Vi, hela familjen alltså, hade gått in till stan där vid sjusnåret för att köpa en födelsedagspresent till lördagens 6-årskalas. När vi stod där och funderade på möjliga presenter så kom Danni plötsligt på att han bara skulle gå en snabb sväng och kolla kläder. Det sista jag ropade före han gick iväg från leksaksavdelningen var att jag inte har telefonen med mig - så bli inte länge!
Nå det slutade så klart med att vi gick i kors. Mitt (enda) misstag var att jag gick med barnen ner till herravdelningen där jag trodde att Danni fortfarande huserade. När jag inte hittade honom gjorde jag det enda logiska, dvs gick tillbaka till barnavdelningen och rörde mig inte därifrån. Danni hade inte en lika logisk strategi, han hade gått runt och runt i varje avdelning, frågat (men inte sökt oss via högtalarna) och stressat. Till sist åkte han hem, men vid ytterdörren kom han ihåg att jag inte hade hemnycklar och åkte tillbaka.
När jag tyckte att jag hängt länge nog på våning sex och att det fick räcka med Dannis shoppande, och då Stockmann höll på att tömmas på människor, lånade jag en telefon och ringde till Danni som efter en stund kom flåsande upp till oss. I handen hade han en Zara-påse, förutom de köpet menade han att han hela tiden sprungit runt och letat efter oss.
Jag tycker att jag borde få ett tålamodspris av något slag.
På vägen hem förklarade vi för barnen hur vi borde ha bestämt en plats där vi skulle träffas ifall vi tappade bort varandra - så som man gjorde förr i tiden, före mobiltelefoner. Rufus blev alldeles konfunderar över att det funnits en tid utan mobiler och lyssnade med spänning på hur det var förr i tiden.
.JPG) |
| Så här trötta var vi på morgonen efter gårdagskvällens yrande i varuhuset. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar