Skolstart

Vi har planerat, vi har funderat, vi har också försökt tänka på annat, vi har lagat lappar med bilder för att underlätta kommunikationen, översatt den långa shoppinglistan för skolan och organiserat, pynjat och till sist packat väskan. Lovade mig själv att inte börja gråta när Rufus ser, jag skulle hållas stark och glad, skratta och vinka som de andra föräldrarna. Men när vi stod där på skolgården och vinkade till Rufus (man fick inte gå med in i klassrummet) log jag så brett jag kunde men tårarna rann samtidigt och jag kunde bara inte stoppa dem. Jävlar, jag som lovat mig själv! Vill inte projicera mina egna känslor på honom. Han stod där lite blek och läppen darrade och det var bara för mycket för mitt modershjärta. Ville springa in och ta honom i famnen och sjunga Sjörövarfabbe så som jag gjorde när han var baby.

Jag hoppas det gå bra fast han inte kan franska, jag hoppas inte han får skolskräck för livet, jag hoppas läraren ser honom och att klasskompisarna är snälla.

Det här var definitivt en av de svåraste stunderna hittills som förälder.