Igår lyssnade jag på föredrag om sällsynta muskelsjukdomar. Det är ju lite jobbigt för en smyghypokondriker som jag att få upp ögonen för nya obotliga sjukdomar. Plötsligt känns det som vissa av symptomen är bekanta och så börjar min hjärna spåra ut. Som tur är de flesta av dessa grymma sjukdomar mycket ovanliga.
Jag tröstar mig också med att jag inte heller fått spetälska eller dött tampongdöden. Låt mig förklara:
När jag gick på lågstadiet ettan och tvåan hade vi en lärare som hörde till den gamla gardets lärarinnor. Hon läste alltid nu som då från barnets bibel och jag hakade av någon orsak upp mig på de där människorna som hade fått spetälska. Lärarinnan beskrev hur de plötsligt fick sår som uppstod av sig själv och bara Jesus kunde bota dem. Under den här perioden blev jag alltid livrädd när jag hittade ett skrubbsår och inte exakt kom ihåg när jag fått det. Tänk om jag fått spetälska och vem ska bota mig? Men tankarna höll jag för mig själv, var för skraj för att berätta till någon.
Som lite äldre, närmare sagt där vid 12-13 års ålder, då jag började bekanta mig med tamponger, läste jag i tampongförpackningen en varningstext om att man kunde bli allvarligt sjuk ifall tampongen satt i för länge. De första symptomen var feber. Under den här perioden var jag livrädd att jag fått den livsfarliga tampongsjukan varje gång jag blev flunsig. Men inte heller nu berättade jag till någon om min oro.
Vad lär jag mig av detta? Tja, kanske att onödig stress lätt kan botas genom att våga tala öppet med någon om mina farhågor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar