Motivation till rörelse: Inre och yttre motivation

Kommer ni ihåg BBC dokumentären om Bushfolket i Kalahari som jagar antiloper med en tusenårig teknik där de springer och spårar djuret tills djuret kollapsar?

När jag skriver om motivation till fysisk aktivitet är jag inte på bushfolksnivån gällande aktiviteten. Funderade efter mitt förra inlägg om hur svårt det är att skriva om fysisk aktivitet och motion utan att det finns en risk för att låta som en hälsohetsare. Men bara för att förtydliga så betyder fysisk aktivitet i mina motivationstankar om att komma igång – ens pikulite. På en skala över att inte göra någonting alls till att träna inför ett maraton är jag precis där i början. Det är också här mitt intresse som fysioterapeut ligger. Jag är definitivt inte en teknik-nisse-kalkylerare på elitidrottsnivå (hatten av för dem) utan jag är mera intresserad av hur Börje med hjärtsvikt kunde komma igång med att röra på sig lite mera. Med detta sagt så tror jag också att oberoende var i motionsskalan man befinner sig så kan ändå motivationsutmaningarna inom oss alla vara rätt lika.

Linn Ljung länkande min förra text (jeeee!) och skrev om en viktig poäng gällande fysisk aktivitet och utbrändhet. Det har på senare år talats mycket om vikten av vila då man tränar. Vila är jätteviktigt! Speciellt då man har utmattningssymptom eller tränar flera gånger i veckan. För många är ändå den största utmaningen att komma igång med att motionera överhuvudtaget.

I motivationsteorier talas det ofta om yttre och inre motivation. Inre motivation kommer från människans eget intresse och engagemang. Vi har ett behov av att själva bestämma över vår aktivitet och känna att vi kan hantera tillvaron (jag kan-känslan i springbacken). Den inre motivationen ökas när egna initiativ får stöd och uppmuntras av andra. Yttre motivation skapas av förväntade belöningar eller att vi försöker leva upp till andras krav. Yttre motivation är ytligare och kortvarigare än inre motivation eftersom den yttre motivationen oftast försvinner då den yttre påverkningen försvinner.

Yttre och inre motivation går inte att skilja åt helt och hållet, de slingrar sig in i varande. Inre motivation – jag vill springa, inte jag måst - kräver positiva rörelseminnen till skillnad från yttre motivation. Att framkalla minnet av den varma känslan i springbacken som jag skrev om förra gången och bli motiverad att röra på sig igen går så klart inte ifall man inte har positiva minnen att framkalla. Det här glömmer de som tar motion och idrott som något självklart ibland bort. Det är en stor skillnad mellan att ha ett positivt känslominne om hur motion påverkar ens egen kropp än att veta – vara informerad - över motionens möjliga positiva inverkan på kroppen (vilket de flesta är medvetna om i dagens samhälle) och i värsta fall också ha negativa motionsminnen t.ex. från skoljumppan.

Vilken yttre motivationsfaktor påverkar då bäst om man har kommit så långt att man är informerad men inte har en inre motivation - ingen varm känsla - till fysisk aktivitet? Piska eller morot? Bakom våra handlingar finns olika typer av motiv och motiven till handlingarna påverkas av vår personlighet, vår historia och vår miljö. Kanske man inte behöver göra ett personlighetstest (fast det skulle ju vara intressant) för att komma fram till vad som bäst motiverar en själv att komma igång och fortsätta. Men det är viktigt att vara ärlig mot sig själv. Vilken motionsform kunde intressera i de bästa av världar? 

Då samhället eller miljön inte mera tvingar oss till att jaga sitter vi mera stilla vilket gör att det blir viktigare att hitta den inre motivationen till rörelse. Det är också hälsosammare att hitta ärlig rörelseglädje än att försöka leva upp till andras krav gällande fysisk aktivitet. Det är du själv som ska få må bra i din kropp och bestämma över den. Eget intresse och engagemang, inte yttre krav.

Om vi en gång till blickar bakåt i människohistorien (kröhöm, kröhöm prasslar i mina föreläsningspapper och rätar på monokeln) och läser var Lasse Berg skriver om dans i boken Gryning över Kalahari – hur människan blev människa.  Han berättar nämligen att redan för 200 000 år sedan var dansen viktig, ett sätt att leva. Visst var det yttre faktorer som också påverkade vikten av dansen, dansriterna förbättrande sammanhållningen vilket gjorde stammen starkare mot yttre faror, vilket gjorde dansen ännu viktigare. Men dans till rytmiska ljud måste ju från början ha varit ärlig rörelseglädje. Vid något skede var det någon som kom på att det här ju är roligt! Att svänga på kroppen till rytm - efter att magen är mätt - är ju livet, tänkte nog den fiffiga stenåldersinnovatören. Det är jag alldeles säker på. Den inre motivationen - rörelseglädjen - finns i allas vårt dna, det är bara och försöka gräva fram den.

Oj, vad det blev långt igen fast jag försökte förkorta. Vad roligt om du orkat hit! Nästa vecka fortsätter jag. Glad självständighetsdag!

Bilden hittade jag här och dit hade den pinterestat härifrån