Det bjuder jag på

Jag gick ju sen på den där yogan förra veckan. I salen fanns två andra - kanske ett par - förutom jag då. Och så den där stora skärmen med yogainstruktören. Det visade sig att de två andra inte alls tänkte yoga utan satt i hörnet och stretchade och snackade med varandra. Blev irriterad på att de satt där och inte medverkade. Jag försökte balansera i olika ställningar i takt med instruktören på screenen och kände mig minst sagt dum. Funderade på att snäsa till paret, något i stil med ska ni int delta, ELLER? (men på franska då vilket genast gjorde det svårare). Sneglade irriterat mot deras hörn och såg att tjejen log mot mig. Funderade i min dåliga karma om det var ett leende föra att dölja ett skratt.

Sa ingenting (främst för att jag inte kom på hur jag snärtigast sku får till meningen på franska). Bestämde mig för attityden det här bjuder jag på istället. Så jag sträckte på mig, balanserade, vinglade och slingrade armar och ben i olika vinklar. Glömde nästan bort dem under resten av timmen. När paret före avslappningsdelen gick ut tittade jag upp och de log igen. Nu såg jag bara ett ärligt snällt leende. Tänk vad lite kroppsrörelse kan göra till psyket.

Här försöker jag ta ett foto på mig när jag går förbi tamburspegeln, så där i farten. Slutade
med att jag tog fler bilder i olika poser, förrän jag liksom vaknade upp och kom på
mig själv och vad jag höll på med. Jag är ju 35 år för fään. Men det bjuuuuder jag på.

Helgen i Ardennerna

Den här bloggen börjar mer och mer påminna om ett familjeresealbum. Men det är väl helt ok. Har aldrig haft någon klar vision för bloggen. Visionlöst är skööönt.

Här kommer lite bilder från helgen då vi åkte till Han-Sur-Lasse, gick i grottor, vandrade bland djuren och övernattade på landet i Achêne med Prisci och Stig.

Här har vi klarat två kilometer inne i en grotta

Vi matade får och getter i lekparken på området.

På kvällen åkte vi till Dinant för att äta. Hostellieret Gilian där vi bodde på hade en super resturang som var nämnd i Michelin-guiden, men det kändes inte helt rätt att satsa stora summor där med trötta barn.

Istället åt vi en fin (på gränsen till stelfin) frukost på Gilian. Kan varmt rekommendera stället för gourmander som vill spendera en helg i lugn och ro på den belgiska landsbygden.

På terassen växte det vindruvor längs med väggarna. Älskar sånt!

Hostellerie Gilain var nära motorvägen och man hörde bilbruset på ingångssidan, men på den andra sidan var det
lugnt och stilla. Det här är vyn från vårt rum. 

Nästa dag åkte vi tillbaka till Han-Sur-Lasse och promenerade - efter en kort tågtur -en
5 kilometers länk bland europeiska djur.

Någonstans där nere finns björnarna.

Belönade mig efter vandringen med en (två) Rochefort. Ett öl från Ardennerna.

Och efter att fammo och Stig åkt vidare tröstade vi oss genom att ännu en gång mata
 de söta getterna. 

Hemmamammigt

Jag förstår att ni alla håller på att dö av nyfikenhet hur det har gått med min motionsplan. Vad annat kunde vara intressant här i världen? Nå, jag kan berätta att det gått sådär, men inte helt dåligt. Jag har sprungit två gånger i veckan och försökt göra någon muskelstärkande träning i samband med springandet. Yoga har jag inte ännu kommit igång med. Men idag skall jag försöka dra mig till gymmet och gå på virtual yoga (alla klasser är virtuella, funkar bättre än jag trodde). Men det känns TRÖGT. Jättejätte trögt. Förra gången jag försökte göra plankan i en minut föll jag pladask ner på golvet efter 30 sekunder och det bara sved överallt. Låg och kved på golvet och tyckte synd om mig själv.

Jag vet att det inte egentligen är ett fysiskt lidande, utan mera psykiskt. Har ingen karaktär eller drive för tillfället. Bara en slö vardagslunk. Lunk, lunk. Föra gråtande barn till skolan. Lunk, lunk. Försöka läsa neurologi. Lunk, lunk. Istället se på Real Housewifes of New York. Lunk, lunk. Känner mig som världens slöaste människa. Lunk, lunk. Springer. Lunk (väldigt lugn lunk). Hämtar barnen. Lunk, lunk. Funderar på mat. Lunk, lunk. Läser läxor. Lunk, lunk. Tar en öl. Lunk, lunk.

Fast idag är det fredag och imorgon skall vi till Ardennerna, så jag borde ju inte klaga. Mitt liv är bra. Bara lite för hemmamammigt för min smak för tillfället.

Söndagsutflykt

Vi har svärmor och Stig på besök. Här är några bilder från vår Brugge-utfärd igår (Alla förutom Danni var med, han befinner sig fortfarande i Grekland).

Fina Brugge i solsken. Vi åkte i en kanalbåt. 

Vi åt på en restaurang där det fanns ljusröda flipflops på väggarna

och där vi fick dricka dödsskalleöl

Jag och skrattet på samma restaurang

En till stilen "övre europeisk medelklass"-konstnär stod längs med kanalen och målade.

Jag är nästan inne

I KU Leuvens registreringssystem närmare bestämt. Har idag kört till Leuven för att delta i olika informationssessioner. Lite nyttigt, mycket som nu inte var så intressant (när man skall börja läsa på tent och hur man refererar.. känner mig så gammal då).

Kunde inte sluta tänkta på Internship-filmen när jag satt där bredvid en chilenare som saknade sin pojkvän (och snapchattade med honom hela tiden under infon) och en tyska på andra sidan som viskade till mig att hon tycker att föreläsaren inte kunde svara tillräckligt bra på frågorna som ställdes honom. Åt franskisar med tysken efteråt och det visade sig att hon också bor i Bryssel där hennes sambo jobbar. Så vi växlade tfn-nummer och jag erbjöd kimppa-kyyti. Intressant socialt fenomen när hundratals människor som inte känner varandra - men befinner sig i samma situation - samlas. Plötsligt är det värsta som kan hända att stå ensam, så de flesta söker ögonkontakt, sen växlas det några klichéiga fraser om nationaliteter och i nästa sekund har man bytt tfn-nummer. Rätt trevligt egentligen.

Sen skulle jag registrera mig. Förstod efter 10 minuter i kön att det skulle ta minst två timmar och jag började ha bråttom till skolhämtningen. Får försöka på nytt i morgon.

Välkommen, välkommen

Lite senare på eftermiddagen läste vi läxor med Rufus. Elsa fotade i smyg

Helgen

Det var en trevlig helg (haha, nu har jag igen första-mening-ångest). På fredag åkte vi bil (vi har köpt en) till Leuven och kollade in simhallen. Simning stod nämligen högt på barnens lista över saker de vill göra. Och eftersom de har en tung period på gång på dagis/skola så hade vi bestämt att vi skulle göra något roligt på fredag kväll. Lyckat!

På lördag var det marknad längs hela George Henri vilket är Woluwe-Saint-Lamberts (stadsdelen vi bor i) huvudgata och bara ett stenkast från vårt hem. Alla butiker och restauranger hade öppet och sålde sina grejor längs med vägen. Mellan restaurang- och butiksstånden fanns också ett helt tivoli utspritt lite här och där:

Barnen ville stanna vid ALLA spännande bord

Georg Henri

Jag fick köpa ostron och ett glas vitt för 12 euro. Nu låter det kanske som jag är en van ostron-ätare,
men det är jag inte. Typ andra gången jag smakar. Lite som att öppna munnen och svälja havsvatten
+ ett stänk av peppar och citron. Men ändå gott, nästan beroende framkallande.

Tivloi, tivoli,

Tivoli,

Tivoliiiii

På söndag tog vi oss till Arboretum för att ansluta oss till ett gäng glada svenskar som träffas en gång i månaden i olika parker och leker med barnen i naturen. Som Mulle, men det heter Skogstuvan. Riktigt lyckat, vi grillade pinnbröd och myste som bara svenskar kan.

Här går Rufus

Teflonhjärnan

Försökte läsa Le Soir idag för att öva på min franska. Google translatade allt jag inte förstod (typ det mesta) - förstod för sekunden - men glömde den förra meningen efter att jag läst den nästa. Min hjärna känns som teflon, jag tror att jag har beskrivit teflonkänslan förut: all input liksom bara glider mot ytan på min hjärna, jag snappar upp något här och där under de få sekunder informationsflödet glider förbi men så fort den (informationssörjan då) rinner bort kommer jag inte ihåg någonting mera. Ingenting fastnar. Lite orolig, lite van, lite trött.

Det var allt för idag. Gäääääsp.

Trrrräningsplan

Läste Linas träningsblogg igår om att komma igång med träning. Jag blev så inspirerad att jag fyllde i min kalender med träningsplaner. De här veckorna före mina studier börjar på riktigt hade jag tänkt börja träna igen, läsa in mig på sjukdomen Parkinson (ska få delta i en forskningsgrupp om just parkinson under hösten), fixa i ordning här hemma (vi har ännu heller inte alla lampor fast i taket - bara ett exempel av många) och på kvällarna ge allt mitt stöd till barnen. Men mest har jag stirrat upp i taket, på datorn och haft ångest, huvudvärk och på kvällarna försökt vara tryggheten själv för barnen.

Men nu fääään ska det kommas igång. Skrev således in i min kalender följande:

Tisdag: Spring
Onsdag: Paus
Torsdag: Yoga på nya gymmet
Fredag: Spring

Min plan är att springa 2-3 gånger i veckan och gå på Yoga 1-2 gånger i veckan. Plus att göra plankan och några andra bål- samt armmuskelstärkande övningar i samband med springande.

Idag skulle jag då ut och springa enligt träningsplanen. Och det gjorde jag! Halleluja! I och för sig en mycket kort sträcka, gick emellanåt, fick stygn och det kändes trööögt. Men jag kom ut, det var viktigt. Jag brukar springa runt Parc Cinguantenaire, vilken är en av de populäraste springparkerna i Bryssel:

Runt den här femkanten springer jag.

Det händer

Söndag i Bryssel och så råkade det vara både ballongparad och serieteckningsfestival. Bryssel som bäst:

Bande dessinées

Och ännu mera. Jag har själv läst Bamse, Kalle Anka, Asterix och Obelix, Lucky Luke, Tintin och Smurfarna. Lite old school fiilis på mig alltså. På festivalen fanns det så mycket olika serier (fast jag tydligen nästan bara tagit bilder på Tintin) att jag inte fick något grepp om det hela. Visste liksom inte var jag skulle börja eller sluta. Rufus och Elsa tyckte mest om Manga-stilen. Pokemon intresset kan ha något med saken att göra.

Utanför kungapalatset hittade vi ballongparaden som var en del av serieteckningsfestivalen.

Super Man var helt sjuuukt stor och såg på nära håll arg ut.

Sen stötte vi på en typ som liknade Obelix. Vi såg senare att den klassiska
Obelix-figuren (med blåvitrandiga byxor) befann sig inne i innergården. Men vi var
glada ändå.

Efter det gick vi till centrum och åt frites. Alla mina byxor spänner, men guuud vad dom gör goda franskisar i det här landet och jag kan ju alltid köpa ett nummer större byxor.

Fredag

Skall just och hämta barnen från skolan. TGIF! Säger jag bara. Jag har (och barnen med) en klump i magen varje morgon när jag för dem och det gråts. Fast inte jag, jag gråter lite sen efteråt. Men så länge barnen ser mig har jag klarat av att hålla mig lugn och glad.

Har idag också varit  i kontakt med en barnvakt som talar både franska och svenska. Jag tänkte att vi behöver all hjälp som vi kan få med att komma igång med språket. Hon kanske kunde tala franska med barnen och de kan fråga på svenska. Det verkade vara en sympatisk typ så vi får se hur det utvecklar sig.

Danni är i Luxemburg så jag har hemmamys med kidsen och det känns bra. Har fixat allt de älskar (tacos, chips, kex, cornflakes). We can do this!

Här är vårt arbetsrum. Madamen vi hyr av tyckte att vi kunde använda rummet som "walk in closet", men det är just perfekt för ett större bord och ett lite mindre skrivbord, så det blev arbetsrum istället. Danni har både har det större bordet och just märkte jag också att han har en bekvämare stol (som ni ser bakom mig). Borde kanske passa på och switcha platser nu när han är borta, eller åtminstone stolar..

Ångest och årets mamma

Ångestbloggen här hej. Jag har svårt att tänka på något annat än hur barnen klarar sig i skolan och hur illa jag mår av att världen är så orättvis. Tänker främst på de människor som måste fly för sina liv. Att misären händer just nu, precis nu, samtidigt som jag sitter här framför datorn i min expatbubbla. Skolångesten blir löjlig i jämförelse, men finns i mig ändå.

Men jag hjälper varken världen eller mina barn om jag sitter här hemma och gråter över ångesten. Istället göra något  - litet som stort - och fortsätta framåt (vakna, jobba, studera, sprida empati i vardagen, le, krama, ge stöd via t.ex. Röda korset, Rädda barnen). Orka se framåt och hoppas att världen som Rufus och Elsa lever i när de är gamla inte är lika orättvis och grym som världen idag.

Igår nådde skolångesten nya höjder när jag missat att man också ska ha ett litet mellanmål till förmiddagen (årets mamma här hej). På onsdagar slutar skolan redan kl. 12 här i Bryssel så jag tänkte att barnen äter sen när de kommer hem. När jag hämtade Rufus berättade han att man också på onsdagar ska ha ett litet mellanmål med. Han hade börjat gråta när han förstått att vi missat att ta med mellanmål, han kunde inte förklara på franska, utan i hjälplösheten kom tårarna istället. Och vet ni vad som hände sen? Jo, var och varannan i hans klass hade gett honom något: kex, choklad, äpplen så att han nästan inte orkat äta allt. Och när jag hämtade honom var det en av flickorna i han klass som höll honom i handen och hjälpte honom. De här barnen är 6-7 år.

I Prince Baudouin, som skolan heter, samlas det barn med mer än 40 olika nationaliteter eller etnisk bakgrund. Där hjälper de varandra också då en vilsen vit finsk kille känner sig borttappad och gråter. När jag tänker på det tror jag lite mera på mänskligheten och framtiden. Empati, respekt och multikulti!

Dag 2

Första dagen på dagis/skola gick helt ok. Båda barnen var på got humör när vi hämtade dem. Fast lite heavyt kommer det att vara - speciellt för Rufus. Han hoppar in på tvåan eftersom man börjar skolan ett år tidigare här. När vi ansökte om skolplatsen menade de att det är under de två första åren man lär sig att läsa och skriva, lite samma som i Finland tänkte vi då (om man tänker att förskolan är ettan här). Från skolan tyckte de också att det är bäst att han börjar på tvåan, på sin egen åldersklass, och så ser vi hur det går. Efter första dagen fick han en redan läxor och sku skriva hela alfabetet med SKRIVSTIL (trodde man slopat det på 90-talet). Stackars liten. Vi får ta det en dag i sänder helt enkelt.

Skolstart

Vi har planerat, vi har funderat, vi har också försökt tänka på annat, vi har lagat lappar med bilder för att underlätta kommunikationen, översatt den långa shoppinglistan för skolan och organiserat, pynjat och till sist packat väskan. Lovade mig själv att inte börja gråta när Rufus ser, jag skulle hållas stark och glad, skratta och vinka som de andra föräldrarna. Men när vi stod där på skolgården och vinkade till Rufus (man fick inte gå med in i klassrummet) log jag så brett jag kunde men tårarna rann samtidigt och jag kunde bara inte stoppa dem. Jävlar, jag som lovat mig själv! Vill inte projicera mina egna känslor på honom. Han stod där lite blek och läppen darrade och det var bara för mycket för mitt modershjärta. Ville springa in och ta honom i famnen och sjunga Sjörövarfabbe så som jag gjorde när han var baby.

Jag hoppas det gå bra fast han inte kan franska, jag hoppas inte han får skolskräck för livet, jag hoppas läraren ser honom och att klasskompisarna är snälla.

Det här var definitivt en av de svåraste stunderna hittills som förälder.