Natten

Gick igen för sent och sova igår kväll (natt). Just när världen domnade bort hörde jag att Elsa hostade. Sögs tillbaka till klarvakenhet. Klump i magen, tänk om hon håller på att bli sjuk? Blev irriterad, tyckte synd om henne, men mest om mig själv. Hur skall jag fixa morgondagen om hon är sjuk? Hade tidig start och viktigt presentation gällande slutarbetet genast på morgonen. Smög till barnens rum och kände på pannan, allt verkade okej.

Somnade om och vaknade efter vad som kändes som 10 minuter men säkert var lite längre av att Elsa kommer till min säng. Fick inte tag i sömnen och började fundera på morgondagens presentation. Vad händer egentligen i en led när den blir stel? Kan jag förklara det rent biologiskt? Nej, tror inte det. Shit! Kan jag alls någonting och hur ska det gå i morgon? Hur skall jag hinna i tid, tänk om Elsa nu blir sjuk..osv. 

Vaknade igen av att Rufus ropade. Han ville att jag skulle bära honom till vår säng, han hade drömt en mardröm. Ser han för mycket på pokemon? Ja, det gör han nog. Det strider alltid så mycket där. Hur mycket påverkar det honom...

Blev för trångt i sängen med två små, gick till Elsas säng och la mig där för att sova. Vaknade av att både Elsa och Rufus kommer snyftande till barnrummet och undrade vart jag hade försvunnit. Vi somnade för en stund alla tre i en 80 cm bred säng, vaknade av att min arm domnat bort och smög tillbaka till min säng.

Vaknade 45 minuter före min klocka skulle ringa av att Skrutte-katten (som vi sköter den här veckan) var hungrig. Hade glömt att ge torrfoder på kvällen. Den tassade runt mig i sängen, till en början försiktigt, men när jag ignorerade honom blev han djärvare och djärvare. Till sist satte den sig helt enkelt på mitt ansikte. Fick kippa efter luft och plocka katthår från munnen.

Svor för mig själv, steg upp och försökte hitta lugnet eftersom min irritation annars skulle smitta av sig på barnen vilket gör allt så mycket svårare.

Vi åt och klädde på oss. Lite gråt, lite lirkande, ett frustrationsutbrott och mycket irritationssväljande. Satte oss i bilen och Arne Alligator började spela. Elsa slutade gråta och sa: Mamma, du får nog lyssna på din musik. Jag tänkte börja gråta. Ändrade till radioläge och If you go to San Francisco började spela och livet kändes möjligt trots allt.

Jag tycker mest synd om mig själv, men sympatiserar också med er andra som sovit dåligt i natt. Kämpa, kämpa måndag!