Ångest och årets mamma

Ångestbloggen här hej. Jag har svårt att tänka på något annat än hur barnen klarar sig i skolan och hur illa jag mår av att världen är så orättvis. Tänker främst på de människor som måste fly för sina liv. Att misären händer just nu, precis nu, samtidigt som jag sitter här framför datorn i min expatbubbla. Skolångesten blir löjlig i jämförelse, men finns i mig ändå.

Men jag hjälper varken världen eller mina barn om jag sitter här hemma och gråter över ångesten. Istället göra något  - litet som stort - och fortsätta framåt (vakna, jobba, studera, sprida empati i vardagen, le, krama, ge stöd via t.ex. Röda korset, Rädda barnen). Orka se framåt och hoppas att världen som Rufus och Elsa lever i när de är gamla inte är lika orättvis och grym som världen idag.

Igår nådde skolångesten nya höjder när jag missat att man också ska ha ett litet mellanmål till förmiddagen (årets mamma här hej). På onsdagar slutar skolan redan kl. 12 här i Bryssel så jag tänkte att barnen äter sen när de kommer hem. När jag hämtade Rufus berättade han att man också på onsdagar ska ha ett litet mellanmål med. Han hade börjat gråta när han förstått att vi missat att ta med mellanmål, han kunde inte förklara på franska, utan i hjälplösheten kom tårarna istället. Och vet ni vad som hände sen? Jo, var och varannan i hans klass hade gett honom något: kex, choklad, äpplen så att han nästan inte orkat äta allt. Och när jag hämtade honom var det en av flickorna i han klass som höll honom i handen och hjälpte honom. De här barnen är 6-7 år.

I Prince Baudouin, som skolan heter, samlas det barn med mer än 40 olika nationaliteter eller etnisk bakgrund. Där hjälper de varandra också då en vilsen vit finsk kille känner sig borttappad och gråter. När jag tänker på det tror jag lite mera på mänskligheten och framtiden. Empati, respekt och multikulti!