Bubbelspräckaren

Jag har en bubbelspräckare i mitt socialmedieflöde. Uppskattar hen efter att först ha äcklats av ironiska postningar över gråtande demokrater. Hen provocerande vidare med att fråga ifall det fanns videoklipp med exploderade liberalhuvuden efter att resultatet i USA:s presidentval klarnat. På den nivån alltså. Men låt mig ändå förklara uppskattningskänslan.

Träffade denna proamerikanska kanadensare under utbytesåret när jag var lite på 20 år gammal. Vi umgicks i samma gäng och kommer ihåg att vi hade roligt när vi festande och talade politik. Hen var ivrig på att tala politik och tyckte Bush var bra och USA:s invadering av Irak rätt. Hen var den enda med den här åsikten i gänget så debatterna blev bättre då hen var med. Det blev ändå aldrig aggressivt eller fult där ansikte mot ansikte i ungdomens ivriga samtal.

Nu har det gått över 15 år sedan och tonen blivit mörk och avståndet långt. Tänkte därför igår kväll extra länge på den här personen. Vad kommer jag ihåg om hen? Ett minne smög sig starkare fram än andra.

Det är fest och vi sitter på fönsterbrädet och röker ut från fönstret. Samma dag har det ordnats en massdemostration i Liege och den gata som vi nu sitter och stirrar ner på var under dagen full med människor som demonstrerade mot USA:s invadering av Irak. Jag håller fast vid att USA inte hade rätta att invadera Irak och att trycket till förändring borde komma från den egna regionen, från grannländer, inte från väst. Bushanhängaren tycker jag är naiv. 

Samtalet vid fönsterbrädet övergår till annat, om barndom och hemlandet. Hen berättar om oljeborrandet som alltid var närvarade vid uppväxten, om redneck-stämpeln och slitsamt, hårt jobb. Hen gläntar för första gången något mera privat, något mer äkta än den polerade politik-jargongen som alltid annars dominerar. Ser för en stund något sårbart, ser utanförskapet och utsatthet men också föraktet mot etablissemanget, mot högutbildning, mot universitetsvärlden som hen nu fått ett titthål i genom sin egen utbildning. Håller inte alls med föraktet, men uppskattar barndomsminnena. För det gör att jag förstår hen lite bättre.  

Den hemskaste känslan är att bara känna hat. Det här minnet gjorde att jag kunde personifiera den vita arga mannen och kvinnan som nu röstat på Trump. Och om jag persionifierar så är det på något sätt möjligt att fundera på sätt att hjälpa, att få med dessa människor (inte alla, men kanske någon) i utvecklingen mot en rättvisare, grönare och mera jämställd värld. Istället för att lämna dem efter. Istället för att bara förakta och hata dem. Det är något så tomt och kallt med hatet. Skrev om bubblor för en tid sedan och håller fast vid att ingenting blir bättre av att vi isolerar oss.

Hittade fotoalbumet från utbytesåret och hittade bilden på USA-demonstrationen. Det här är då år 2003

Så roligt och nostalgiskt att se på gamla bilder. Här är det tydligen maskerad. Ingen på bilden är Bushanhängaren.