Sen mognad

Åkte peppad till praktiken för att för första gången ensam ansvara över datainsamlingen medan Sanne (min handledare och forskaren) ger magnetimpulser i olika styrkor till patienten (före och efter det fått tDCS - elektrisk-stimulering). MEN, så hade patienten blivit flunsig och nu sitter jag här i läsrummet och försöker motivera mig själv att göra något annat.

Första gången jag såg datainsamlingsprotokollet kändes det mer eller mindre omöjligt. Förstod ing-en-ting. Nu har jag övat genom att följa med och hjälpa till i mindre doser. Igår blundade jag nu som då och gick igenom testet i huvudet och hur och när jag skall ändra program, x- och y-axlar och skriva in rätt värden på rätt ställen.

När jag studerade som yngre gav jag lätt upp om det blev för svårt. Gick på en öl istället. Nu försöker jag se de svåra i vitögat och med små steg, och genom att fråga - och fråga en gång till  - komma vidare när det blir svårt. Jag mognade kanske lite senare än andra på det viset. Och det går, jag börjar förstå vad vi mäter och protokollet känns inte omöjlig mera. Ingenting är omöjligt! (förutom att hitta inspiration till vardagsmat, hitta par i strumpor på morgonen och att gå och sova i tid...)

Här är en sida av många i prototokollet