Vattna sa pulvret

Tänkte gå igenom bilder från det gångna året för att fixa en julkalender. Men började som vanligt att istället kolla på äldre bilder.

Hittade den här ljuvliga serien på Rufus.

Idag fyller han 8 år!

Som tur har jag den här bloggen som håller mig ankrad - känns som jag annars skulle virvla bort i tidssnurret.

Motivation till rörelse: Inre och yttre motivation

Kommer ni ihåg BBC dokumentären om Bushfolket i Kalahari som jagar antiloper med en tusenårig teknik där de springer och spårar djuret tills djuret kollapsar?

När jag skriver om motivation till fysisk aktivitet är jag inte på bushfolksnivån gällande aktiviteten. Funderade efter mitt förra inlägg om hur svårt det är att skriva om fysisk aktivitet och motion utan att det finns en risk för att låta som en hälsohetsare. Men bara för att förtydliga så betyder fysisk aktivitet i mina motivationstankar om att komma igång – ens pikulite. På en skala över att inte göra någonting alls till att träna inför ett maraton är jag precis där i början. Det är också här mitt intresse som fysioterapeut ligger. Jag är definitivt inte en teknik-nisse-kalkylerare på elitidrottsnivå (hatten av för dem) utan jag är mera intresserad av hur Börje med hjärtsvikt kunde komma igång med att röra på sig lite mera. Med detta sagt så tror jag också att oberoende var i motionsskalan man befinner sig så kan ändå motivationsutmaningarna inom oss alla vara rätt lika.

Linn Ljung länkande min förra text (jeeee!) och skrev om en viktig poäng gällande fysisk aktivitet och utbrändhet. Det har på senare år talats mycket om vikten av vila då man tränar. Vila är jätteviktigt! Speciellt då man har utmattningssymptom eller tränar flera gånger i veckan. För många är ändå den största utmaningen att komma igång med att motionera överhuvudtaget.

I motivationsteorier talas det ofta om yttre och inre motivation. Inre motivation kommer från människans eget intresse och engagemang. Vi har ett behov av att själva bestämma över vår aktivitet och känna att vi kan hantera tillvaron (jag kan-känslan i springbacken). Den inre motivationen ökas när egna initiativ får stöd och uppmuntras av andra. Yttre motivation skapas av förväntade belöningar eller att vi försöker leva upp till andras krav. Yttre motivation är ytligare och kortvarigare än inre motivation eftersom den yttre motivationen oftast försvinner då den yttre påverkningen försvinner.

Yttre och inre motivation går inte att skilja åt helt och hållet, de slingrar sig in i varande. Inre motivation – jag vill springa, inte jag måst - kräver positiva rörelseminnen till skillnad från yttre motivation. Att framkalla minnet av den varma känslan i springbacken som jag skrev om förra gången och bli motiverad att röra på sig igen går så klart inte ifall man inte har positiva minnen att framkalla. Det här glömmer de som tar motion och idrott som något självklart ibland bort. Det är en stor skillnad mellan att ha ett positivt känslominne om hur motion påverkar ens egen kropp än att veta – vara informerad - över motionens möjliga positiva inverkan på kroppen (vilket de flesta är medvetna om i dagens samhälle) och i värsta fall också ha negativa motionsminnen t.ex. från skoljumppan.

Vilken yttre motivationsfaktor påverkar då bäst om man har kommit så långt att man är informerad men inte har en inre motivation - ingen varm känsla - till fysisk aktivitet? Piska eller morot? Bakom våra handlingar finns olika typer av motiv och motiven till handlingarna påverkas av vår personlighet, vår historia och vår miljö. Kanske man inte behöver göra ett personlighetstest (fast det skulle ju vara intressant) för att komma fram till vad som bäst motiverar en själv att komma igång och fortsätta. Men det är viktigt att vara ärlig mot sig själv. Vilken motionsform kunde intressera i de bästa av världar? 

Då samhället eller miljön inte mera tvingar oss till att jaga sitter vi mera stilla vilket gör att det blir viktigare att hitta den inre motivationen till rörelse. Det är också hälsosammare att hitta ärlig rörelseglädje än att försöka leva upp till andras krav gällande fysisk aktivitet. Det är du själv som ska få må bra i din kropp och bestämma över den. Eget intresse och engagemang, inte yttre krav.

Om vi en gång till blickar bakåt i människohistorien (kröhöm, kröhöm prasslar i mina föreläsningspapper och rätar på monokeln) och läser var Lasse Berg skriver om dans i boken Gryning över Kalahari – hur människan blev människa.  Han berättar nämligen att redan för 200 000 år sedan var dansen viktig, ett sätt att leva. Visst var det yttre faktorer som också påverkade vikten av dansen, dansriterna förbättrande sammanhållningen vilket gjorde stammen starkare mot yttre faror, vilket gjorde dansen ännu viktigare. Men dans till rytmiska ljud måste ju från början ha varit ärlig rörelseglädje. Vid något skede var det någon som kom på att det här ju är roligt! Att svänga på kroppen till rytm - efter att magen är mätt - är ju livet, tänkte nog den fiffiga stenåldersinnovatören. Det är jag alldeles säker på. Den inre motivationen - rörelseglädjen - finns i allas vårt dna, det är bara och försöka gräva fram den.

Oj, vad det blev långt igen fast jag försökte förkorta. Vad roligt om du orkat hit! Nästa vecka fortsätter jag. Glad självständighetsdag!

Bilden hittade jag här och dit hade den pinterestat härifrån

Selfie och tumistid

Igår kväll promenerade Danni och jag igenom julmarknaden i St Catherine på väg till en överraskningsfödisfest.

Bilden är inte min utan tagen härifrån

Blev påmind om hur länge sen det var sist vi gjorde något på tumis. Fick nästa springhallelujakänslan om att hitta mig själv igen, fast nu handlade det om att hitta oss igen. Så skönt att bara promenera igenom julmysstämningen tillsammans i lugn och ro och tala.

Att ta vara på de små stunderna är kanske nyckeln till lyckan?

Ju längre jag är hemmamamma ju mer börjar min blogg likna en självhjälpsbok. Hjäääälp.

Tog också en selfie till instagram igår med mina nya hörlurar och har nu uppdaterat min bloggbild med bilden. Det händer, det händer.

Nya lurar, gammalt smycke

Ha en fin fredaaaaaag allihopa!

Drömmen om duntäcksidet

Här har det varit kallt. Kallaste för den här årstiden på åtminstone 15 år ryktas det på stan. Nu skulle jag kunna gå i ide. Fast jag vill inte lägga mig och sova i något mörkt skrymsle utan jag vill bädda in mig i fluffiga duntänken med typ en kashmir-onepiece i en soffaslashsäng och kolla på serier och filmer.

Hur glad blev jag inte då idag när jag märkte att Ninette Bahne har listat och recenserat smöriga julfilmer på Netflix! Överlag känns det roligt med alla julkalendrar som öppnats på bloggar. Mellan smörfilmerna och bloggläsandet kunde jag dricka mango lassi och shejka loss en stund till t.ex. Black Motion. Lite crazy-dans där i vintermörkret (rörelse, rörelse - måst ju försöka leva som jag lär, fniss).



Har alltid ny(are) musik att erbjuda då jag träffat Lina&Öz - jämnar lite ut den strida strömmen av "lugna favoriter" på bloggen.

Motivation till rörelse: Självkänsla och pepp

När jag började springa igen efter graviditeten med Elsa hände något i mig en gång mitt i springbacken. Runt omkring mig brusade staden vidare men inom mig välde en stark varm känsla fram. Jag hade under åren innan inte orkat göra någonting fysiskt och inte rört på mig mer än nödvändigt. För att komma bort från de värsta barnkaoset hemma började jag promenera, sedan lunka korta sträckor. Efter månader av lunkande orkade jag plötsligt springa runt Tölöviken vilket tycktes som en omöjlighet bara någon månad tidigare. Det är frågan om någon kilometer men för mig just då handlade springrundan om så mycket mera. Det kändes som jag på något sett hittat tillbaka till mig själv igen. Ett jag som litade på mig själv. Jag kan ju! jublade jag inom mig.  Kommer ihåg att tårarna välde fram medan jag sprang den sista biten - säkert påverkad av både endorfiner och sömnlösa nätter, men i varje fall. Förstår nu att det handlade om att min självkänsla förstärktes. Den stunden motiverade mig att fortsätta springa. Sen har min motivation och orsakerna till min motivation ändras flera gånger efter det, men länge levde jag på ruset över att jag kan.

Att må bra handlar också om att röra på sig. Hur mycket och på vilket sätt är individuellt, men en kropp i rörelse påverkar positivt på den fysiska och psykiska hälsan. Att motiveras till att röra på sig handlar om förändringen från att inte orka göra något alls till att bestämma sig för att göra något för sin egen hälsa. Därför kopplas ofta beteendepsykologi och beteendeförändringsmodeller in då man funderar på hur man kan påverka sin eller någon annans motivation till fysisk aktivitet. Beteendeförändringsmodeller förklaras ofta som uppåtgående spiraler, cykler eller trappor.

Modellerna försöker förklara i teorin vad en person i ett specifikt skede i beteendeförändringsprocessen kunde behöva för input för att bli motiverad att komma igång eller fortsätta motionera. Det är med andra ord viktigt att tajma rätt då man försöker påverka någons motivation till fysisk aktivitet. Att förstå var i förändringsprocessen en person befinner sig just nu och utgående från situationen ge rätt stöd. En gemensam nämnaren i modellerna är att motivationen till förändring i beteende alltid handlar om att utveckla självkänslan.

Självkänsla handlar om att tro på sig själv. Insikten om att man själv kan påverka sitt fysiska välmående. I de första nivåerna i beteendeförändringsprocessen - då en person inte överhuvudtaget är intresserad av göra något åt sin hälsa - handlar inputten oftast om att på ett eller annat sätt informera och medvetliggöra. I den här informationen tycker jag att det är viktigt att undvika allmänna plattityder gällande motion och istället individualisera informationen. Varför skulle de här rörelserna vara bra just för dig/mig? Respektera individens val och inte trycka på för mycket och aldrig med upphöjt finger. Om personen är mottaglig kan man sedan försiktigt bygga på med mer rådgivning, testande av olika rörelseformer, målsättningar och mycket peppande samt motiverande samtal där emellan. 

Hjälper då beteende- och motivationsmodellerna i praktiken? Påverkar de motivationen till att röra på sig? Vilket ju var utmaningen där på hälsostationen i Helsingfors. Enligt forskning som granskats av SBU i Sverige menar man att kvalitativ rådgivning och teoribaserade beteendeinterventioner leder till ökad fysiska aktivitetsnivå. Fast utmaningen med allt färre individuella träffar i kommunalvården rår inte teorierna på - men lite mera grundläggande psykologi under träffarna kunde kanske behövas. 

Jag önskar att vi alla oberoende om vi har krämpor eller ej hade möjlighet till att få regelbundet gå till en professionell vårdare (fysioterapeut, osteopat, naprapat, kiropraktiker, sjukskötare, läkare - you name it - bara det är en bra, empatisk och insatt pepptyp). Med jämna mellanrum skulle man få besöka vårdaren och tillsammans gå igenom sitt fysiska välmående - sin kropp, sin fysiska hälsa just idag - kanske få lite massage, stretcha, göra avslappningsövningar eller akupunktur samtidigt, mmmmm - med en person som lyssnar och förstår och peppar. Meeen, i väntan på dessa tider tror jag starkt på att ett bra alternativ är att söka sig till peppande vänner och empatiska jumppagrupper för att komma igång.

Nästa vecka fortsätter jag med mina motivationsfunderingar (svårt att hålla mig kort och ändå få ens med liiiite av allt de jag funderat på gällande motivation till rörelse).

Livet med barn - en ständig empatisk jumppatimme

Kärlek och melankoli

Här har vi firat födelsedagar och första advent med mysgänget från Stockholm. Nu borde jag sitta på min franska kurs, men läraren meddelade  att hon är sjuk just då jag klivit in i metron där halv åtta-tiden i morse. Grrr! Men får istället mera tid med de här finisarna:

Lyssnade i morse på väg till metron på den här Vintersaga-covern av Amanda Bergman. Låten är i kontrast med all kärlek som välde in under helgen, men så är jag också en riktig finne - ingen kärlek utan melankoli. (Lite gratis reklam till volvo då den här morgonen, men låt gå, sången är så fin).

Väntan

Här lever vi i väntans tider. Dels väntar vi på Saint-Nicolas som infaller den sjätte decemeber  - den nya traditionen i familjen. Orsaken till att högtiden blivit så populär bland vissa av oss är att det är då julklapparna delas ut i Belgien. På själva julen får man kanske något lite, men barnens klappar delas främst ut under Saint-Nicolas. Förra året berättade Rufus och Elsa om den här spännande nya festen för Yle (scrolla ner till Belgien).

Och dels väntar vi på att Selim, Lina och Öz ska komma och hälsa på oss imorgon. Spännande, spännande!

Idag kom julpynten och Ikeagranen fram. Uuuujeeee

Motivation till rörelse

Under min första dag då jag fick bekanta mig med fysioterapiarbetet i praktiken frågade jag min erfarna handledare på Tölö Hälsostation i Helsingfors om vad som är det mest utmanande med jobbet. Jag tänkte att den här gången - med mitt nya yrke - skall jag vara pang på rödbetan genast från början. Inte komma på "grejen" 10 år efter starten. Hen svarade att det absolut mest utmanande var:

att försöka motivera människor att göra rekommenderade rörelser också mellan mottagningarna

Eftersom mottagningarna med klienter inte av ekonomiska skäl kan ordnas så ofta på kommunala vårdenheter så insåg hen att många skulle kunna bli så mycket bättre om de bara kunde motiveras till att göra övningarna också mellan mottagningstiderna. Och med att bli bättre menas här då att personerna kunde ha mindre smärta och kunde vara mera självständiga i sin vardag.

Att inte vara motiverad att röra på mig känner jag så bra till. Även om jag vet att övningarna är bra för mig så betyder det inte att min motivation att göra dem är hög. Den höjs kanske ifall jag har smärta, eftersom det är ett tillstånd jag vill komma bort från, men när smärtan är över så är det lätt hänt att min motivation till att göra rörelser också är över.

Jag fastnade för det här med motivation till rörelse under hela min studietid och har ofta i olika sammanhang och på praktikerna kommit tillbaka till mina motivationsfunderingar. Slutarbetet som jag skrev tillsammans med Linda handlade också om hur motivera äldre personer att röra på sig mera där i sina egna hem på landsbygden.

Jag tror att man kan påverka sin och andras motivation till rörelse och motion. Jag tror inte det finns ett snabbfix som fungerar för alla och alltid - men det behöver inte heller vara så svårt. Jag tror det till mycket handlar om att förstå sin egen personlighet, vara ärlig mot sig själv och kombinera de inre och yttre motivationsfaktorerna i en för just dig i just den här stunden lämplig balans och sedan med jämna mellanrum förnya dina motivationsfaktorer.

Tänkte fram till jul skriva varje vecka något lite om motivation till rörelse. Som en julkalender, men bara lite färre luckor. 

Försökte hitta en bra motivations-bild, men jag blev bara störd av de överdrivna "you can do it"- bilderna där nån hänger ut från en klippvägg ler, vinkar och håller sig fast med en hand. Jag tror mera på att se inåt och hitta sig själv - sina true colours (okeeej, lite klyschigt, men i varje fall) - för att bli mer motiverad att röra på sig. 

Hemliga meddelanden

Jag har varit sjuk och börjar nu se ljuset igen efter några dagar under täcket. Troligen var det en helt vanlig influensa, men flunsorna i mig blir inte bättre med åren. Verkligen inte! Hela kroppen värkte och jag kunde inte urskilja ifall de var värk från inälvorna eller muskler och trodde jag var minst döende.

Så ingenting spännande här. Förutom då att jag skrivit dessa rader utan ett fungerande A på tangentbordet. Gud vad svårt och långsamt att copyopasta istället. Vad många a det finns i det svenska språket - aaaaaaaa!

I början på veckan före sjukdom och elände tog över hjälpte jag till med Dannis direktsändning. Nu kan jag tekniken. Snart tar jag över hela Yle, kommer kanske med små direktsända meddelanden när ni minst anar det. Kanske såndänä supersnabba klipp som man inte ens kommer ihåg att man sett men som ändå registreras någonstans i medvetandet. Var snäll kunde jag kanske ropa alltid nu och då härifrån Bryssel. Eller kanske det är lite lame. Får fundera vidare nu när jag har tiiiiiid.

Ha en fin gala alla ni som är påväg på den!

Freeeedag

Hoppas ni har en fin fredag. Sku ju skriva tidigare, men nu blev det för sent. Så lyssnar istället på den här. Puss och kram!

Bubbelspräckaren

Jag har en bubbelspräckare i mitt socialmedieflöde. Uppskattar hen efter att först ha äcklats av ironiska postningar över gråtande demokrater. Hen provocerande vidare med att fråga ifall det fanns videoklipp med exploderade liberalhuvuden efter att resultatet i USA:s presidentval klarnat. På den nivån alltså. Men låt mig ändå förklara uppskattningskänslan.

Träffade denna proamerikanska kanadensare under utbytesåret när jag var lite på 20 år gammal. Vi umgicks i samma gäng och kommer ihåg att vi hade roligt när vi festande och talade politik. Hen var ivrig på att tala politik och tyckte Bush var bra och USA:s invadering av Irak rätt. Hen var den enda med den här åsikten i gänget så debatterna blev bättre då hen var med. Det blev ändå aldrig aggressivt eller fult där ansikte mot ansikte i ungdomens ivriga samtal.

Nu har det gått över 15 år sedan och tonen blivit mörk och avståndet långt. Tänkte därför igår kväll extra länge på den här personen. Vad kommer jag ihåg om hen? Ett minne smög sig starkare fram än andra.

Det är fest och vi sitter på fönsterbrädet och röker ut från fönstret. Samma dag har det ordnats en massdemostration i Liege och den gata som vi nu sitter och stirrar ner på var under dagen full med människor som demonstrerade mot USA:s invadering av Irak. Jag håller fast vid att USA inte hade rätta att invadera Irak och att trycket till förändring borde komma från den egna regionen, från grannländer, inte från väst. Bushanhängaren tycker jag är naiv. 

Samtalet vid fönsterbrädet övergår till annat, om barndom och hemlandet. Hen berättar om oljeborrandet som alltid var närvarade vid uppväxten, om redneck-stämpeln och slitsamt, hårt jobb. Hen gläntar för första gången något mera privat, något mer äkta än den polerade politik-jargongen som alltid annars dominerar. Ser för en stund något sårbart, ser utanförskapet och utsatthet men också föraktet mot etablissemanget, mot högutbildning, mot universitetsvärlden som hen nu fått ett titthål i genom sin egen utbildning. Håller inte alls med föraktet, men uppskattar barndomsminnena. För det gör att jag förstår hen lite bättre.  

Den hemskaste känslan är att bara känna hat. Det här minnet gjorde att jag kunde personifiera den vita arga mannen och kvinnan som nu röstat på Trump. Och om jag persionifierar så är det på något sätt möjligt att fundera på sätt att hjälpa, att få med dessa människor (inte alla, men kanske någon) i utvecklingen mot en rättvisare, grönare och mera jämställd värld. Istället för att lämna dem efter. Istället för att bara förakta och hata dem. Det är något så tomt och kallt med hatet. Skrev om bubblor för en tid sedan och håller fast vid att ingenting blir bättre av att vi isolerar oss.

Hittade fotoalbumet från utbytesåret och hittade bilden på USA-demonstrationen. Det här är då år 2003

Så roligt och nostalgiskt att se på gamla bilder. Här är det tydligen maskerad. Ingen på bilden är Bushanhängaren.

Irlands västkust

Nämen hallååå! Har det gått så här lång tid sedan jag bloggade senast? Men nu har det sidu HÄNT saker och då hinner jag inte blogga. Är inte bra på multitaskin, blir lätt stressad då.

Nå vad har hänt då? sitter du säkert och funderar med ett nyfiket pirr i bena där vid datorn. Bara lugn, här kommer den spännande uppdateringen: Vi har haft höstlov hela förra veckan. I början av lovet hade vi gäster och mot slutet åkte vi på en minisemester till Irland. Ingen av oss hade varit där förut. Och vilket land sen, vilka vyer! Tur med vädret hade vi också. Här kommer en bildbomb från Irland min födelsedag till ära (37 år av letande just idag - med kort e - på skärigubbens vis):

Vi kom fram till Galway sent på torsdag kväll och nästa dag åkte vi genast iväg. Första stoppen första dagen då vi åkte en bit längs med Wild Atlantic Way mot Cliffs of Moher. Vackra vyer längs med vägen.

Cliffs of Moher

Jag fick en höjdskräcksattack och höll i barnen krampaktigt. Barnen tyckte bara
jag var roligt fast jag på riktigt blev rädd. 

Vi bodde på ett B&B i Galway. Flyget till Irland var billigt men övernattningen
dyrare än vad vi räknat med och standarden så där halvbra.

Här åt vi en kväll, McDonagh's heter stället och var riktigt bra. Barnen trodde vi skulle
till Mäkken och blev jätteglada, besvikelsen var inte så stor ändå när det 
gick upp för dem att det inte var hamburgare som gällde just den här gången.

Nästa dag åkte vi till Connemara National Park. På vägen såg vi Kylemore Abbey.
Runt omkring fanns det ingenting annat än berg och ängar/hed. 

Rufus vandrar i Connemara

 Connemara

Ännu Connemara. Vi var alla överväldigade över hur fint det var (och hur tur vi hade med vädret)

Galeway

Cheers!

Jag körde hela tiden eftersom Danni glömt körkortet hemma. Efter 700 km körande kändes vänstertrafiken inte så
konstig mera.

Avslutar med den här bilden som Danni tog på väg hem från Connemara. Han höll på
att bli under en bil då han sku korsa vägen o kollade åt fel håll. Vad offrar man inte för en
vacker bild.

Hemmamammatankar

Eftersom jag nu först och främst är hemmamamma den här hösten så har jag satsat lite mera på mathämtningslogistiken. Att köpa mat i stora marketar är typ det värsta jag vet, tycker mera om mindre butiker här på närmare håll där jag vet var jag hittar produkterna på hyllorna. Blir en hel del bärande då jag inte tar bilen. Köpte för en tid sedan en rullväska för att lätta på den här situationen. Har i Finland alltid kopplat den här typen av väskor till pensionärer, men här i grannskapet går ung som gammal med liknande system. Även då väskan är fullproppad så susar den upp för trappor tack vare tekniken med tre små hjul. Så behändigt!

Och vad lyssnar jag på då medan jag köper mat? Nu senast har jag lyssnat på Wild-filmens soundtrack. Den börjar med Simon&Garfunkels El Condor Pasa (if I Could sången). Tyckte först att de sjunger I'd rather be a hand than a nail (nail som i nagel tänkte jag då) istället för det korrekta I'd rather be a hammer than a nail. Funderade på den där nagel-meningen och förstod inte riktigt bildspråket, betydelsen var inte lika självklar som den första meningen I'd rather be a sparrow than a snail. För, ja, där håller jag ju med. Hellre äta än att bli uppäten. Men hellre en hand än en nagel? Eller ja kanske; handen gör ju så mycket mer, nageln bara är där. Fast naglar skyddar ju, är hårda, kan smyckas, fixas, vara vackra. Men hellre vill jag ju också göra saker så som handen. Så här höll jag på.

Tills jag en gång efter yogan igen då lyssnade på soundtracket och låten. Och nu hörde jag var det sjunger på riktigt. Att det handlar om att hellre vara en hammare än en spik. För man vill ju inte bli hamrad så klart. Jaaaja, det var ju mera logiskt.

Ni vet hur det är när man koppar alla intryck till ens egen livssituation. I min hjärna blev det här på något sätt en långsökt koppling till hemmamamma = nageln och handen = jobbet. Så sånt spännande händer här.

 

Bu!

Så här under Halloween-tider så måste jag bara visa upp några bilder från telefonen.

1. Har första gången i mitt liv gjort ett pumpa-huvud:

2. Belgien och söta saker går sååå bra ihop - oberoende om det är halloween, jul eller påsk. Tog den här bilden igår då Elsa och jag strosade omkring på stan före bion (vi gick på Storks dubbad till franska - Elsa förstod det mesta jag en hel del).

3. Och ännu en favoritbild från sommaren och från Legoland. Jag är inte bara lättskrämd under Halloween. Hoppar till och skriker högt åtminstone en gång i veckan då jag inte märkt att någon - oftast Danni - kommit in i rummet jag står i.

Inte söt

Rah rah, a-ah-aa, Ro mah ro-mah-aha! Nynnar på Lady Gagas Bad Romance fredagen till ära. Skulle också denna fredag villa ge en eloge till alla snälla människor i världen som orkar tro på det goda. Till er vill jag säga: Ni är inte naiva, ni är de smarta och starka.

Under veckan var jag på ett födelsekalas till en bulgarisk familj här i Bryssel. De vuxna satt runt ett eget bord och talade om allt mellan himmel och jord. Fick bl.a. veta att det traditionella bulgariska köket till största delen kommer från mellanöstern och påminner inte alls om det traditionella europeiska köket. Många vardagliga ord i Bulgarien har också ett arabiskt ursprung. Det gäller också ordet Baksheesh (från persiskan enligt wikipedia) som kan betyda att ge tipp, men som oftast antyder att man ger en summa "under bordet" för att få bättre service.

Diskussionen övergick till korruption. Quite heavy ämne så där på ett barnkalas, men varför inte? Hur sätta stopp på korruption, korruption på olika nivåer osv. Jag berättade om Finland och att det inte heller är korruptionsfritt men att jag ändå litar t.ex. på sjukvården. Om jag blir sjuk får jag bra vård utan att måste betala något extra, det är liksom självklart.  Det här gör man inte i Bulgarien, de flesta litar inte på systemet utan betalar en summa under bordet för att försäkra sig om den bästa vården. Jag konstaterade att jag är lyckligt lottad och säkert låter bortskämd men att jag också tror det är fullt möjligt att bekämpa korruption.

Den bulgariska mamman svarade med att jag är så söt (so sweet) då jag litar och tror att på en framtid med mindre mutor och korruption. Ville svara att jag inte är söt utan att min attityd är ett val jag gjort, ett val jag tänker på och överväger och funderar på dagligen. Ett val att välja mellan en tro på en bättre framtid eller cynism. Och jag väljer att tro på framtiden. Och belive me, det valet blir svårare med åldern. Kräver mera mod och ork. Men just därför är jag inte söt utan jag är en vardagsfighter!

Men sa det inte för jag ville inte störa den goda stämningen. Sån fegis är jag sen.

Har under veckan kollat på dokumentärserien Human. Älskar att sitta på caféer och iaktta människor. Den här dokumentären blir ett titthål de luxe där du också får höra personernas historia. Ta ett glas fredagsvin och kolla. Finns på youtube. Rekommenderar!

Brugge med gänget

Vi har haft besök förra veckan av Annika&Adam och Jacke&Aimi. Fullt program och mycket snack långt in på natten. Nu blev det tyst när alla åkte hem. En dag åkte vi alla (utom Danni som måste jobba) till Brugge, resan från Bryssel tar med tåg ungefär 1 timme. Mer om Brugge kan du till exempel läsa här. Några bilder från utfärden:

Annika&Adam

Aimi, Elsa, jag och Rufus fingrar

Här väntar vi på att gå in i flodbåten

I flodbåten med en charmerande kapten/guide

Han berättade bland annat att Colin Farell i filmen In Bruges hoppade ut från de här
husen till en likadan flodbåt som vi just då satt i

Till skillnad från actionscenen i filmen är Brugge en mycket lugn och nästan museiaktig stad.
Fina vyer dock

Sedan gick vi till den äldsta puben i stan, från år 1515 var den visst

Den här gränden var såååå Belgisk

Aimi och Jacke överlevde stadsresan med barn, Annika och jag var på gränsen att rymma
med en flodbåt till Gent och kanske ta kaptenen med oss 

Brunch i Saint-Gilles

Bryssel består av 19 kommuner. Saint-Gilles är en av dessa och också en kommun som jag inte känner så bra till men har förstått att det är en trevlig och hipp stadsdel (eller kommun då). Här hittar man också Den Stora Penisen som blev en snackis här i Bryssel under septembermånad.

De har ett pompösare kommunhus än vad vi har i Woluwe-Saint-Lambert

Här åt vi brunchen

och tog en familjbild

samt njöt av maten

PMS och bildning

Det här med livslångt lärande (nu gäspar skärigubben i mitt huvud, hihi) är ju så sant och viktigt. Nya insikter får jag till en viss del med åldern oberoende om jag studerar eller inte. Till exempel har jag först nu som 36-åring lärt mig att identifiera min månatliga pms-period. Jag lyssnar mera på min kropp nu än som yngre.

Samtidigt så tror jag också det är bra att utsätta hjärnan för ny information, intryck och erfarenhet. Och då menar jag inte bara att upptäcka de som ändå händer i livet så som pms. Samtidigt får det inte bli ett måste för mig att lära mig nytt. Att prestera. Försöker aktivt rensa bort rensbara måsten och ersätta dem med ärlig nyfikenhet. Vad intresserar mig på riktigt? Kanske det handlar om hur man stickar en tröja? Eller hur jag lär mig att stå på huvudet på yoga-kusen? Hur lär jag mig att skriva och uttrycka mig bättre? Hur tejpar jag en axel? Vad vet jag egentligen om Syriens historia? Italienska?

Utgångsläget är en positiv nyfikenhet. Sen kanske jag tröttnar efter en stund (hänger väl ihop med det här att jag aldrig blir världsbäst på något), men där i mellan nyfikenheten och tröttnaden så har jag chansen att lära mig något jag inte visste förut. Bildning tycker jag är ett bra ord. Folkbildning. Ingen prestationspress på det här lärandet, bara ärlig nyfikenhet livet igenom.

Här är några länkar till organisationer i Finland som erbjuder kurser på svenska om allt mellan himmel och jord - tänk att det finns så mycket intressanta och närapå gratis kurser där ute! (ingen har bett mig länka till dem, det här är helt min egen idé):

Bildningsalliansen, Centret för livslångt lärande vid Åbo Akademi, Medborgarinstitut i Finland, Studieinfo/Vuxenutbildning, Svenska vuxenutbildning vid Helsingfors Universitet

För att hålla pretentiösnivån hög på det här inlägget avslutar jag med visdomsord från sommarens utetupp. Tror man fick köpa den här tavlan på Clas Ohlson för några år sedan, så det är inte ord av en LivsGuru i Indien - utan av marknadsföringsnissar i Sverige, eller i Kina, eller kanske i Indien (och cirkeln är sluten, haha) - men kloka ord ändå tycker jag:

Sidenvägen

På franska kursen har temat nu skiftat från mat till kläder. Generaliseringarna och klichéerna fortsätter att strömma fritt, bl.a. ber läraren om ursäkt till männen i klassen varje gång vi talar mode och make-up. Jag registrerar och reflekterar oftare än förr hur vi i vardagen bemöter män och kvinnor. Vilket beror på att jag har funderat mera på feminism och jämställdhet. Vad tycker jag? snurrar konstant i huvudet på mig.

Men just på franskan lägger jag inte energi på att upplysa läraren om att hon generaliserar, istället lägger jag energin på att försöka lära mig språket. Välj dina små strider liksom. Och diskussionen om kläder och material blir bra eftersom både män och kvinnor i vår klass är intresserade av klädesmaterial (tänka sig...) och det blir tal om den medeltida Sidenvägen som gick från Kina till Medelhavet via bl.a. Persien (dagens Iran) och Mesopotaninen (dagens Irak/Syrien). Och vi talar om dagens modecentrum i olika länder. Mannen från Syrien berättar om den blomstrande tyg- och klädesmarknaden i Aleppo före kriget och det blir tyst i klassen och hans ledsna ögon skär genom märgen på mig. Det som sker i Aleppo just nu är så otroligt hemskt, omänskligt och hopplöst.

Behöver Imagine igen idag för att orka vidare. Trots allt elände älskar jag dessa hemgjorda cheesiga youtube-videon (och kommentarerna under):

Fler, fler och fler

Efter yogan känns min hjärna allert och vaken. Promenerade här för någon dag sedan hem från yogatimmen och andades in syrerik luft som doftade vått gräs och fallna blad. Älskar den stunden - nästan till och med mer än att sitta i en varm bil och lyssna på musik då det är mörkt ute.

I varje fall, där med pigg hjärna funderade jag på nyhetsmantran som stör mig för att de inte blir logiska för mig. Ett sådant tema är nyheten om hur vi borde föda mera barn för att inte gå under. För att bli färre är hemskt. Mindre barn är helt enkelt lika med elände. Den här nyheten har på senare år blivit ett faktum i Finland och tutas ut med jämna mellanrum i olika sammanhang.

Men är vi inte för många redan nu på vår planet? Varför är det så viktigt att vi blir fler? Jag förstår att den här frågan alltid kopplas till politik och då till tillväxt och global konkurrenskraft och på något sett till överlevnad. Hotbilden som målas upp är att ifall vi inte blir fler stannar tillväxten vilket i sin tur leder till misär. Blir trött på allt detta hot som prackas på en. Och oberoende alla förklaringarna förblir den här ekvationen ologisk för mig. Jorden klarar inte av så många fler människor, varför denna hysteri om att vi måste bli fler då vi för en gångs skull helt smärtfritt och frivilligt minskar i antal? Nu tänker jag då främst på västvärlden där vi till största delen frivilligt väljer att föda färre barn eftersom vi utbildar oss, jobbar och har andra intressen än att föda och uppfostra upp en hord med barn.

Utgångspunkten i flera av de finska nyheterna är - faktumet - att det är en dålig eller negativ sak att finländare inte skaffar fler barn. Man utgår från denna "sanning" gång på gång och det stör mig för när jag flippar framåt i nyhetsflödet så läser jag om hur vi redan i augusti i år har använt upp mer av jordens naturtillgångar än vad jorden kan producera det här året.

Och vad är det värsta som kan hända ifall vi minskar i antal? Helt konkret - jag vill ha en logisk och realistisk förklaringen - step by step (uuu babyyyy, har tydligen med min syrerika hjärna också loopholat mig den här veckan till NKOTB:s tidevarv)

Ps. Tycker också Radio X3M X3Mens-tema är SÅ bra!