Den här bloggen har tydligen blivit en fredagsblogg. Vackert så. Mina dagar fylls av små grejor som till sist gör att jag känner mig mycket upptagen och inte fattar hur någon skulle hinna jobba vid sidan om livet. Ni vet, så där som det alltid är: då man har mycket att göra faller de där små grejerna bort eller görs samtidigt som man borstar tänderna. Men nu är de där små grejerna (låter som jag "jobbar" med smurfar) en stor del av min vardag.
Detta sagt kom jag att fundera på hur jag knappast mera blir världsbäst på något. No shit kanske någon tänker, men det är ett lite sorgligt konstaterande. Hoppet om den fantastiska framtiden är en av de största mänskliga krafterna tror jag. Gällande min världsbäst-tanke menar jag inte att vinna något, snarare att höra till spjutspetsen inom något område. Vara en av dem som gör en skillnad, kommer fram till något nytt. Jag skrev förra veckan om hur jag levde in mig i Ooooommmnnn-ljudet på Yogan och att t.o.m. den lilla inlevelsehandlingen är ny förr mig. Jag har aldrig blivit riktigt passionerad av något - inte New Kids On The Block, inte Företagets Organisation och Ledning och inte heller Fysioterapi - inte till den grad att det slukar mig helt. Och jag tror att man måste bli totalt slukad, ha en brinnande passion som drivkraft för att bli en av de bästa.
Eller kommer jag att förändras med åren och bli mer passionerad då jag lär mig mer om fysioterapi eller finns passionsämnet där ute någonstans och jag ännu inte bara har hittat det? Jag måst väl fortsätta leta vidare (igen hör jag den där sjömansgubbrösten - leta hit och leta dit - och ser honom sakta skaka på huvudet och höja på ögonbrynen).
Men jag längtar faktiskt - inte passionerat, men ändå - att få jobba med fysioterapi och hjälpa kroppar&själar att må bättre. Tänk att få ha en egen liten praktik, klienter som kommer år efter år och jag har blivit trygg i rollen. Artros, ryggvärk och nerver i kläm - kom till mig, en i taget.
2 kommentarer:
Jag har aldrig heller upplevt att jag är passionerat intresserat av något. Men å andra sidan måste man vara det? Om man inte vill uppnå toppen utan nöjer sig med hälften och är nöjd med det? Lite fredagstankar här från mammalediga bubblan. Kram!
Så sant Anna! Tror att det för mig också handlar om drömmen att vara speciell, en supermänniska, och inte en medelmåtta. Men som medelålders medelmåttabandet:) Bo Kaspers sjunger "Den som alltid drömmer om något annat, kommer aldrig hitta hem" (eller något ditåt) så kanske det finaste i livet finns precis där bredvid utan att jag alltid fattar att se det förrän efteråt. Att vara nöjd med det jag är och det jag har just nu är underligt svårt. Puss och njut av mammaledig bubblan finis!
Skicka en kommentar