unga som får" och  "vad fan gör Esko Aho här". Kan inte med en sådan djuprotad pessimism - hur ytligt det än låter. Ifall du vill klaga och gnälla finns det så mycket i världen som är fel. Det gäller inte den positiva nyheterna i Åbo. Nu harmar det att jag läste kommentarerna. God damn, just när jag började tro på Finland igen.

Får stirra in i mina bilder på klängväxter på husfasader i Bryssel för att få tillbaka den fina tisdagsenergin jag hade tidigare. Älskar växter på väggar:





Och som grande finale -klängväxten som åt upp huset.

fredag, maj 12, 2017

I väntan på chansen

På franskan hade vi den här veckan en uppgift där vi parvis skulle simulera en arbetsintervju-situation där arbetssökaren på flit skulle göra sådant man inte borde vid en arbetsintervju. Sedan skulle resten av klassen ge råd till den som blev intervjuad (till er alla som kämpat med franskan någon gång i livet: vi övar på att böja subjonctif présent, il faut que...). 

Mitt par och jag bestämde oss för att jag skulle var arbetssökande och hon intervjuaren. Jag skulle låtsas söka ett sjuksköterskajobb och gick all in med att göra bort mig. Vi gick upp på scen som en av de första paren och vi fick många skratt och jag kände mig lyckad. Men efter vår presentation var det få som verkade villa göra bort sig utan de gick i stället all in för att imponera genom att berätta om sin egen jobbhistoria.

Blev först störd över att så få kunde skratta över sig själva. Men efter en stunds lyssnade fick jag en ömkande känsla för "intervju-objekten" och insåg igen hur bortskämd jag är. Jag går på franska kursen för att göra något av min tid här och för att jag kanske behöver franskan mera nästa år. De flesta andra går på kursen för att det måste hitta jobb här i Belgien och helst så snabbt som möjligt. De har utbildat sig in sina hemländer men utbildningen duger inte här, språket räcker inte till och de kämpar dag ut och dag in med att ändå försöka. Och så de kämpar. Till och med när de ska försöka vara dåliga berättar de om vad de egentligen kan. För vem vet vem som sitter i publiken där på franska kursen?

Tänk dig en situationen där allt rycks ifrån dig; allt du känner, hela ditt nätverk och där mitt i livet har du plötsligt inte en plats, en plattform eller ett språk. Då krävs det så mycket mer av dig. Så otroligt mycket mer. Så mycket mer än att stressa över att min finska inte är perfekt eller att jag ibland staplar framför publik också på svenska.

Det känns som jag läst liknande skriverier förut, men som alltid i livet blir det på riktigt när tanken eller känslan sjunker in i en själv.



Det skulle man också kunna göra - vänta på att dö - men det är få som gör det. Mina klasskamrater är någon typ av motsatt till typen i sången.

torsdag, maj 04, 2017

Invigning av nytt utebord och vappen


Och här kommer bilder från förra helgen. Skolan ordnade vårfest, vi drack kaffe och saft vid nya utebordet och 1 maj picknickade inomhus pga av dåligt väder.

Det tog oss två år att fixa ett utebord. Nu har vi ett litet av plast som en est
sålde som begagnad för en billig peng. De passar bra med de vita plaststolarna som
fanns i huset när vi flyttade in. I vårsolsken känns t.o.m. plast fint.

TITTA! Vi har samma blåklocka på vår gård som också finns i Hallerbos-skogen. Plockade
en bukett av dem före jag klippte gräset.

I väntant på Rufus sång- och dansnummer på skolfesten äter Elsa en brochette de bonbons som förrätt.

På måndag blev det picknick inne på grund av dåligt väder.

Vappstilleben. Linjekonvalj ger man här av någon orsak till kvinnor - mamma,
 mormor och farmor - på första maj.

onsdag, maj 03, 2017

Hers-piller och dubbelmoralen

Hade ju egentligen tänkt klistra in några vappen-bilder men har en sådan lust att skriva om pillren som Hanna Widell och Amanda Schulman säljer i Sverige. Den här bloggen har tappat fokus för länge sedan så skriver om det jag helt enkelt har lust med och Hers-diskussionen fascinerar mig av någon orsak. Hers är alltså ett nytt och dyrt näringstillskott för kvinnor som systrarna Widell och Schulman lanserat för en tid sedan och som kritiserats rätt hårt i Sverige.

Den hårda kritiken irriterar mig någonstans och jag har försökt lägga fingret på varför? Är det för att jag ofta lyssnar på Hannas och Amandas podd och sympatiserar med dem? Kanske.

Eller är det den politiska synvinkeln bakom de olika debattinläggen som irriterar mina hjärnceller - etik, moral, begränsningar på ena sidan och individens frihet och skyldighet att fatta egna beslut på andra. Orsaken varför det här irriterar mig är säkert för att jag inte alltid själv vet exakt var jag är på den politiska kartan - vad tycker jag egentligen?

Kan bli irriterad på personer som med upphöjt pekfinger berättar vad som är rätt och fel för mig att köpa. Det finns ingen forskning av hög kvalitet som visar att rynk-krämer i det långa loppet har någon större effekt. Jag VET det här och ändå tycker jag om att köpa lyxiga krämer ibland eller att testa på nya behandlingar.

Det är viktigt att i ett öppet samhälle diskutera och debattera nyttan med nya produkter. Men samtidigt: det mesta som säljs - överhuvudtaget - behöver du inte. Men det finns de som inte har förstått hur kapitalism fungerar och då ÄR det viktigt att informera och öppet kritisera varor som säljs, hur de marknadsförs och prissättningen av dem - för att skapa någon typ av marknadsförings- eller reklamfilter.  Speciellt viktigt blir det för unga som ännu lär sig om världen vi lever i. Det är inte på riktig, säger jag ofta till Rufus och Elsa då de dreglar över någon ny leksak i en reklamfilm.

Kanske min irritationen har att göra med dubbelmoralen i uppkomsten av Hers-debatten. Varje dag lanseras det nya produkter inom wellness-sektorn - det bara regnar skönhetsprodukter, näringstillskott, fysikaliska hjälpmedel (ultraljud-, kyl-, elbehandlingar osv). Inom det här området finns det mycket lite forskning av hög kvalitet och ifall bra forskning gjorts finns det sällan bevis på att produkterna eller behandlingarna har någon inverkan. Samtidigt tycker många, mig inkluderat, om att gotta sig i en del av dessa produkter och testa nya behandlingar. Varor och tjänster inom wellness lanseras, marknadsförs och säljs varje dag och då blir det ändå intressant att se på varför en viss produkt lyfts fram just då, där och av vem.

Jenny Strömstedt var med och startade Hers-debatten i sin krönika i Expressen (22.4). Före henne hade också Politism skrivit om pillren, men debatten satt fart efter Jennys text. Där skrev hon mer eller mindre om samma som jag här ovan gällande wellness-produkter - om bristen på bevis på att de fungerar och att vila och bra mat är lika bra. Och så valde hon att lyfta fram Hers som ett exempel på en dyr och onödig wellness-produkt. Dagen innan hade Alex Schulman (Amandas Schulmans man) i sin podd (21.4) med Sigge Eklund dissat ett Tv-program som Jenny och hennes man Niklas Strömstedt drar på den kommersiella tv-kanalen TV4. Och så dagen efter podden bestämmer sig Jenny att som sagt lyfta fram just Hers som symbol för onödigheten i wellness-produkter i en annars rätt harmlös krönika. Det irriterar mig att det verkar så - som en hämnd - att ingenting är ärligt utan alltid med en baktanke och kalkylerat.

Men oberoende hur det ligger till på riktigt med kändisrelationer och eventuella hämndaktioner så är det positiva med det hela att vi blivit påminda om att wellness-produkter till största delen är placebo och överprissatta. Så nu vet vi det om vi inte visste det från förut.

Ps. Näringstillskott har aldrig varit min grej - till skillnad från krämer - och har inte tänkt köpa Hers heller.