På hemvägen somnade barnen igen och jag fick en stund av den där ljuvliga tillvaron då jag inte kan göra något annat än tänka, lyssna på musik och ändå ha barnen så nära så att jag hör deras snusande. Jag får vara egoistisk, men samtidigt tillsammans i en varm rullande plåtkorg omringad av kallt mörker. Det känns så mysigt, kanske jag borde bli rekkakuski istället?
Funderade den här gången i bilen på filmen Mitt Afrika som jag såg och snörvlade till hos mamma och pappa på lördag kväll. Det där med att vilja äga någon man älskar och inse att man inte kan äga någon annan. Jag funderade på om det är feghet eller om det är total ärlighet att aldrig helt och hållet binda sig till någon annan enligt vårt samhälles formaliteter. Och varför just det draget är så attraherande? de där ensmavarg-draget, de fria själarna som kommer och går och följer sin inre röst. Varför vill man fånga och bura in just dem? Och är dessa fria själar egentligen bara egoistiska och totalt värdelösa livspartners?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar