Jag är inte rädd har jag konstaterat flera gånger till nära och kära. Men terrorismen har aldrig påverkat mig och min vardag så mycket som under de senaste dagarna. Eftersom hotnivån var på högsta nivå under lördag till tisdag har metron, köpcentrum, simhallar, skolor osv varit stängda. Det är som om Bryssel håller andan, sa en kompis och just så är det.
Myndigheterna har inte berättat just något om hoten, bara att det är allvarliga. Så för en medborgare är det svårt att tolka situationen. Folk har här i Woluwe-saint-Lambert levt rätt vanligt; gått i butiken, lekt i parker och promenerat på gatorna. Kanske har det varit lite mindre folk och definitivt mera poliser och arméfordon, men inte överallt och hela tiden så som i centrum.
Till barnen berättade vi först att det är strejk, men efter tips från andra kloka, nämnde vi ändå terrorister och förklarade att dummisarna är i fängelse, men för säkerhet skull håller de skolorna stängda så att alla säkert först är fast. Så nu kallar Rufus det hela terroriststrejk, Elsa har ännu inte funderat så mycket. De var båda supernöjda med två lediga dagar. Svårt att vet vad som är rätt, men eftersom de säkert hör ordet terrorist i skolan är det väl bättre att vi har förklarat en lugnande version om situationen här hemma först.
Nu hoppas jag att vardagen börjar normaliseras och att jag ser tillbaka på den här veckan som en parantes och konstaterar att det ändå kanske var en lite överdriven reaktion av myndigheterna.
PS. Som om det inte skulle vara nog med terroristhot så spillde gullplupparna vatten på min dator. Good news är att bilder och dokument kan räddas, bad news är att datorn troligen inte går att användas mer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar