Råkade också bläddra i Kyrkpressen (jag hör inte själv till kyrkan men resten av familjen gör det) främst för att läsa intervjun med Mikaela Sonck och hennes senaste bok. Snubblade på en kort text med rubriken pojken i bilstolen skriven av Ralf af Hällström. Funderingen handlade om hatet mot den pappa som glömde sin pojke i bilen i många timmar så att pojken dog. Kommer själv ihåg att jag skummade igenom artikeln på Aftonbladet och orkade inte riktigt läsa till slut för att det tog så ont i hjärtat och magen.
Och precis som Ralf skriver tog det ont för att jag kände igen mig i det som hände pappan. Varje gång jag kör, går över gatan, leker i parken, äter morgonmål, ja, allt jag gör med mina barn så är jag ansvarig och livrädd för att det skall hända dem något. Det är klart att jag inte aktivt tänker på det, då skulle jag inte stå ut, men där någonstans bak i huvudet finns alltid en oro och en skuldkänsla för att jag inte är tillräcklig. Jag kan på ett sätt förstå att människor reagerar med hat när de läser om en tragedi som ligger dem själv så nära, även om de inte ens erkänner det för sig själva, och det hela blir så obehagligt.
Samtidigt är det en så tragisk del av mänskligheten att vi så ofta reagera med hat och aggressivitet. Det är ju just för att jag känner igen mig i händelsen som jag förstår att den människan, pappan, inte behöver någons hat. Han bestraffar nog sig själv mer än vad som är uthärdligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar