Funderade för en tid sedan om utvecklingssamtal på arbetsplatser och att kunna ta kritik på rätt sätt. Vi kom fram till att konstruktiv kritik som kommer från - a good place - som amerikanen skulle säga (jag agerar tydligen wannabe amerikans kökspsykolog den här veckan på bloggen) är bra, viktigt och UTVECKLANDE. Men den kritik som från första början inte var meningen att stöda din utveckling eller utvecklingen i organisationen inte är värt ett piss. Kritik som kommer från pressade förmän med mindervärdighetskomplex är bara jobbigt och pinsamt. Och skillnaden känner man nog på sig - där i magen (igen en humflum referens - vad händer med mig?!).
Vet inte varför jag plötsligt tänkte på det här. Saknar kanske att jobba på riktigt, att höra till gänget (och tillsammans vara lite störda på chefen) istället för att hela tiden vara den där lite crazyga medelålders praktikanten i arbetsgemenskapen. Måste komma ihåg att så scrolla ner till det här blogginlägget och läsa på svart och vitt om min längtan efter utvecklingssamtal sen när jag jobbar heltid igen och förbereder milslånga utvecklingssamtalsunderlag och svär tyst för mig själv.
Och Frederik ja! Har lyssnat på honom många gånger under de här veckorna. Harva meistä on rautaa är en av favoritlåtarna i jumppan jag håller på praktiken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar