Unicorn

Det känns som om jag den här våren träffats av det stora allvaret gällande min studier och karriärsval. Under praktiken och senast idag då sommarjobbet började så där på riktigt, smög den förbjudna tanken in i mig. Tanken eller frågan om det här med vård ändå är min grej? Kommer jag att orka jobba med krämpor och smärta resten av livet?

Jag känner mig så otroligt naiv när jag skriver ner det här. Vad hade jag liksom tänkt? Att det bara är en dans på rosor? Att jag bara rider vidare som Florence Nightingale på min vita unicorne och läker ömma kroppar med att vara sååå på rätt plats i livet?

Tror att jag är mest är trött idag och då är det svårt att vara inspirerad. Tröstar mig med att vi idag under rapporten på jobbet plötsligt diskuterade faktumet att hårdhet inte fungerar vid vård av människor. Och då tänkte jag spontant för mig själv att det är jag inte, hård alltså. Har ofta känt mig för mjuk i arbetssammanhang. Nu med vård av dementa känner jag att mjukheten har hittat rätt.

Så egentligen, nu när jag i mitt resonemang hamnade här, så tänker jag helt enkelt bara rida vidare på min vita unicorn. Jihaaa.