Nåja, idag var det då första gången som jag sprang från dagis till Arcada. Det här då som en del av min nya träningsplan, inget stress-spring som så ofta annars på den vägen. Det var hela 2 km, så ingeting crazyt, MEN ett stort steg för mig. Jag är nämligen oerhört konservativ vad gäller träningsvanor. Vill helst alltid springa samma rutt runt Tölöviken, så att jag precis vet vad som händer till näst. Blir störd om rutten ändras i form av något byggprojekt eller översvämning. Den här sidan av mig har jag inte riktigt velat erkänna ens för mig själv - skulle ju vilja vara den som tänjer gränserna hela tiden. Vild och galen. Men noup, sån är jag inte.
Nu har jag början på en rutin och snart kommer det att kännas tryggt och bra. Idag var det ännu lite jobbigt - speciellt vid Böle tågstation - där var så mycket människor utanför som väntade på bussar och jag tyckte alla blängde på mig och det kändes konstigt att springa med ryggsäck. Men nästa gång är jag förberedd på människomängden och ryggsäck-känslan. SÅ, därför var det viktiga 2 km idag!
|
Favorithupparen gjorde det hela lite bättre. Peace out. |
2 kommentarer:
Jag är helt likadan med mina springrutiner. Det ska vara samma rutt, om och om igen. Benen ska springa utan att man ens tänker på det. Man ska hela tiden veta ungefär hur långt det är kvar. Det funkar inte ens att vända rutten åt andra hållet.
Precis! Helt otroligt störande om någon föreslår en förändring eller en ny rutt "så där bara". Jag måste själv i tysthet få förbereda mig på förändringen och sen i egen takt ta de första stegen när jag känner mig färdig.
Skicka en kommentar