Idag där lite efter kl.7 på morgonen när jag satt mig i bilen på väg till jobbet funderade jag på varför jag inte är mera störd på min vardag. Jag har ju ändå en universitetsutbildning inom ekonomi bakom mig (och fyrken borde ju vid det här läget flöda in, eller hur?) och hoppar nu in som närvårdare (och får lika mycket betalt i timmen som fondförvaltaren i sekunden) för att finansiera mina studier.
Men orsaken varför jag inte tycker det är så jobbigt är väl att jag - nu får ni spy i klichéangst - känner att jag lever. Jag vet att jag är bra på det här med att vårda och jag känner varje gång jag jobbar att det är givande. Jag vet vad jag skall göra och behöver inte fundera på det när jag kommer hem.
Men visst är det tungt och jag skulle bli smått deprimerad om jag skulle göra det här resten av livet. Men nu känns det bra, dels säkert för att jag är (eller tror att jag är) en turist i min egen vardag. Jag tycks trivas bäst då jag inte är bunden någonstans.
Jag kunde kalla mig cowboy om jag romantiserar det här personlighetsdraget, mindre smickrande är kanske ansvarsflyare eller helt enkelt lussu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar