Hopp i bara

Söndaaaaag. Fortfarande lite trött efter fredagens partajande. Sheikka loss gjorde jag åtminstone. Vi hamnade på jatkon till Hard Rock Cafe där Trio Boston spelade och stället var fullt av gymnasiebekanta. Helt absurt, kändes som jag flyttats 15 år tillbaka i tiden till någon grötfest i Evitskog eller Porkala. Det kan hända att det bara var jag som festade som på 90-talet, resten av gänget kanske var helt år 2014, vem vet.

Under en av kvällens diskussioner frågade någon om jag tänker starta eget och jag svarade - som jag brukar - att det inte är min plan så där genast i varje fall. Att jag måste jobba först och få tillräckligt med erfarenhet för att sedan kunna ta emot så många olika typer av krämpor som möjligt. Jag använde mig av ordet moraliskt om jag minns rätt, att jag ju inte kan ta emot klienter med sjukdomstillstånd som jag inte har erfarenhet av, för det skulle vara omoraliskt.

Och visst är det ju så. Men jag tror att jag sätter min gräns på när jag kan något så mycket högre än vad som är nödvändigt. Kom på det här när jag övertalade Rufus att gå på fotbollsträningen idag. Han vill genast vara bäst och tycker det är jobbigt när han inte känner alla lagkamraterna från förut.

Men ibland måste man bara modigt kasta sig i nya saker, även då man inte kan allt eller känner alla från början, på det viset lär man sig, hörde jag mig själv säga till Rufus. Jag borde säga det till mig själv också. Jag har en tendens att villa finslipa mig själv i all oändlighet, någonstans utanför, för annars kan jag ju göra bort mig sen när jag väl stiger in på karriärstigen. Ve och fasa.

Modigt med bara, sa jag till mitt barn och det säger jag till mig själv också denna söndag. Nu behöver det ju inte betyda att jag genast skall starta eget, men attityden att jag klarar det mesta måste jag själv försöka börja tro på.

Ps. Rufus hade ganska roligt enligt honom själv efter att han sprungit i en timme som en vilding på planen.