Finlands framtid

Har planerat min vår och kommit fram till att jag överlever. Lite extra jobbturer och stipendieansökningar och det skall gå vägen. Har också hunnit bläddra i Hesarin lite längre denna föreläsningsfria förmiddag.

Började fundera på Finlands framtid (shiiiit) och diskussionerna om att vi i Finland lider av passionsbrist. Det här hade bl.a. Vapaavuoris seminarium kommit fram till igår. Artikeln slutar med att Metallförbundets ordförande konstaterar att nu är det dags för politiska beslut istället för att bara snacka på seminarier.

Hur besluter vi oss fram till mera passion undrar jag bara? Tur att jag inte är politiker. Obs, nu menar jag inte det här enbart ironiskt. Jag håller med om att det på många håll i arbetslivet känns som om vi sitter fast i en trögsittande gröt. Cynismen är förödande.

Jag mår bäst och är som kreativast när jag känner att jag uppskattas just som jag är, att jag får misslyckas, att någon tror på mig och att jag får ha roligt. Hur förverkligar vi de här konsultfraserna till något verkligt? Ofta förblir snacket bara kvar på seminarier eller läggs som ytligast på organisationer utan att det gör en skillnad i grunden, hos mig som människa.

Överlag är det en svår balans för mig att hitta rätt mellan det djupa och lätta i livet. Jag vill inte gå med skyddslappar för ögonen gällande misären i världen, men ändå vill jag inte heller låta misären dra ner mig i hopplösheten. För vilken nytta gör jag då? Jag vet inte om jag är tillräckligt stark för att möta det hopplösa rakt fram, jag skulle hellre ändra det på avstånd, genom att sprida harmoni och kärlek. Går det?

Praktikplats

Vi lottade ut helsingforsregionens praktikplatser idag. Jag fick Tölö hvc:s bäddavdelning. Är helt nöjd, det är min egen hälsostation och på 10 minuters gångväg. Var lite nervös för de där tidiga mornarna under praktiken, tänk om jag fått Jorv, men nu känns det ju helt möjligt.

By the way, är helt sjukt trött hela tiden och så snurrar det i huvudet när jag stiger upp på morgonen. Vill ni höra mera? Staaaaackars mig i varje fall.

Klass

Läste nu först Kuukausiliites artikel om de nya samhällsklasserna. Funderade vidare på det här och kom fram till att två typer av livsöden känns mest attraktiva för mig.

Antingen skulle jag vara född i pengar och blått blod och skulle dedikera mitt liv till att göra en skillnad, att rädda världen, men ändå alltid ha det ekonomiskt tryggt och bra (plus ett nätverk från födseln som hjälper till med att få mina omöjliga projekt att lyckas) - den rebelliska aristokraten.

Eller så skulle jag kunna tänka mig att vara self-made-jet-set. Det vill säga att jag med egna medel tagit mig ändå upp till förmögnehetstoppen och sedan bara kunna njuta av frukten och självförtroendet. Typ, Madonna.

Jobbigast är det ju att vara världsförbättrare utan pengar, eller streber utan varken brains eller tur.

Hade ni förväntat er någon djupare analys eller tanke? Nå, det här är vad ni fick.

Stark som fan

Nå, fanken och hans moster, jag fick inte förlängt studiestöd. Eller, rättare sagt har jag väl redan fått förlängt och fick inte förlängning på förlängningen. Snabbt beslut från FPA - det går undan då det blir ett nej. Läste först fel och trodde att jag fått en ett års förlängning före jag insåg att det ju nu är år 2014 och inte mera år 2013. Gav till om med ut ett glädje yesss före jag insåg mitt misstag. Kändes ännu mera snopet sen.

Tänkte först bli under täcket och tycka synd om mig själv, men stark som jag är släpa jag mig till föreläsningen och promenerade ännu efter det hela vägen till dagis. Bara för att jag kan.

Ps under föreläsning skulle vi kolla ryggen på varandra. Jag hade inte fattat att ta på mig lösa kläder så där stod jag sen i spända byxor och min post-graviditet-mage i luften bland alla tvättbräden. Men det störde mig inte heller - för att jag kan (uppskatta min kropp som den är).

Vandrarna

Igår bestämde vi oss plötsligt för att gå ut och äta då barnen åkte till mina föräldrar. Inga bord var bokade, men vi tänkte ändå chansa. Det slutade med att vi promenerade i 3-4 kilometer i snöslask och hamnade till sist på Belge. Före det hade vi chansat med den etiopiska restaurangen Saba i Tölö, efter det försökte vi till Lusikka i Kampen, sen till Patrona och Puttes Pizza. Vid det skede började jag bli irriterad, fast jag lovat mig att inte bli det, men mitt finfixade hår hade blivit platt och hunger är överlag inte min starka sida.

Efter en stor Hoegaarden kändes allt bättre och vi funderade på vårt ljuva ungdomsår i Liège medan vi åt Moules Frites.

Nu sitter jag här hemma och är apatisk. Det här skulle vara min kraftsamlarhelg. Men det är svårt när jag plötsligt får för mycket frihet, jag blir lamslagen och ångestfylld. Nu har jag ätit massor med choklad och inte svarat på Linas wahtsapp för att jag är för avis. Känner mig däst, tung och allt annat än tillfreds just nu.

Sån häna bilder skickar hon och förväntar sig att jag ska svara. Fast det ser ut att bli regn,
eller hur?

Burken är snart slut och jag mår lite äckligt.

Avslappningsguru

Vi går igenom psykofysiskt välmående på en kurs den här perioden och idag testade vi på en kort avslappning som introduktion. Jag äääälskar avslappning! Kanske det är det jag skall bli? Avslappningsguru.
Avslappningssessionen idag skulle ha varit ännu skönare om min hals inte kliat. Nästan all koncentration gick till att inte hosta. Svårt liv jag har.

Tillbaka

Back to business! Första föreläsningen för den här vårterminen (VÅR! Jeee!) är avklarad. Nu skall jag vara flitig, lyssna och läsa. Inget mera fusk, nu skall jag lära för livet tammifan! Om jag verkar hypad är det för att jag har hällt i mig kaffe i mängder efter en natt med barnspring. Vet inte vad de hade, kanske dagisångest? Dagiset börjar nämligen idag igen, de har kanske ärvt min söndagsångest, big time. Stakina.

Lyssnade på Eppu Normaalis Suolaista Sadetta (av alla möjligheter) i spåran på väg hit till Arcada. Passade underligt bra in i min stämning idag. Så där lämpligt dempat, inte deprimerande men inte heller för rosenrött eller krångligt. Vem sku ha trott det?

Kom också på att jag såg solen senast för över två veckor sedan, då jag sprang runt tölöviken, skulle ha njutit av den lite längre om jag vetat att den inte tänker visa sig mer. Nu måst jag gå hem, lugna ner mig och ansöka om förlängt studiestöd.

Cowboy worker

Idag där lite efter kl.7 på morgonen när jag satt mig i bilen på väg till jobbet funderade jag på varför jag inte är mera störd på min vardag. Jag har ju ändå en universitetsutbildning inom ekonomi bakom mig (och fyrken borde ju vid det här läget flöda in, eller hur?) och hoppar nu in som närvårdare (och får lika mycket betalt i timmen som fondförvaltaren i sekunden) för att finansiera mina studier.

Men orsaken varför jag inte tycker det är så jobbigt är väl att jag - nu får ni spy i klichéangst - känner att jag lever. Jag vet att jag är bra på det här med att vårda och jag känner varje gång jag jobbar att det är givande. Jag vet vad jag skall göra och behöver inte fundera på det när jag kommer hem.

Men visst är det tungt och jag skulle bli smått deprimerad om jag skulle göra det här resten av livet. Men nu känns det bra, dels säkert för att jag är (eller tror att jag är) en turist i min egen vardag. Jag tycks trivas bäst då jag inte är bunden någonstans.



Jag kunde kalla mig cowboy om jag romantiserar det här personlighetsdraget, mindre smickrande är kanske ansvarsflyare eller helt enkelt lussu.

Folkstammen

Nytt år och nya tag! Har en grisfilé i ugnen, barnen och jag har hela dagen smygätit (för varandra) julchokladen och allt är nästan som förut.

Har funderat på de där stipendieansökningarna jag borde göra. Gick igenom fyrk.fi och hittade en del möjliga fonder. Någonstans virvlade den finlandssvenska folkstammen fram som ett begrepp och målgrupp.

Efter gårdagens nyårsfirandet med ca 15 barn tycker jag att NÅGON av oss i gänget åtminstone borde få en prenika för god avling. Det kunde vara jag den här första gången och istället för en medalj tar jag gärna ändå cash. Det här fotot kunde eventuellt fungera som bevis och bilaga:

Årslistan 2013

Stal den här från Peppes blogg, Livet&LA är ju the shit så listan måste vara bra:

Gjorde du något 2013 som du aldrig gjort förut? Ujeee, jag klarade ett simtest för att bli badvakt.

Genomdrev du någon stor förändring? Njaa, i år var det lugnare med livsförändringar. Fortsatte på min nya bana som fysioterapistuderande. 

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Yes! På rak arm tänker jag på Anna som fick ljuvliga Louise, Laura med ljuvliga Viktor, Ofi som fick ljuvliga Birk, Linda med ljuvliga Aldo och Eva med ljuvliga My.

Vilket datum från år 2013 kommer du alltid att minnas? När jag klarade simtestet (jaaa, det var stort för mig, en mental seger)

Dog någon som stod dig nära? Nej, ingen nära släkt eller vän. Men döden har varit underligt mycket närvarande det här året efter att jag börjat jobba på en demensavdelning på ett åldringshem. Där har jag mött många fina själar som inte finns här bland oss mera.

Vilka länder besökte du? Thailand och Sverige.

Bästa köpet? Hmm, räknas min del av familjens nya sommarstuga? Bästa investeringen i livskvalitet i varje fall.

Gjorde någonting dig riktigt glad? JA! Att få studera något jag verkligen är intresserad av, att träffa så många fina männsikor, att dra jumppa och märka hur bra fiilis det ger mig, simtestet (japp), de gånger vi skrattar med Danni tillsammans så tårarna rinner (händer för sällan), mina underbara barn och deras underbara funderingar.

Saknar du något från år 2013 som du vill ha år 2014? Studiestöd, det tar slut i februari (iiiik - så huvudet i sanden gällande det här faktumet)

Vad önskar du att du gjort mer? Läst mera böcker.

Vad önskar du att du gjort mindre? Stirrat på min egen blogg.

Favoritprogram på TV? Netflix-serierna House of Cards och Orange is the new black. Såg också igenom Tudors och Mad Men - allt på en gång och så snabbt som möjligt. Det enda TV-program jag regelbundet kollar på är TV-nytt.

Bästa boken du läste i år? Jan Guillous Brobyggarna slukade jag snabbast.

Största musikaliska upptäckten? Näääk och Nimo. 

Vad var din största framgång på jobbet 2013? Mina studier är ju mitt främsta jobb och jag är stolt att jag klarat allt som planerat hittills och med fina vitsord.

Din största framgång på det privata planet? Att vi trots trötthet och brist på pengar har haft så många fina stunder under året. Speciellt mornarna och de vardagar vi alla varit lediga myst tillsammans fast hela resten av världen jobbat. Att Danni och jag hittar varandra på nytt och på nytt efter alla dessa år.

Rufus har tagit bilden.

Största misstaget? Ingenting värre. Har spärrat bank/kredit-kortet typ 4 gånger i år och alltid hittat efter en stund i tryggt förvar. Två gånger har jag tappat busskortet. Hjärtskärande, eller hur?

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Lite piggare och därför lite gladare.

Vad spenderade du mest pengar på? Den där nya sommarstugan.

Något du önskade dig och fick? Simtestet såklart!

Något du önskade dig och inte fick? Lotto-miljonerna jag alltid tror att jag skall vinna de få gånger jag lottar. Jag tror på riktigt att jag ska få dem.

Vad gjorde du på din födelsedag 2013? Var på skolan och åt middag på ABC på väg till Särkisalo (det här som en påminnelse för mig själv att nästa år måst det bli en förändring).

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? Sova hela nätter och ett fett studiestipendium.

Vad fick dig att må bra? Familjen, vänner, studierna och sommar.

Vem saknade du? Skulle alltid vilja se mera av mina syskon som bor i Stockholm. Skulle var så skönt att bara ringa att kom på kaffe/te och kolla på cirkusen här hemma hos oss en stund.

De bästa nya människorna du träffade? Alla nya bekantskaper är lika bra. Att rangordna i sämst och bäst hör inte till min stil.

Mest stolt över? Att jag vågat förverkliga en studiedröm som kändes omöjlig och att jag har hållit fast vid min plan, mina barn, Danni som är så bra i nyheterna och mina syskon som jobbar så hårt och är så skickliga på det de gör. Min mamma och pappa för att de är så coola och snälla.

Högsta önskan just nu? Att jag får leva ett långt och lyckligt liv. Bara det.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år? Inget lovar jag och inga större förändringar. Talade idag om att försöka hålla åtminstone en köttfri dag per vecka och äta fisk två gånger i veckan. Men jag lovar ingenting.

Julen och Näääk

Det har vart en jul med familj, mat och värme. Där i mellan lite bilkörandet i grådasket. En fin jul. Nu är jag tillbaka i stan för att jobba.

Som kontrast till mitt medeåldersjulfirande har jag i smyg lyssnat på Näääk. Funderade, när jag fick en stund för mig själv i tåget här just, om jag är har fastnat? Jag är 34 år, studerar och lyssnar på Näääk. När jag var 15 år skulle jag ha varit kär i honom.

Jag kom än en gång fram till, där jag satt i tåget och tittade på Kyrkslätts tågstation, att den bild jag hade som 20-åring om vem jag skulle vara som 34 år inte är jag. Den karriärskvinnan var påhittad och påklistrad. Fast det ekonomiskt svider till att studera så är jag rätt nöjd med livet just nu, jag har en plan och det känns rätt. Punkt slut. Sen har jag säkert en ålderskris på gång - den tar väl slut sen när jag dör. Nu måst jag rusta till jobbet så: heeeejdååå!

Ja, och här är lite Daddy Näääk till er:

Gungar fram

Uuujee, sista tenten är avklarad för den här hösten och det gick riktig bra. Så sköööööönt!

Vi har fått en lista med bra musik av vår nya DJ bekantskap från Stockholm. Han var säkert lite orolig över att jag lyssnade så mycket på Petter, så han skickade andra alternativ. Jag har en tendens att fastna i samma musik, precis som jag vill springa samma rutt, så orkar jag sällan lyssna på nytt. Jag är bekväm, vill känna igen och minnas musiken. Sen har jag ju inte heller någon koll på musik, utan jag flyter med känsla och lyssnar på det jag tycker om.

Nu har jag i varje fall tvingat mig vidga (ljud)vyerna och lyssnat på nya låtar från listan. En av mina favoriter är Nimo. Så nu tänker jag lägga fötterna upp på soffbordet, ta ett glas vin och gunga mig fram till julen. Adios!



(Förstår inte riktigt varför strippan i husvagnen måste finnas med, det stör lite min sköna medelsvenssons-gung-känsla. Eller är det hon som stjäl bilen? hmm, mycket att fundera på fram till jul)

Knä

Sitter i skolan och väntar på att vår presentationsdag skall börja. Hur higge (hade nästan glömt bort det ordet) är inte jag? Det är alltså nu Diabetes-prezin skall presenteras.

Läste igår på tenten som vi har på torsdag och som handlar om behandlingsformer för skador i nedre extremiteterna (höft, knä och vrist).  Fastnade helt för länge vid olika anatomivideon. Allt finns ju där ute, och jag lär mig så mycket bättre med att kolla i 3D. Googla mera bara lärde jag ju mig förra  veckan.

Det Den här var nästan lite meditativ. Stirrade helt för länge på knäet.

En söndag i mitt liv

Vi var på stan idag och det här hände:

På väg till centrum hedrades Mandela i snöslasket. Var han den där snälla mannen? frågade
Rufus och jag svarade ja.

En glittrade rosett vid Narikkens torg.

Och så hittade vi ett mini-tivoli där barnen fick åka gratis. Halleluja säger jag bara!

På vägen till Senatstorget gick vi förbi människor som köade till Burger King. Jag ba whaaaat!?

För att hålla den fridfulla söndagsstämningen kunde vi inte gå förbi Stockmann utan att gå upp

till sjätte våningen. 

Fin stämning på Senatstorget. Det fanns t.o.m. glögg med vin - även om man måst trängas inne i ett litet tält för att njuta av den drycken. Rufus har tagit bilden!

Och i vår trappa har vi ett så här fint julfönster. Barnen njuter av att se in i julen. Jag undrar

om min julstämning någonsin mera kommer att komma? Kunde nog lika bra vara på en varm 

strand under hela helgen.

Googla och bli glad

Sitter och ser på Solens mat och njuter. Men sen är jag nuförtiden så ofokuserad att jag samtidigt kollar bloggar och skriver blogg. Hade en tanke som jag ville skriva ner, något om Linkedin och att det verkar vara lite äldre personer som rekommenderar skills mer än yngre bland mina "bekanta".

Hade någon snilleblixt om hur de kanske är så att de med mindre IT-vana eventuellt respekterar internetmiljön mer än yngre, som redan från födseln blivit så immuna för frågor och förslag som ploppar upp på skärmen, att de spontant struntar i det mesta. Kom sen på att jag ju är åldersrasist om jag tänker så och att jag inte orkar fundera vidare på just det här. Inte en sån här dag då jag inte ens har vaknat före det är dags att somna om.

Danni var häromveckan på en konsultdag om - ja, int vet jag vad det egentligen handlade om - men de hade också diskuterat internetvanor. Googla mera var svaret till det mesta, jag vet inte vad jag tycker om det, men den här googlade killen - Jack Andraka - gör min gråa dag lite roligare (han googlade sig fram till en ny metod inom cancerbehandling och vann ett pris), jag vill också känna mig lika euforisk som han är då han vinner:

Lactic acid

Mjölksyra är på engelska lactic acid. Damn, det kunde jag ju nästan har resonerat mig fram till om jag varit lite snabbare och smartare i hjärnan.

Men vet ni vad som känns rätt skönt? Jo, jag har på senare tid inte tagit en sån stress över att jag inte vet allting. Tidigare, och speciellt på jobbet, kände jag att jag bara måste veta det mesta. Jag kunde låtsas att jag inte brydde mig, men inom skinnet var jag skitnervös att bli korsförhörd (så som det nu sku hända) på saker som jag "måste kunna", för jag kände alltid att jag inte behärskade allting.

Och att kunna allting (och helst genast) är ett omöjligt uppdrag och det förstod också jag, vilket i sin tur ledde till att jag inte ens hade tålamodet att pränta i mig det som kanske var viktigast. Jag kunde liksom inte prioritera när jag blev tillräckligt stressad. Och så gick jag omkring och kände mig misslyckad.

Jag har blivit bättre på att övertyga mig själv att det räcker med att kunna en viss mängd av någonting och att det är sist och slutligen jag själv som bestämmer om hur mycket jag vet eller inte vet om någonting. Ingen annan bryr sig.

Åldern kommer inte ensam, kanske den också för med sig ett lugn?

Kalas

Skrev just en engelska tent som jag inte tagit på allvar. Jag tänkte att engelska kan jag ju, eller hur, de kan väl alla? Men, men, vad är t.ex. mjölksyra på engelska? Har inte ens orkat googla det för jag känner mig så slapp.

Helgen var fullspäckad med Rufus 5-årsfirandet både på lördag och söndag och där i mellan träffade jag ljuvliga ladies i Tölö. Har inte fotat alls så mycket jag borde med tanke på dig kära blogg. Men första gästen under lördagens dagisfest fångade jag på bild.

 

 

 

 

 

När blev han så här stor? Just dansade jag ju med honom i famnen i takterna till sjörövarfabbe och oroade mig över att jag inte stimulerade min 4 månader gamla baby tillräckligt.

Jag dödade power pointen i mitt liv

Historiens vindslag viner på min kind när jag idag för första gången planerade en presentation i Prezi istället för med PowerPoint. Nästan så att jag blir lite sentimental, men livet går vidare.

Övade för mig själv en stund efter att Linda (min fantastiskt skickliga gruppmedlem) visat hur man gör. Så här är den:

Min första Prezi!
(tryck vidare med pilen nere på sidan)




(Det här är alltså inte den som vi skall presentera, den handlar om Diabetes typ2 och motion)

WTF

Förkortningar är ju effektiva ibland, men oftast bara störande om man frågar mig. Ingen frågar ju, men jag berättar ändå, det är därför jag har skapa den här bloggen (och så kan jag på fredag kväll nicka ingenkännande när jag läser igenom mina funderingar för hundrande gången).

Eller är det kanske så att jag aldrig behärskat ett ämne så bra att jag blivit riktigt bekväm i förkortningarna? Varje gång jag har börjat ett nytt jobb så har jag överrumplats av alla förkortningar som strömmar mot mig. Stressad har jag försökt hänga med i sammanhanget och inte vågat fråga för många gånger vad TNO, TE och RFV nu egentligen betyder. Jag vill ju inte verka enkel eller nå.

Fysioterapi är inget undantag. Fy fan vad det är många förkortningar i den här branschen! Kanske jag bara är enkel och slapp när jag inte kan memorera dem. Eller så fick jag för mycket elstötar under förra veckans TENS- eller NMEN-behandling. Who knows?

Sista elstöten då jag ännu var relativt klok.

Mmmamma och mmmyyys

Lördagskvällen ute i Rödbergens nattliv känns idag lika overkligt som jaa-a, vad ska jag nu hitta på, som att jag faktiskt är en mamma. Men mamma är jag och roligt var det att få ha en utekväll med prima sällskap. Idag har jag julpyntat med barnen medan Danni berättat nyheter till Svenskfinland.

Och så har jag ju skrivit en tent på morgonen! Vet inte om jag egentligen var vaken då, skrev en massa text, vilket nu känns ännu mer overkligt än att jag är mor. Måst gå och sova i tid idag (ser kanske bara på ett Tudors avsnitt, det är min senaste se-allt-på-en-gång-serie).

Julpynt och mamma mu på gång. Någon i tiden hängde ljussligan på en balkong, nu har den redan i många år fungerat som
julgran.

I år kom vi på (Rufus idé) att vi kan använda julgransljusen till
att lysa upp surfbilden (som vi har fotat på Utö av alla surfställen här i världen). Snyggt blev
det ju!