Började dagen med ett vrål när jag inte med barnvagnen lyckades komma igenom en dyblöt lövhög. Förstod först efter en stund att jag skrikit högt och inte bara inom mig. Dagen flöt på med studier och kvällsjobb (gud vad jag är duktig), när jag kom hem kämpade Danni med nattande och de ville bara inte somna efter timmar av försök. Jag var så trött och irriterad att jag funderade på att bara ge upp, bara gå ut och fortsätta gå. Ungefär då slutade Elsa plötsligt skrika och Rufus började sjunga jag ska måla hela världen lilla mamma och jag kände klumpen i magen smälta till något varmt och jag gav bara efter och andades lugnt in stunden, just där och då.
Moment of surrender
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar