Terrorn i Paris

I går kväll när nyheterna började strömma in om terrorattackerna i Paris ville jag inte tro det. Jag orkar inte, tänkte jag. Men vi måst ju bara orka. Stå upp för demokrati och frihet. Att våga fortsätta gå på restauranger, caféer och konserter. Samtidigt känner jag mig så liten och betydelselös i det stora sammanhanget. Så hjälplös. Jag tycker det är viktigt att vi fortsätta jobba för fred, utbildning och bättre levnadsförhållanden i alla delar av världen, så att färre unga kan bli hjärntvättade och istället börjar tro på livet här och nu. Fast vad kan jag göra för det här. Vet inte.

Kanske åtminstone börja med att hålla mina egna barn i handen och försöka vägleda dem och ge dem kunskap om världen (i lämpliga doser och mest om det fina sidorna, de mörka sidorna sipprar ändå fram in i medvetandet med allt större styrka när det blir äldre) och mycket kärlek.  

Kärlek. (och om inte något annat donera pengar till föreningar som jobbar för de mest utsatta i världen, så som t.ex. UNICEF)

Information brukar också ge mig lite lugn. Lyssnade på Radio Vegas extra sändning och det kändes lugnande att höra bekanta röster diskutera terrordåden här i vårt kök i Bryssel. Danni åkte också i natt till Paris och han och många andra rapporterar därifrån om läget på Svenska Yle.

Jean Julliens Peace for Paris