Adios

Nu drar jag iväg. Sticker västerut till hav och sol. Har hela veckan varit ensam och jobbat medan barnen och Danni varit på Utö. Jag har aldrig varit så här länge borta från barnen förut och nu saknar jag dem och Danni så galet. Fast det har ju varit super skönt också att bara behöva ta hand om sig själv. Ännu blir det idag en tur till Åbo för att träffa fina vänner. Lyx!

Jag var på Rock The Beach igår en sväng efter jobbet och lyssnade på 30 seconds to mars.  Keikkan var inte så speciell, men jag förlåter allt för Jared Letos skull. Finska sommaren visade sin bästa sida, med en underbar solnedgång, så stämningen var bara därför fin. Och Jared är ju bara så söt!

Jared

Titti som fixade fribiljetten till mig!

Marknad i Dalsbruk

Har hunnit ha en fin dag på stugan mellan jobbturer. Råkade tajma den lediga dagen till onsdag då det är marknad i Dalsbruk. Torgdagarna var en stor händelse för mig som liten. I bästa fall fick man köpa något ljuvligt plastörhänge med klipp (jag fick hål i öronen mycket senare än ALLA andra) eller en legoask från leksaksbutiken som inte mera finns idag. Det kändes stort och spännande. Torget är inte lika spännande idag, men roligt i varje fall. Jag besökte också Rosala Handelsbod och Helenas atelje som finns vid torget och rekommenderar varmt båda ifall ni råkar ha vägarna förbi Dalsbruk.

Niente

Jag har absolut ingenting att skriva om. Nada. Nu när jag skulle ha lite tid att satsa på ett riktigt bra inlägg på bloggen så är min hjärna tom. Det bara susar där inne och det enda som ekar är life is at bitch, then you marry one. Har ingen aning varför just de där idiotiska uttrycket susar i mitt huvud? Nej men vänta nu susar ett annat; see you later alligator. Aaa, vad irriterande! Eller shit pomfritt (det tog en tid för mig att komma bort från den dåliga ovanan). Eller värst måste nog ändå ei menny niinku strömsössä vara. Däremot tycker jag att trevlig helg - sug och svälj är rätt bra. Min systers fd kollega sa alltid så på fredag.

Torget

Jag var till Tölö torg idag och köpte grönsaker. Det påminde mig om Åbos positiva sidor. Även om det börjar vara några år sedan jag bodde där så var salladshuvudena dubbelt större och hälften av priset än här i Helsingfors. Okej, nu börjar det här kännas lite mommot. Jag bara hör och ser hur alla coola grannar lassar bilarna med öl och mat och jag sitter här i Tölö och funderar på salladspriser.

Men på tal om mommon ännu så befann sig två  äldre finlandssvenska damer på torget samtidigt som jag. De kollade på jordgubbarna som var till salu i samma stånd där mina salladshuvuden såldes. Helt lugnt konstaterade den ena till den andra att det där absolut inte var en liter jordgubbar som de försöker sälja i 1 liters förpackningar och att det där är just sådänt humbug som jag läste om i Husis. Då hade jag redan betalat för mitt, men nästa gång tänker jag skugga dem och se var de hittar sina grönsaker här i stan

Midsommar

Jag kommer att jobba under midsommarhelgen. Hur sorligt är inte det? Missar midsommardansen, resning av midsommarstång, maten och allt det andra fina på Utö. Tänker låtsas att det är helt vanliga vardagar. Jag tänker stoppar huvudet i sanden och skygglappar för ögonen. Men nu såhär före helgen strör jag ännu en dos salt på såren och drömmer bort mig till fest och skratt.

Utös midsommarstång för något år sedan

Ljusglimten

Jag har flunsa, fast nu börjar det kännas bättre. Igår var jag helt däckad. Före barnen kunde jag nästan tycka det var lite mysigt att vara så där lämpligt flunsig. Jag kunde krypa in under en skön filt, dricka varm svartvinbärsdryck, slänga i mig värkmedicin, se på en film och där mellan varven dåsa bort en stund och inte behöva ha dåligt samvete över att bara ligga. Med barn finns det inte den här möjligheten, det är alltid någon som drar mig i tårna när jag försöker gömma mig under ett lager av täcke och dynor. Det känns också som om flunsorna blir värre med åren. Jag var så trött och sliten igår, lungorna och lederna bara värkte och jag märkte hur livslusten bara rann ur i mig. Dramatiskt värre, men så kändes det. Idag efter en bra nattsömn känns allting bättre.

Enda ljusglimten igår var när jag låg i Rufus säng och följde med när Danni och barnen tvättade fönstren. Det mest spännande var ifall Rufus skulle lyckas dra ner Dannis pyjamasbyxor, två gånger lyckades han nästan.

Fixaren

När jag var liten och vandrade i skogar och nationalparker med familjen så kommer jag ihåg att jag ofta fantiserade om hur jag skulle fixa upp något gammalt ruckel till ett fint palats. Efter att ha vandrat i timmar började jag nämligen tröttna på omgivningen runt omkring och vände koncentrationen in i min fantasivärld och då handlade det nästan alltid om att renovera gamla hus och inreda rum. Fult blev fint och gammalt blev nytt.

Nu får jag förverkliga lite av de drömmarna när vi med mina syskon och mamma och pappa bygger en ny sommarstuga på landet. Fast allt går mycket långsammare på riktigt än i min fantasivärld och än i extreme home makeovers. Konstigt, konstigt... Prioritet ett under dagarna vi var på stugan var att få rummena målade före golvlackskillen kommer på fredag. Det klarade vi nästan (målfärgen tog slut när vi hade en vägg kvar, men det fixar sig). Vi kom inte riktigt så långt med köket som vi hade tänkt oss, men vi fick i varje fall en början. Att bygga kök är som att lägga ut nät - en prövning för förhållandet. Jag höll mig underligt lugn och snäste bara till några gånger. Mamma och pappa var också där och hjälpte till med barnen och maten. Lärdomen från byggdagarna är att se till att man får mat med jämna mellanrum. Gud vad skönt att inte måsta fundera på mat och den viktigaste orsaken till att grälen hölls på miniminivå.

Köket

Blå färg i sovrummet

Av någon orsak ville jag helst lyssna på Ta mig till havet och andra sommarklassiker medan vi målade och skruvade.

Kusken med stort K

Förutom att jobba, jobba, jobba har jag kört undeligt mycket bil inne och omkring centrum på senaste tid. De har bl.a. varit hämtning av Danni från knäoperation i Hertonäs, bilreparering i Kottby och senast idag flygplatsfärd för att hämta lillsis som är på blixtvisit och klassträff (måste blogga om klassträffar vid något skede - ett intressant fenomen tycker jag).

Barnen har oftast också varit med i baksätet och AC:n fungerar inte heller för tillfället - så några extra stresskryddor under körandet har det varit. Idag hamnade jag mitt i ett trafikkaos på Mannerheimvägen pga fotbollsmatch och en krock och allting blinkade bara gult. Men vet ni vad? Jo, tadaaa: plötsligt den här veckan har jag hittat självförtroendet vid ratten igen! Har lutat mig lugnt bakåt i stressiga situationer, smygit in och ut mellan filer för att optimera framfarten och glidit smidigt fram från backstart till backstart. Har kört rätt lite under de senaste åren och tycker att det är skönt att inte måsta använda bilen normalt i vardagen, men samtidigt är det en fin frihetskänsla när jag känner mig säker på rutter och körteknik.

Ikeaträsket

Vi var till Ikea och köpte köket till stugan idag. Försökte tanka så mycket lugn och positivism som möjligt före köpet, ändå var jag nära många frustationsskrik under färden. Herregud vilken dålig service det var! Efter att allt var klappat och klart behövdes det bara beställas skilt några skivor med specialmått, men det visade sig att det bara var typ en person på hela Ikea som kunde göra den beställning och hon var upptagen... Hon stod vid datorn brevid och kunde inte ens titta på oss för att hon var så helvetes upptagen. Vi väntade i 1,5 timme och fick till sist som tröst lunchkuponger av en snäll kille som tyvärr var totalt värdelös på köksplanering. Behövs tydligen ingen kunskap alls för att få anställningen där.

Där stod vi sen, de två snälla ikeakillarna som inte kunde hjälpa och ikeadamen som kunde beställa men som inte besvärade sig att försöka hjälpa oss före hon var färdig med det hon gjorde. Ingen annan på avdelningen på en lång stund. Guuud vad störd jag var! Det värsta är att om jag skulle ha fått fnatt och börjat gorma så skulle ingen i personalen ha brytt sig - en kund mindre, miljoner andra som väller in. Nu hemma märkte jag att vi ändå missat några smågrejer, så vi måste dit igen. Det är som Shyffert sa i någon stand-up: det tar aldrig slut, när man en gång gått in där måste man alltid gå på nytt, det är alltid någon mysa-skruv som fattas. Perkele!

Detektiven

Allt känns konstigt just nu. Resten av familjen är på landet och njuter av sommaren och jag är inne i stan och jobbar. Igår, där lite över 6 på morgonen när väckarklockan ringde, sköljdes en känsla av tvivel över mig: är de här studierna värda det här? borde jag bara ha sökt mig till ett nytt jobb och ha helgerna lediga och se fram emot en betald semester? Men nu blir det väl bra. Har kvällstur igen idag och saknar galet mycket mina barn.

Sökte filmen One day här om dagen. Kom inte ihåg titeln på boken, kom inte ihåg författaren, kom inte ihåg vem som spelar huvudrollerna (trodde det var Keira Knightley och fastnade på fel spår ett tag),  tänkte ge upp mitt sökande när jag kom på att bokpärmen var designad med två siluetter, googlade på typ silhouettes on book cover och volá där ploppade boken fram - jag borde kanske bli detektiv? Var kan man studera detektivism månne?

All we need is love

Uuuujeee - där satt den! Klarade den praktiska tenten galant. Skönt att det är över, nu är det bara en uppsats kvar och så kan jag ta loma. Fast jobbet fortsätter ju, men så otroligt skönt att inte behöva ha dåligt samvete för något som borde skrivas eller läsas. Nu kan jag bara helhjärtat ta hand om mina seniorer och chilla med vänner och familj då jag inte jobbar. Känns faktiskt som det är allt för länge sedan jag festat loss med vänner. Det måste bli en ändring på det.

P.s. Hur roligt var det inte att börja dagen med att läsa svenska i Hesaren? Ett fint ställningstagande - man blir ju glad av sånt! Dagen till ära lyssnar jag på fin finsk musik i form av J.Karjalainen och Mennyt Mies:

I grönskan

Fick några lediga dagar mitt i veckan och åkte till mina föräldrar i Finby. Bara mamma var hemma eftersom pappa jobbar sina sista dagar före pensionen någonstans ute i skärgården. Bilderna får tala den här gången (är helt tom i huvudet inför tenten imorgon - vart försvann jävlaranamma?).

Elsa vattnar

Det är ju sommar!

Rufus tog i smyg en bild av mig vid
morgonmålsbordet

Äppelblom

Blå blomma. Som biologdotter har jag gäspat stort
vid alla växtfoton, nu fotar jag dem gärna själv och tycker
att naturen är fascinerande i sin mångfald. Herregud, jag håller på att bli
en kopia av mina föräldrar! Enda skillnaden
att jag pga allt gäspande inte vet vad blommorna heter.

Rufus vattnar

Nåja, jag kunde ju inte hålla mig och la in lite bildtext.

Rätt i stunden

Det var som sagt Stafettkarneval för hela slanten på fredag. Förutom att stå i Arcada-tältet och berätta om hälsa, ben och muskler så fungerade vi som funktionärer. Vilken flash back säger jag bara! De var så pirrigt och nervöst när lågstadieeleverna stod där och väntade på att få springa ut på stadion att det smittade av sig till mig. Fick hålla tillbaka starka moderskänslor för att inte gå omkring och krama alla små söta liv. Hejade på Kyrkslätt fast jag inte bott där på 14 år, men just där kändes det plötsligt helt rätt. Fin stämning!

Här är vi ännu helivriga inför det första heatet, sen efter närmare
hundra var det inte lika pirrigt mera.

Resten av helgen har jag jobbat och jag har kommit fram till att det alltid är en bra stund då jag lyssnar på musik under hemvägen. Igår lyssnade jag bl.a. på den här biisin och den kändes också helt rätt i den stunden när jag tittade ut på helsingforskvällen från bussfönstret.

Rätt attityd

Jag sitter här i skolan och fick just höra att tenten som jag skulle ha haft idag blivit uppskjuten. Gick ännu igår i sömnen igenom karpalbenen i handen och hur jag skall mobilisera dem, så nu hoppas jag att den infon är insvetsad i min hjärna och inte försvinner till nästa tenttillfälle om en vecka. Det positiva med att misslyckas är att jag nu tagit tag i situationen med en jävlaranamma-attityd. Är det någonting jag skall kunna efter det här studierna är det att mobilisera olika leder! Jag är stolt över min utveckling. Förra gången  jag studerade gav jag nämligen lätt upp ifall jag misslyckades, mitt självförtroende räckte liksom inte till att förändra en känsla av misslyckande till en jävlaranamma-attityd. Jag hade perioder då jag inte ens läste igenom min uppsatser (eller shortpapers kallades de visst på Åbo Hanken - aaa får nästan nippor när jag tänker på dem) före jag lämnade in texten. Jag ville bara komma snabbt undan och bort. I jobbiga stunder har jag ofta stoppat huvudet i sanden och nu försöker jag bli bättre på att stirra sanningen i vitöga och modigt ta tag i utmaningarna och kanske till och med njuta av dem. Får se hur det går.

Nu bär det iväg till Stafettkarnevalen där hela klassen skall vara med och bl.a. berätta om hälsosamma levnadsvanor och svara på svåra frågor om hur kroppen fungerar och hur det lönar sig att tänja efter att man har sprungit en hel dag. Den här biten ingår i en kurs som handlar om hälsofrämjande arbete, i väskan har jag en Arcada pr-blus och Kimble:

Misslyckandet

Försökte peppa mig själv idag med glada färger i sportiga kläder för att hålla humöret uppe inför den praktiska tenten. Men färgarna hade ingen effekt (hur de nu sen är möjligt) eftersom jag inte klarade tenten. Tänkte börja gråta fast jag inte har någon annan att skylla på än mig själv. Fortfarande som 33 år är min reaktion den att det tåras i ögonen när jag "förlorar" någonting, vill ringa till mina närmaste och böla och tycka synd om mig själv. Sen känns det orättvist. Hoppas jag snabbt kommer in i nästa fas, dvs att jag accepterar mitt öde och börjar läsa och öva istället för att gnälla. Jag får nämligen testa på nytt på fredag. Jag tror att jag på äldre dar blivit en wannabe-plugghäst (en riktig plugghäst skulle för det första öva på förhand ordentligt eller sen direkt hoppa till accepterande-fasen om läsandet förhindrats av t.ex. något supervirus, Mad Men skulle liksom aldrig finnas ens på kartan som en orsak till att inte läsa).

Dimman

Jag hade så många bra tankar tidigare idag som jag tänkte skriva om. Nu kan jag inte komma på en enda. Har jobbat kvällsskift igår och på jobb igen idag på dagen, efter det desperat försökt läsa på morgondagens praktiska tent i ledmobilisering och sedan ännu planerat stugkök på Ikea. Allt lite i en dimma. Nu måst jag sova, men före jag somnar (och ändå i smyg ännu tittar på Mad Men via netflix) så kan jag bara konstaterat att jag hittat en ny springlåt som gör mig nästan oövervinnlig.  Tipset kom från Stockholm.

Igår och idag

Lägger upp några bilder från igår och idag medan jag väntar att Eurovisionen börjar.

Danni och Elsa på en ödslig Hietsu igår.

Några tappra solare och ett gäng spanjorer
med vintermundering var allt som fanns
på stranden.

Gick ut med barnen två gånger idag (uujeee), på eftermiddagen
kändes det underligt tyst och lugnt, sen kom jag på att
det var ishockey på tv. Danni jobbade idag.
Så här fint var det på vägen hem från Regatta.

Klippte ett par farkkun som var för långa och
lösa till boyfriend-cut. Blev riktigt bra. På
morgonen trodde jag att strumporna var likadana,
måste börja gå och sova tidigare.

Knådning

Skrev just en skriftlig tent i massage. Om jag satsat pengar på förhand på vilka tenter som är praktiska och vilka som är skriftliga i den här utbildningen skulle jag vara lite fattigare nu. Men skrev hela två sidor fulla om bl.a. vilka kontraidikationerna det finns och när man använder knådning och när man använder friktion. Så nu är det bara att be om knådning när vi ses nästa gång - i teorin är det åtminstone relativt bra!

Tankar inför vårfesten

Förbereder mig mentalt att inte gråta allt för häftigt på dagisets vårfest när de sjunger den blomstertid nu kommer. Har ett svagt minne av att minna mamma alltid snyftade högt på alla skolavslutningar och det irriterade mig helt galet. Och nu är jag själv där och snyftar. Förändras överhuvudtaget någonting med åren kan man ju fråga sig? Är vi egentligen precis lika som de förfäder som levt här före oss? Jag bara tror att jag är unik, men alla tankar, känslor och livsöden har hänt så många gånger förut att om någon skulle följa med livet här på jorden som en realityserie på säg 1000 år så skulle den varelsen nog gäspa stort vid det här lagat. Det behövs säkert en istid eller komet för att få lite action i det här jordsnurrandet. Fast vi kan nog för min del vänta så där 1000 år på den dramasvängen så att jag får uppleva det gäspiga men ändå fantastiska livet i lugn och ro. Å nu måst jag springa iväg till dagis - hejhej så länge!

Stunden för mig själv

Jag försöker bli bättre på att bara leva i stunden och inte stressa över vad som kommer näst. Nattandet hör till en sådan träningsexercis. Egentligen är jag de flesta ensamkvällar utled på barnen när klockan blivit sovdags. Snabbt i säng med dem och så en stund för mig själv tänker min hjärna automatiskt. Så blir det sällan och därför försöker jag inte tänka på hur många minuter det tar, även då minuter blir timmar. Men det är sakelis svårt. Och vad gör jag sen när jag äntligen får en stund för mig själv. Jo, jag kryper brevid min dator och kollar fb, bloggar, surfar omkring och orkar sällan läsa något som är längre än fem rader. Sådan är jag sen.