Brevet till mig själv

Jag gick med i Danielas utmaning om att skriva ett brev till mig själv. Bestämde mig för ett 10 års perspektiv istället för 5 år. Det känns ju nästan lite perverst det här med att skriva ett brev till mig själv som 10 år yngre och lägga ut det på min blogg. Hur självcentrerad kan jag liksom bli? But, here it goes:

För 10 år sedan är jag 23 år skall snart fylla 24 år och året är 2003. Jag har igen börjat studera vid Åbo Akademi i Åbo efter att ha varit ett år i Liège, Belgien, som utbytesstuderande vid Université de Liège tillsamman med Danni. Jo, vi var tillsammans redan då och, ja, vi åkte tillsammans på utbyte. Young love, young hearts kan inte vara länge ifrån varandra.

Utbytet har gett mig bättre självförtroende, jag känner mig plötsligt lite mera världsvan. Och det här är bra för mig, säger mitt 10 år äldre jag, ett dåligt självförtroende är något du alltid kämpat med. Ååå, om du bara skulle tro lite mera på dig själv än vad du gör! Du är rätt borttappad under den här tiden och funderar på de stora frågorna (så som du alltid gjort). Vem är jag? Vad tror jag på? Jag vill så gärna har klara svar och klara riktlinjer. Vi skulle kunna gå till Teini, du och jag, och dricka en öl (högst antagligen fler) och jag, ditt äldre jag, skulle ge rådet att försöka njuta av själva grubbleriet istället för att hitta enkla svar. Det finns inte färdiga lösningar som passar dig. Så sluta stressa. Men sluta inte att leta och fundera för det.

Du/jag (jeez vad det här blir konstigt) kunde bra dela med dig mera om dina funderingar till vänner och familj. I och för sig är du ännu i en fas där du är irriterad på dina föräldrars vänsterbakgrund och syn på ekonomi och politik. Du studerar själv vid Åbo-Hanken och vill skapa dig din egen världsbild och sanning genom att studera marknadsekonomi. Du har bestämt dig att börja jobba med personalfrågor, även om du inte egentligen riktigt vet vad du vill. Du saknar passionen och ivern, men är så envis att du bara fortsätter av farten. Gällande mina val och studier så skall mitt äldre jag inte gå och stöka till det. Det är bra att du är envis och slutför dina studier. Det är bra att du testar dina egna vägar och du får vänner för livet från studietiden. Det ordnar sig skulle jag kanske viska i mitt 23-åriga öra.

Min gradufas börjar också så småningom, vilket är en tung period. Jag har så höga krav på mina akademiska studier, men så lite passion och ambition och det här leder till ångest. Jag festar mycket under hela studietiden, och hur klichéaktigt det än låter, så är jag glad för att jag har de minnena på ålderns höst. Verkligen. Samtidigt mår min kropp inte så bra. Under gradufasen och ångesten sitter jag hemma och proppar i mig näringsfattig mat och choklad och rör inte alls på mig. SLUTA för fään, skulle mitt äldre jag säga till mitt yngre. Vet du hur jobbigt det är att ändra de vanorna sen senare? Ät regelbundet (du hinner nog upp till studentlunchen) och rör på dig mera. Mitt självförtroende och välmående påverkas starkt av motion - jag insåg det inte lika tydligt då som nu. Så om jag får ge dig, mitt unga jag, några tips: rör på dig och se till att du kommer ut i friska luften också dagtid (herregud nu blir jag ju irriterad på mitt äldre besserwisserjag och det är ju JAG, hjääälp).

Oj, vad det här blev långt. Skulle kunna fortsätta hur länge som helst. You go girl - skulle jag ännu hälsa mig själv före jag vinkar adjö till Anne 23 år med några musikhälsningar. År 2003 tyckte du ju om att dansa till den här:



Och du snyftade ibland till den här: