Den här veckan har jag sprungit på två olika lärarmöten och har två kvar. Skolan här engagerar föräldrarna rätt mycket, nästa varje dag är det något papper som skall fyllas i eller något specialarrangemang som skall planeras.
Rufus var till exempel hela förra veckan på en bondgård där de fick sköta om djur; kossor, grisar, getter, får, höns, katter och hundar. På bondgården fick de också lära sig att sortera i praktiken, göra ost på komjölken de mjölkat - både hård- och mjukost - sylta och baka bröd. Sista dagen hade de en marknad med alla produkter och fick köpa hem det de ville (max 2,50 euro fick de ha med sig).
Allt det här låter idylliskt, vilket det också är. Vi betalade ca 60 euro för veckan, där ingick bussresorna varje dag, mat och allt program. Informationen om utfärdsveckan kom redan i september så alla hade en rätt lång tid på sig att spara ihop pengarna.
Engagemanget i skolan, med familjer och med samhället utanför fungerar bra här. Det som jag tycker är mindre bra är den strängare disciplinen och betygsättningen. Om vi återgår till lärarmötena den här veckan så kunde mötena lite fräckt jämföras med en resultatgenomgång på vilken firma som helst. Läraren visar resultaten från perioden, många siffror på rad och påpekar vad som barnet borde jobba mera med. Barnet får ett medeltal från alla prov på en skala mellan 0-100. I mappen finns också ett klassmedeltal för varje ämne så att man då kan jämföra hur ens barn klarar sig i konkurrensen. Tack hej, nästa förälder in!
För Rufus har det här året varit den tuffaste prövningen hittills i hans lilla liv. Bara det att börja skolan är stort och om man då lägger till att börja skolan i ett nytt land och på ett främmande språk så blir pressen enorm. Som grande finale på skolpress så hade de här i början på juni en två veckors
exam-period, en liten ministudentskrivning för sjuåringar liksom.
Hur har vi då tacklat det här? Med all den här pressen har vi bestämt oss för att inte lägga någon vikt alls på vitsorden som skolan spottar ut med jämn takt och sen då försökt kommunicera den här attityden till Rufus. Det är klart han har koll på provsiffrorna och jämför, men vi har poängterat att siffrorna finns för läraren och han behöver inte fundera på dem. Vi har glatt konstaterat att i Finland har man inte ännu som 7-åring vitsord och tyckt att allt han gör är fantastiskt skickligt. Periodsvitsorden som vi fått från skolan har vi inte visat till Rufus. Vi berättade inte heller i förväg om examperioden eller stressade och läste extra inför den som en del andra tydligen gör. Han hörde så klart om att examperioden var på kommande men jag tonade ner det här hemma. Proven gick bra, men jag tonade igen ner resultaten och sa att det viktiga är att du lärt dig nytt, att läraren vet vad du kan så att hen kan lära dig mera och att det snart är sommarlov.
Mantrat för året har alltså varit att tona ner resultatpressen från skolan gång på gång och berätta hur duktig och modig han är just om han är. Och han lyser upp
varje gång jag säger hur duktig han är just som han är och så fixar han ihop svåra matematikprov som jag eller Danni skall försöka lösa här hemma.
Back at you, tänker han nog ändå.
Varje barn är så klart olika, men den här nedtoningen av press har fungerat rätt bra på Rufus så här långt. Nu trivs han bra i skolan och verkar inte stressa allt för mycket för proven och testerna, vilket jag tror gör att han LÄR sig mera i slutändan.
