Som om inte världen (och speciellt den jämna strömmen av rasistiska nyheter från Finland) skulle vara deprimerande nog så går David Bowie och dör.
Här sitter jag och borde börja ta itu med dagens uppgifter, men rör istället runt i kaffekoppens sista kaffeskvätt och stirrar ut på ett mulet brysselväder.
Ska försöka vända dagen till något bättre. Det handlar om val, ta tag, ta ansvar - hur jobbigt det är låter för mig. Tvinga mig att skriva, tvinga mig att gå ut och jogga och sen belöna mig med sushi (sushisuget har inte gått över än). Stunden när jag har gjort allt det där och stoppar första makin i munnen är bra. Då orkar jag kanske tro på världen igen. Men nu, före mina etapper till makieuforin, är det tungt.
Igår efter att ha fört barnen till skolan lyssnade jag på Heroes medan jag promenerade hem. Valde Heroes av alla låter jag har på min "fiilis"-lista (vägen hem tar ungefär lika länge som låten). När jag kom hem läste jag att han var död. Kändes fint att jag fick lyssna på honom en sista gång som om han ännu fanns med oss andra döende.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar