Perfekt

Ny vecka och nya tag. Åååå vilken störande inledning. Skärpning! Har nu fått någontyps skrivkramp vad gäller den första meningen i mina blogginlägg. Vet inte hur jag skall börja. Fastnar och kommer inte över de första orden. Min modersmålslärare sa till mig under högstadiet att jag skall skriva bara och inte fundera för mycket. Bara låta det fara liksom. Tydligen skrev jag mindre fel då. En viss sanning finns ju där. När jag fundera för mycket på formuleringar blir det ofta klumpigt. Men fel skriver jag ändå rätt ofta. Är nästan lite störd på alla dem som alltid ser alla skrivfel. Inom mig finns alltid en röst som skriker MEN INNEHÅLLET DÅ?!

Fast egentligen är jag störd på att jag inte är perfekt. Jag vill både skriva felfritt och intressant. Sen också vara klok, vacker och positiv, sjunga som en gudinna och dansa som Beyoncé och allt det där. För på något sätt skulle jag automatiskt vara lycklig då resonerar min underutvecklande människohjärna. För det skulle väl komma en dag då jag bara lutar mig bakåt i stolen och suckar nöjt för mig själv och konstaterar högt och ljudligt att nu är jag perfekt. För den dagen kommer väl, va? Tänk vilken skön dag. Bara njuta av min perfekthet. Ligga i solstolen och bara vara perfekt. Perfeeeeekt.

Vet inte riktigt vart jag är på väg med det här blogginlägget. Det spårar ur. Och nu har jag skrivkramp så här i slutet också. Hur skall jag avsluta det här? Borde jag avsluta lika störande som jag började: Ingen är perfekt (utom då kanske jag om ett år).