Har planerat min vår och kommit fram till att jag överlever. Lite extra jobbturer och stipendieansökningar och det skall gå vägen. Har också hunnit bläddra i Hesarin lite längre denna föreläsningsfria förmiddag.
Började fundera på Finlands framtid (shiiiit) och diskussionerna om att vi i Finland lider av passionsbrist. Det här hade bl.a. Vapaavuoris seminarium kommit fram till igår. Artikeln slutar med att Metallförbundets ordförande konstaterar att nu är det dags för politiska beslut istället för att bara snacka på seminarier.
Hur besluter vi oss fram till mera passion undrar jag bara? Tur att jag inte är politiker. Obs, nu menar jag inte det här enbart ironiskt. Jag håller med om att det på många håll i arbetslivet känns som om vi sitter fast i en trögsittande gröt. Cynismen är förödande.
Jag mår bäst och är som kreativast när jag känner att jag uppskattas just som jag är, att jag får misslyckas, att någon tror på mig och att jag får ha roligt. Hur förverkligar vi de här konsultfraserna till något verkligt? Ofta förblir snacket bara kvar på seminarier eller läggs som ytligast på organisationer utan att det gör en skillnad i grunden, hos mig som människa.
Överlag är det en svår balans för mig att hitta rätt mellan det djupa och lätta i livet. Jag vill inte gå med skyddslappar för ögonen gällande misären i världen, men ändå vill jag inte heller låta misären dra ner mig i hopplösheten. För vilken nytta gör jag då? Jag vet inte om jag är tillräckligt stark för att möta det hopplösa rakt fram, jag skulle hellre ändra det på avstånd, genom att sprida harmoni och kärlek. Går det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar