Funderade här om dagen på skillnaden när man är stolt över det man jobbar med och då man inte är det. Det är så befriande att få följa med någon som brinner för sitt eget yrke. Jag har tidigare skrivit om att jag ofta ställer mig lite utanför yrkesgemenskaper, att jag har svårt att totalt identifiera mig med en viss yrkesgrupp. Har inte ännu kommit fram till om det är ansvarsflykt eller hälsosamt självständigt tänkande. Att inte springa med i en fårskock, utan att "våga" granska kritisk utifrån. Har börjat luta mot att jag nog mest av allt har flytt ansvar. Om jag inte helhjärtat går med i något, kan jag inte bli sårad, skadad eller förlöjligad. Jag har liksom skyddat mig själv. Kanske lite dramatiska ord för jobbsituationer, men jag är ofta alltför sträng med mig själv och mitt kunnande. Fortfarande - allt för ofta - låter jag tanken om hur lat och inkompetent jag är smyga in i mitt medvetande. Speglar mig fortfarande alltför ofta i hur någon annan ser på mig.
Men för att det här skall bli alltför dyster så här på fredag eftermiddag så kan jag också tänka så här: Eftersom jag är en mästare på att fundera på vad andra tänker är jag också rätt bra på att sätta in mig i en annan persons livssituation. Empati, my friend. Jag måste bara jobba på att skifta tankeenergin från mig själv till någon annan. Och det om något behövs inom vården. Vem vill nu höra på prutthurtiga råd av en självupptagen muskelknutte? Det är ju klienten/patienten/kunden som jag skall förstå och kanske i det bästa av världar lyckas motivera på rätt sätt så att livet för den människan kan styras in - ens pikulite - till en hälsosammare livsstil.
Fredaaag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar