Suus o lägenhet i Tölö

Så många tankar jag hade tidigare idag om livet (jajaaa) och psykofysisk fysioterapi. Nu susar det bara i huvudet. Suuuus säger det. Suuuus. Och lite piiip nu när jag lyssnar. Månne jag har tinnitus?

Ajo, ifall någo är intresserad av att hyra en 3:a (den vi alltså bor i nu) på första plan i Tölö så kan ni mejla mig (jag fungerar som mellanhand).

Gonatt!

Fredagssnurr

Veckoslutsläsningen ser ut så här den här gången:

Lovisa stad beställde och vi levererar

Vi skall presenterar arbetet nu i maj. Försöker finslipa och läsa någonstans mellan praktiken och barnaskötseln. Lite humblebragging så här fredagen till ära. Eller nej, helt ärligt stöddigt skrytande (har ju fått i mig en skvätt av fredagsvinet). Gu va vi är bra!

Ps. vi har bl.a. kommit fram att Lovisa stad borde skaffa utebänkar till sarfsalöborna. Alltid något.

Bollövningen

Livet på praktiken fortsätter. Fick här en dag delta i en grupp där vi genom olika rörelser och övningar övade på att stå på oss mera, sätta gränser. I en av parövningarna höll vi i en stor terapiboll mellan oss. Den ena sku sen försöka skaka av den andra (bara genom att röra på bollen, inget knuffande eller liknande..) och så bytte man roller. Jag började ivrigt med att hålla hårt i bollen och flyttade den kvickt och med snabba ryck hitåt och ditåt när det var min tur att försöka snurra bort den andra. Men rätt snabbt började jag ändå tycka att mitt par ju bra kunde få bollen när hon nu så ivrigt ville ha den. Det är ju bara en boll. Resonerade med mig själv att jag nog skulle hålla hårdare i om det skulle vara fråga om något viktigt, typ min baby.

Men ändå skedde det här samtidigt i min hjärna:

Kanske det här ändå visar på att jag borde stå på mig mera? Eller visar det här att jag har empati och förståelse för andras behov (hon håller helt sjukt HÅRT i bollen = bollen är viktig för henne, men inte så viktig för mig så varför inte ge den till henne)? Fast vår uppgift var ju att hålla hårt i bollen, då skall man väl göra det... Borde nog stå på mig mera... Så är det nog...HÅÅÅÅLLLL...Eller är det här bara en dum bollövning som betyder just så mycket jag vill att den skall betyda? Borde jag ändå släppa lite på taget... Osv.

Sån e ja sen.

I'm approved

Fick igår bekräftat att jag får en Erasmus plats på KU Leuven. Wohoo! Kommer att börja studera vid Faculty of Kinesiology and Rehabilitation Sciences. Har ansökt om att få vara med i en Neuromotor Rehabilitation group för att göra mina bredd(fördjupade)studier och så kommer jag förhoppningsvis att kunna ha min neurologiska praktik på våren. Och sen är jag färdig (för den här gången). Iiiik, vad roligt och spännande!

Jeeee- Erasmus once again!

Den här filmen ploppade plötsligt upp i mitt medvetande.
(The Internship - filmen är egentligen en lång googlereklam, men visst hade den sina
stunder, kanske speciellt för mig som vuxenstuderande)

Utvecklingssamtal och Frederik

Funderade för en tid sedan om utvecklingssamtal på arbetsplatser och att kunna ta kritik på rätt sätt. Vi kom fram till att konstruktiv kritik som kommer från - a good place - som amerikanen skulle säga (jag agerar tydligen wannabe amerikans kökspsykolog den här veckan på bloggen) är bra, viktigt och UTVECKLANDE. Men den kritik som från första början inte var meningen att stöda din utveckling eller utvecklingen i organisationen inte är värt ett piss. Kritik som kommer från pressade förmän med mindervärdighetskomplex är bara jobbigt och pinsamt. Och skillnaden känner man nog på sig - där i magen (igen en humflum referens - vad händer med mig?!).

Vet inte varför jag plötsligt tänkte på det här. Saknar kanske att jobba på riktigt, att höra till gänget (och tillsammans vara lite störda på chefen) istället för att hela tiden vara den där lite crazyga medelålders praktikanten i arbetsgemenskapen. Måste komma ihåg att så scrolla ner till det här blogginlägget och läsa på svart och vitt om min längtan efter utvecklingssamtal sen när jag jobbar heltid igen och förbereder milslånga utvecklingssamtalsunderlag och svär tyst för mig själv.

Och Frederik ja! Har lyssnat på honom många gånger under de här veckorna. Harva meistä on rautaa är en av favoritlåtarna i jumppan jag håller på praktiken.

Mind-Body-Bridging

Var igår på en föreläsning om Mind-Body-Bridging. En rätt sympatisk amerikansk (tycker ibland att jenkare som föreläsare kan vara lite översittare - stormaktshögfärdiga liksom) professor som hade dedikerat sin arbetskarriär till att forska i kopplingen mellan psyket och kroppen.

Han hade några konkreta övningar som jag tycker var intressanta. En handlade om att istället för positive thinking (som han tyckte att inte var värt någonting alls) använda sig av medvetlighetsgörning av den negativa tanken. Han menade att de negativa tankarna alltid ändå finns där, att det inte är någon vits att försöka tränga bort de negativa med det positiva eftersom det kan leda till att de negativa tankarna kommer ännu starkare tillbaka efter en tid.

Lite yin/yang eller det onda och det goda-fundering alltså. Acceptera båda sidorna. Men att samtidigt medvetliggöra att den negativa tanken bara är en tanke och behöver inte gå vidare till att påverka din kropp negativt (musklelspänning, tryck i bröstet eller magont). Den kognitiva övningen man skulle göra var att när man t.ex. på morgonen ser sig i spegeln och ifall en negativ tanke dyker upp (jag är lat/ful/dum/dålig osv) istället tänker att:

- Nu tänker jag att jag är lat/ful/dum osv.

Den här lilla kognitiva övningen kan hjälpa tanken att hållas som tanke (ingenting  mer , ingenting verkligt) och hindra den att sprida sig via nervsystemet till kroppen och förorsaka symptom.

Om det fungerar så är det ju great. Jag tror inte det finns så mycket rätt och fel gällande olika kognitiva övningar. Om positiv thinking fungerar för dig så är det ju lika great. Men det var intressant att höra om ett allternativ.

Slut med letandet?

Promenerade hem i vårsolen (okej, dis-sol, men i varje fall) och hade en fin bubblande känsla i magen. Tänk om det här med psykofysisk fysioterapi är min grej? Tänk om jag kan sluta leta? Sluta blogga eller åtminstone ändra namnet till livslång målmedvetenhet, eller någo...haha!
Fast sen har jag ju inte testat neurologisk fysioterapi ännu så där på riktigt. Kanske jag tycker mer om det? Och var får jag månne jobb sen? Och hurudan är fysioterapin i Belgien? Och leta gör jag väl alltid. Fast skönt skulle det vara att så småningom åtminstone för en stund leta efter mindre detaljer i livet än vad jag skall bli som stor. Är lite trött på mitt velande.
Men nu är det freeeeedaaaag! Puss och kram

Lägenhetsupdate

Vi kanske har en lägenhet i Bryssel. Jipiii! Är för tillfället glad för ett kanske, det ger åtminstone hopp. Det har varit fler gröpper i lägenhetsökningsvägen än vi trodde då vi med gott självförtroende skålade med Hoegaarden där för några veckor sedan. Jag börjar alltid inredan och bygga bo i varje möjlig lägenhet och så blir jag så besviken då det inte blir av.

Jag har hört att man inte skall ha känslor med vid bostadsköp (gäller kanske för hyrning också), eller åtminstone inte låta känslorna styra beslutet. Att tänka rationellt och logiskt. Det kommer alltid nya lägenheter på marknaden. Är inte så bra på att vara rationell när det kommer till att söka hem. För hittar jag något jag vill ha, så VILL jag ha hemmet för att jag ÄLSKAR det.

Ps. praktiken är great - känns bra så här långt. Här går jag med bestämda steg till första dagens praktik på tisdag. Känns som jag  varit med om massor sedan dess:

Har du ångest?

Jag är trött i huvudet (igen). Läste igenom broschyrer om bland annat ångest vid psykiatriska avdelningen där jag idag började min tredje praktikperiod. Nu gäller psykofysisk fysioterpi sex veckor framåt. Funderade på vägen hem om att skillnaden mellan psykisk frisk och psykisk sjuk är skörare än vad många tror - tror jag. Vi är så nära där vid gränsen under stunder i vårt liv, men rädda för att erkänna det. Stigman är väl för stark.

Hittade de här bra tipsen till alla som så som jag också lider av ångest ibland (lindrig eller mindre lindrig):

Påsk

Påsk, påsk, pååååsk. Sitter just nu hos mina föräldrar och känner mig helt sjukt trött. Riktigt, kunnon vårtrötthet. Hel sjukt hur trött jag kan vara. Vilket intressant blogginlägg. Inspirerande också.

Hejhej så länge.

Fysioterpi, sex och House of Cards

För någon vecka sedan funderade jag på hur många besökare bloggen har och ifall jag borde göra något åt saken. Kom visst fram till att jag forsätter som förut, bara vara mig själv liksom. Men kom på att jag efter den funderingen delat blogg-länken fler gånger på facebook (vilket jag sällan gör) och nu skriver jag uppsäendeväckande rubriker. Jag är en sån hycklare!

Nåja, i varje fall. Nu till min poäng. Läs inte vidare nu ifall ni inte vill veta en liten detalj från House of Cards säsong 3. Jag som var så glad för att fysioterapeuten fick några minuter i rampljuset, men vad händer sen! Plötsligt raggar hon upp honom och har sex med honom. Vad fan! På riktigt! Såååå klicheigt! Månne det kommer att hänga ihop med något annat senare fram, eller var det bara en lösryckt incident? Annars bra serie, men det här var - ja - konstigt. 

Nu är jag ju inte en massage Therpaist, men känns bekant, speciellt nu efter House of Cards

Läget

Vår mission i Bryssel var att hitta ett hem och en skola/dagis för båda barnen. Som det ser ut nu har vi två platser i en kommunal skola/dagis som satsar på multikultur, vilket låter great. Jihaaa! Det verkar finnas många olika åsikter om skolor bland belgarna och expatsena. Privat, stora, små eller kommunala skolor delar åsikterna. Om just den här skolan står det ingeting skrivet om vilket jag tar som en positiv sak eftersom dåliga nyheter oftast förmedlas snabbare än bra. Supertrevliga lärare i varje fall och de är vana med elever som inte kan så bra franska.

Lägenheten är ännu in progress. Två möjligheter som det ser ut nu (båda nära skolan), den ena inflyttningsklar i maj den andra i augusti. Hoppas att det klarnar under veckan.

Jag var så uppslukad av allt så jag glömde fotografera. De här två hittade ja ändå i telefonen:

Posera, posera:). Lite vårfiilis var det ändå fast vädret var grått

Mmmm, öööl!

Bryssel

Hälsningar från Bryssel! Sitter för tillfället och dricker Jupiler i Dannis gula fejklädersoffa. Fötterna värker efter en dag med spring runt olika lägenhetsvisningar. Allt här känns bra, nästan så att jag älskar Bryssel. Mina gråa Bryssel-associationer är som bortblåsta. Jupileren (som inte alls smakar så bra som under utbytesåret) kanske har påverkat mig. Bisous (fniss)!

Vi är med i tidningen!

Här kan ni läsa om vår fina träff igår.

Natten

Gick igen för sent och sova igår kväll (natt). Just när världen domnade bort hörde jag att Elsa hostade. Sögs tillbaka till klarvakenhet. Klump i magen, tänk om hon håller på att bli sjuk? Blev irriterad, tyckte synd om henne, men mest om mig själv. Hur skall jag fixa morgondagen om hon är sjuk? Hade tidig start och viktigt presentation gällande slutarbetet genast på morgonen. Smög till barnens rum och kände på pannan, allt verkade okej.

Somnade om och vaknade efter vad som kändes som 10 minuter men säkert var lite längre av att Elsa kommer till min säng. Fick inte tag i sömnen och började fundera på morgondagens presentation. Vad händer egentligen i en led när den blir stel? Kan jag förklara det rent biologiskt? Nej, tror inte det. Shit! Kan jag alls någonting och hur ska det gå i morgon? Hur skall jag hinna i tid, tänk om Elsa nu blir sjuk..osv. 

Vaknade igen av att Rufus ropade. Han ville att jag skulle bära honom till vår säng, han hade drömt en mardröm. Ser han för mycket på pokemon? Ja, det gör han nog. Det strider alltid så mycket där. Hur mycket påverkar det honom...

Blev för trångt i sängen med två små, gick till Elsas säng och la mig där för att sova. Vaknade av att både Elsa och Rufus kommer snyftande till barnrummet och undrade vart jag hade försvunnit. Vi somnade för en stund alla tre i en 80 cm bred säng, vaknade av att min arm domnat bort och smög tillbaka till min säng.

Vaknade 45 minuter före min klocka skulle ringa av att Skrutte-katten (som vi sköter den här veckan) var hungrig. Hade glömt att ge torrfoder på kvällen. Den tassade runt mig i sängen, till en början försiktigt, men när jag ignorerade honom blev han djärvare och djärvare. Till sist satte den sig helt enkelt på mitt ansikte. Fick kippa efter luft och plocka katthår från munnen.

Svor för mig själv, steg upp och försökte hitta lugnet eftersom min irritation annars skulle smitta av sig på barnen vilket gör allt så mycket svårare.

Vi åt och klädde på oss. Lite gråt, lite lirkande, ett frustrationsutbrott och mycket irritationssväljande. Satte oss i bilen och Arne Alligator började spela. Elsa slutade gråta och sa: Mamma, du får nog lyssna på din musik. Jag tänkte börja gråta. Ändrade till radioläge och If you go to San Francisco började spela och livet kändes möjligt trots allt.

Jag tycker mest synd om mig själv, men sympatiserar också med er andra som sovit dåligt i natt. Kämpa, kämpa måndag!

Woulwé-Saint-Lambert, peut-être?

Flytten till Bryssel känns fortfarande overklig och någonstans långt framme i tiden. Men i slutet på maj skall vi flytta och det är ju om några veckor typ. Hjäääälp!

Vi hade igår ett skypemaratonmöte med Danni och kollade på möjliga lägenheter och områden. Nu lutar det mot Woluwé-Saint-Lambert igen. Det var där vi började och har gått igenom flera andra stadsdelar och förorter och nu är vi tillbaka. Med bil skulle jag komma rätt snabbt till Leuven.

Pirr i bena och kind mot kind

Transkriberade intervjuerna till slutarbetet i början av veckan och blev igen lite orolig över min koncentrationsförmåga. Fick jobba hårt med mig själv för att jag inte skulle dunka huvudet i datorn av ren frustration. Blev så sjuuukt irriterad på mig själv varje gång jag hörde att jag ställde en onödig följdfråga och svaret blev hur låååångt som helst. Suckade högt för mig själv här i tystnaden och då blir det på något sätt ännu dystrare när ingen hör sucken. Aaaargh!

Brukar peppa mig själv med att ifall jag skulle ha en bättre koncentrationsförmåga skulle jag åtminstone vara professor vid det här laget. Vill inte gå med på att min hjärna inte skulle klara av att göra invecklade och snabba kopplingar. Det är bara i inmatningen som det ibland blir problem då jag inte har tålamod att i lugn takt gå igenom lååååångdragen information.

Har lyssnat på Neil Young. Vet inte varför. Men sitter och dagdrömmer om att dansa kind mot kind med Daniel på Utö hembygdsgård till den här (har eventuellt blivit påverkad av de äldre personerna på glesbygden som jag intervjuade):

Narcisisten

Satte med min blogg på Bloggtoppen.fi med andra finlandssvenska bloggar. Det var kanske inte så hälsosamt för mig. Mina inte alltid så sympatiska tävlingsinstinkter väcktes. Gick igenom listan och fundera hur f*n kan den där ha mera läsare än jag? Och hur kan så många ha så mycket läsare? tusentals. Herreminjee! Och varför har jag bara 70 någo... Började fundera på vad jag skulle skriva om, kanske styla om min blogg, dela mera på sociala medier. Skriva om sånt som väcker debatt (och inga mera stavfel) och ha FINA bilder och vackra motiv (bara systemkamerabilder). Skita i spärrar, sälja mig helt, öppna upp alla portar och hemliga vrår. DÅ MÅSTE JAG JU KOMMA ÖVER 100 olika läsare i veckan.

Men så sov jag en lång och bra natt. Vaknade och hade en dageneftertävlingskänlsa i huvudet. Lite tom och förvirrad. Med en så gott som tävlingsfrihjärna kom jag ihåg att Bloggen är det som är roligt för mig just nu. Ett fönster ut i världen, lite spännande - men inte ångestfylld, den får inte blir ett måste eller stress. Och 70 personer! Tänk om de alla skulle sitta här i mitt kök och ta en bärs (eller saft, vatten, vin eller drink - något för alla - jag är livrädd för konflikter), tänk hur många de skulle vara! Och garanterat bra stämning - för det är bara bra typer som läser min blogg.

Puss på er!

Det hände igen!

Stod i Alepa-kassan då telefonen ringde:

- Anne, svarade jag
- Nå morjens! hördu, int sku du kunna komma 12:e maj istället?, frågar någon på klingande västnyländska
- ööö, vad handlar det om?
- Nå, pryon, vad menar du?

(funderar om det är möjligt att det är någon från Aurora psykiatriska sjukhus, där jag kommer att han min nästa praktik, men fick inte rösten att stämma överens med sjukhuset)

- Alltså varifrån ringer du, frågar jag därför
- Nå, Viking Line!! Går de att vi ändrar datumet?
- Nu har du nog ringt fel
- Vad menar du? Är det inte Anne
- Jo..
- Lindgren?
- Ja, men..
- Ja, men då stämmer det ju!
- Men det finns flera
- Vadå?
- Anne Lindgrenar..

Och så fortsatte diskussionen tills killen i telefonen godkände att det var fel Anne. Till sist frågade han ännu med glimten i rösten Aj, så du kommer int då (gotta love them västnylänningarna). Fick igen den där skitsofrena känslan för en stund. Tänk om jag HAR ansökt om jobb på viking, men bara liksom glömt bort det... eller om min ansökan från år 1999 nu plötsligt ploppat upp på deras hr-avdelning.

Och månne det har uppenbarat sig en ny generations Anne Lindgrenar i Svenskfinland? Eller är det någon av de gamla godingarna som precis som jag praktiserar ännu vid 30+ år. Spännande!!!

Sol i sinnet

Våren lurade mig i år. Trodde ännu under februarimörkret att våren inte kan påverka mig mera. Att vårkänslor är för barn och ungdomen. Det är som det är och inget blir annorlunda bara för att vädret ändrar, tänkte jag under de mörkare stunderna i vintras. Men, men plötsligt känns allting lite varmare och lättare igen! Vet inte om det är sömn, hormoner eller våren eller en blandning av alltihopa. Men jag tackar och tar emot.

Elsa klädde sig i vårfiiliskläder

Rufus andra tand lossnade i parken mitt i gungsvingen

Plötsligt orkar vi upp till kl.10 (!) en söndagmorgon för att träffa vänner.