Elsa 4 år!

De här åren då jag bloggat om mitt nya liv som fysioterapistuderande har terminen kickat igång så där på riktigt samtidigt som Elsa fyller år. Den här hösten är allt lite försenat, studierna börjar först på riktigt i oktober, men Elsa födelsedag är och består. Så 28.8 firade vi att min baby funnits i FYRA hela år. Världens bästa Elso!

Vi bakar kaka

Elsa och jag hade en prinsessmysstund och läste Alrakäraste Syster som momi&mofi skickat på posten.
Jag snyftade mig igenom boken, kan inte öppna en Astrid Lindgren bok utan att bli rörd till tårar.

Här kommer jag hösten

Sitter vid mitt nyrensade skrivbord och försöker peppa mig inför höstens kurser. Vågade t.o.m. logga in på mejl och KU Leuvens hemsida. Som ni ser har jag hängt upp badvaktsintyget (har lite fastnat - jag vet - men nu har det blivit en symbolisk grej för mig). Bredvid hänger utlåtandet över examensarbetet som Linda och jag jobbade med på våren. Vi fick vitsord 4 av 5. Jihaa!

Men de var de och nu är det slutspurten kvar. I Leuven, på engelska och om neurologi. Go, go, gooooo!

Känns lite kalt, borde kanske fixa doftljus (har helt dille på dem nuförtiden), mjuka
upp det hela. 

Sommaren i skärgården (och lite i Stockholm)

Före bloggen övergår till höstfiilis med studier, chaud vin och kaningryta så vill jag ännu njuta av sommarkänslan. Här kommer därför några sommarminnen:

Vi ordna sommarträff på Örnen och det kryllade av små oranga flytvästar i regnet.

Sen åkte vi till Utö, tar med gamla Sally ca 2,5 h.

På Utö blåååste det. 

Rufus och Elsa stortrivdes och spelade fotboll eller bollen i burken varje kväll med gänget i byn.

Det roligare med Utö är att hela tiden händer små grejer. Som här då en av Finlands bästa dragspelare - Maria Kalaniemi - dök och och spelade vid hamnen.

På grund av lite sämre väder blev det inte så många utfärder på Utö. Men en fyra stjärning
 (skumpa ingick) blev det till kobbarna.

Sen åkte vi till Stockholm och träffade ljuuuvliga kusin Etan. Trots minerna var det en lycklig stund. 

I Stockholm blev det också ett adjö till Lina & Öz som vi hängt med på örnen.

Och lite Helsingfors blev det ju också. Här en suddig bild på oss från The Cock:

Tillbaka till skärgården och plötsligt blev det varmt.

Vi åkte till Örö med svärfar

och tog emot och vinkade av släkt och vänner på nya bryggan

Hälsade på farfar snart 90 år som fortfarande odlar potatis på somrarna i Bjärnå

Tillbaka i Bryssel njöt vi av värme och "poolen" på gården.

Salut!

Istället för att gå omkring och vara frånvarande har jag de två senaste dagarna försökt ta mig i kragen. Har t.o.m. listat grejer som borde göras före september:

Obs! ser ni vägglamporna? Försökte få dem med - så fina! (en av orsakerna att fuktkällaren inte
stör mig lika mycket)

Och så var vi till Oostende och solade med resten av Bryssel igår. Fin dag som avslutades med musslor i vittvin och kvällssol vid havsbrisen. Svårt att vara frånvarande då.

Skööönt! Tidvattnet kom fast oss fem minuter senare.

Lyssnade idag på suveräna Daniel Poohl som Lina tipsade om och som det inte skulle vara nog så skall jag nu korka en Jupiler och äta hotdogs. Kram!

Bon Soir

Tillbaka i Bryssel. Elsa somnade just, Rufus håller på att somna. Klockan är tio och det är alldeles beckmörkt. Grannarna verkar vara bortresta och fira semester så det är underligt tyst. Hela juni var det partaj typ varje kväll i grannskapet.

Finland svischa (e de ett ord?) förbi. Vi var så länge i skärgården att jag fick tillräckligt. Det har nog inte hänt sedan jag var barn. Att få tillräckligt av ledighet och riktigt vänta på att skolan börjar. Nu är jag trettiofem år och det händer igen. Så går det sen.

Har varit melankolisk största delen av finlandsvistelsen och vet inte varför.  Det har varit skönt, men ändå har jag inte riktigt kunna ta in något. Det känns som om det mesta flyter bredvid och jag ler och nickar men är inte riktigt med. Overkligt kanske beskriver min tillvaro bäst. Allt känns lite overkligt. Har läst några böcker vilket är en nyhet i sig. Barnen är så stora att jag faktiskt kunnat läsa stundvis i lugn och ro dagstid. Hade inte planerat något särskilt läsandet (förutom fysioterapi och franska, vilket jag inte gjort), utan tog det som kom framför mig. En självbiografisk bok om Ken Ring och en annan om Julius Caesars unga år blev det. Machot värre.

Den här har jag lyssnat på i sommar och - fast den inte är så somrig - så är det min sommarlåt 2015:

Hej

Bloggandet känns trögt nu av någon orsak. Kanske för att jag IGEN har varit ensam med barnen hela veckan. Danni kom hem från i Grekland igår. Orkar inte skriva, men lägger upp några bilder ifall någon ännu kikar in här.

Portugal var just så ljuvligt som jag tänkt mig.

Vi hyrde en apartment via Airbnb i Vilamoura. Platsen visade sig vara beläget mitt i en golfresort.
Lite opersonligt lägenhet, men allting var fräscht och snygg. Vi hyrde också en bil så vi åkte till nya
stränder varje dag. Rufus har tagit bilden tidigt på morgonen före vi åkte till flygplatsen så att vi
inte bara skulle glömma den fantastiska poolen.

Sen kom vi hem och barnen och jag har turistat i vår nya hemstad.

Här surade de en stund på Grand Place över att de var de ENDA som hade regnrock i hela Bryssel. Då var det ännu rätt svalt. Nu har det varit över 30 och sol i flera dagar. 

Och här har vi hittat vår påse med nyinköpta lego som vi glömde på ett café på Gare Central efter ett besök i Waterloo. Fatta
lyckan då påsen hittades nästa dag i caféet!

Och nu på måndag åker barnen och jag till den åboländska skärgården. Jipiii!

Men vem ska trösta knyttet med att säga sanningen: om du bara springer undan så får du ingen vän.

Hinner int alls blogga nu när jag bor mitt i Europa. Det händer hela tiden så mycket. Eller åtminstone tror vi med Rufus och Elsa att det händer grejer utanför vår lilla bubbla här hemma. Det flyger ÅTMINSTONE dubbelt så många flygplan över staden än vad det någonsin gör i Helsingfors. Det här har vi kommit fram till då vi under dagarna myser på vår egen trygga gård och stirrar upp mot skyn. Vi hör stadens brus, grannens fester men ser mest bara flygplan på himmelen på grund av de höga murarna som omringar vår gård. Knappt så vi vågar oss ut från vårt trygga bo.

Fast sen kommer ibland den där Daniel hem och tvingar oss att mingla. Jag trodde till exempel att midsommaren skulle vara lugn och skön, men herreminje så mycket festande det var i dagarna två. Och jag var till på köpet avslappnad och glad. Snapsen gjorde kanske sitt.

OCH sen var vi i Portugal på semester förra veckan. Skall ladda upp bilder bara bloggivern återkommer. Nu tillbaka till flygplansstirrandet på egna gården. Hejhej.

Prekelinden

Vi bor på Avenue Prekelinden. Tycker namnet lite påminner om perkele Lindgren - passar ju fint. Lever in någon slags vakumtillvaro mellan två hem och liv. Sakta kryper små flag av hemkänsla över mig och jag är inte mera ständigt i pisse. Fast jag går fortfarande runt i huset och luktar, varje gång jag kommer in i ett rum drar jag luft in i näsan för att känna efter om det luktar något speciellt. Helt normalt är det väl inte. Tycker min näsa är lite mer täppt än normalt, men är inte helt säker. Jag som tar mig för att vara så open minded och så går jag småaktigt omkring och tycker att allting luktar i min nya hemstad.

Vi har inte ännu rört oss så mycket från våra hemknutar med barnen. Vidgar reviret sakta men säkert ju modigare vi blir. Danni jobbar långa dagar, men roligt att hela familjen är samlad på morgonen och på kvällen. Barnen njuter vilket känns fint.

Här ännu en bild från flygplatsen när vi åkte iväg. Barnen helivriga och jag ser ut som om det
har kommit i byxan. Beskrivande. 

Här är Avenue Prekelinden

Flytten

Det blev en liten spontan flyttpaus. Men nu är jag tillbaka. Allt har gått bra.

Fast nu ska försöka skriva ett ärligt inlägg om stämningarna. Kan väl börja med att själva flytten gick precis enligt planen. Och jag höll mig lugn, på gränsen till apatiskt ända tills barnen och jag anlände hit till Bryssel. Sen utlöstes en fem månaders inneboende stress och jag var inte mera varken lugn eller sansad.

Fick någon slags mindre mental meltdown. Den utlösande faktorn var stressen över att vår källare är fuktig och att vi tycker att lukten ibland siprar in i första vångingen (där som tur ingen sover). Plötsligt kunde jag bara fokusera på det här och såg framför mig hur barnen får astma, kroniska lungbesvär, exem och andra allergier. Kände mig skyldig då jag övertalat familjen (Danni) om att huset var ljuuuvligt och hade karaktär. Fick några ordentliga raivaren på allt och alla. Fick ångest av alla ouppackade flyttlådor och kände inte för att att packa upp något i det här "satans mögelhuset".

Gick sedan ut en stund och konstaterade att vi har en kyrka i storlek med Åbo domkyrka precis bredvid oss, flera mysiga restauranger och fina parker för barnen. Kom hem drack lite vin och kände inte mera någon lukt, såg på när barnen lekte på gårdsplätten (vi har en egen!) och tyckte plötsligt allt var charmant kontinentalt - skratten och brajalukten från grannarna, ja, t.o.m. lukten i den fuktiga källaren.

(Om mitt fuktluktsbotemedel är rödvin kan det gå dåligt för mig i den här stan.)

Perfekt

Ny vecka och nya tag. Åååå vilken störande inledning. Skärpning! Har nu fått någontyps skrivkramp vad gäller den första meningen i mina blogginlägg. Vet inte hur jag skall börja. Fastnar och kommer inte över de första orden. Min modersmålslärare sa till mig under högstadiet att jag skall skriva bara och inte fundera för mycket. Bara låta det fara liksom. Tydligen skrev jag mindre fel då. En viss sanning finns ju där. När jag fundera för mycket på formuleringar blir det ofta klumpigt. Men fel skriver jag ändå rätt ofta. Är nästan lite störd på alla dem som alltid ser alla skrivfel. Inom mig finns alltid en röst som skriker MEN INNEHÅLLET DÅ?!

Fast egentligen är jag störd på att jag inte är perfekt. Jag vill både skriva felfritt och intressant. Sen också vara klok, vacker och positiv, sjunga som en gudinna och dansa som Beyoncé och allt det där. För på något sätt skulle jag automatiskt vara lycklig då resonerar min underutvecklande människohjärna. För det skulle väl komma en dag då jag bara lutar mig bakåt i stolen och suckar nöjt för mig själv och konstaterar högt och ljudligt att nu är jag perfekt. För den dagen kommer väl, va? Tänk vilken skön dag. Bara njuta av min perfekthet. Ligga i solstolen och bara vara perfekt. Perfeeeeekt.

Vet inte riktigt vart jag är på väg med det här blogginlägget. Det spårar ur. Och nu har jag skrivkramp så här i slutet också. Hur skall jag avsluta det här? Borde jag avsluta lika störande som jag började: Ingen är perfekt (utom då kanske jag om ett år). 

Fina fredag!

Det märks på bloggen att jag borde skriva mina sista studieuppgifter den här veckan. Bloggar som aldrig förr.. haha! Linn frågade tidigare i veckan efter liptips på nätet. Christian the Lion är ju en klassiker, men stötte nu på det här klippet under veckan. Videon kändes ju som gjord för mig som ofta funderar på ålder och att bli äldre.

Snyfta först lite till den här, kom sen ihåg att du fortfarande är rätt ung och frisk och njut sen av denna fantastiska fredag!

Bilden av Finland

Min farfar har fem barnbarn. Nu när jag flyttar till Belgien (även om det inte är för gott) så bor ingen av oss mera i Finland. Min två kusiner har i och för sig aldrig bott här, men besöker Finland på somrarna. Det fick mig att fundera på hur vi syskon och kusiner ser på Finland. Nu skall jag inte lägga ord i andras mun, men så här verkar det:

1. Kusinerna som aldrig har bott i Finland ser fortfarande Finland som den nordiska lite naiva sommaridyllen. Ett samhälle där få saker ändras, lite bakom allting, junttit - men ärligt och fin natur. Städerna har inte så mycket att komma med, rätt små och slöa. Vi har haft flera diskussioner där de konstaterar att det ju är NATUREN som är det fantastiska med Finland. Även om jag håller med om naturen så försöker jag oftast också försvara Helsingfors och Åbo (de städer jag känner till, kommunen Kyrkslätt lämnar jag utanför, fniss), men i jämförelse med pulserande metropoler är de finska städerna små, kliniska och tråkiga. Ingen större puls. Men naturen, skärgården, ljuset... Aaaa - gör en glad och varm inombords. En positiv bild alltså.

2. Mina syskon som vuxit upp i Finland men nu länge bott utomlands ser med större oro på utvecklingen i sitt hemland. Till skillnad från mina kusiner följer de noggrannare med finsk politik och andra aktualiteter. När man utifrån ser på Finland verkar det som om vi här sluter in oss allt mer, bygger murar gentemot allt och alla (förutom kanske då Estland som vi däremot skrämmer bort med en störande storebrorsattityd) och låter det eviga dåliga självförtroendet hos vissa partier och politiker återspeglas sig i en främlingsfientlig politik (som bottnar i ett hav rädslor, okunskap och maktbegär), ett teknokratiskt samhälle med lite kreativitet och nytänk. En rätt negativ bild med andra ord. (Fast nu när jag skriver ner det här känns det nog mera som mina egna frustrationstankar än mina syskons).

3. Jag märker att jag i min egen vardag inte känner igen den negativa bild som målas upp i medier. Lever helt klart in the bubbla - och skäms inte ett dugg för det. Fast jag vill också bygga broar och förstå. Men jag blir SÅ matt av all intolerans, aggressivitet och hat som jag läser om i finska tidningar och nyhetssajter, speciellt i kommentarerna – herregud, för ditt eget välbefinnande: läs aldrig kommentarerna! Vill bara stänga av och fortsätta leva i min bubbla, för här märker jag inte av intoleransen och hatet. Fast min magkänsla säger att det inte är klokt. Men hur orka tro på det här landet? Var hör jag hemma? Behöver jag höra hemma någonstans? Är det så viktigt?


Min farfar och hans generation krigade för att intoleransen nådde nya höjder i Europa (i och för sig krigade Finland och min farfar för sjävlständighet och inte mot nazismen). Men att stänga in oss i våra egna bubblor kan inte leda till något annat än en större intolerans gentemot varandra. Det borde väl historien ha lärt oss.

För att inte falla i desperation tror jag ändå att det är viktigt att ha den egna trygga platsen (kalla den bubblan om du vill) i tillvaron där jag får vara mig själv och där jag stundvis får tanka energi. Det kan vara frågan om den egna familjen, vänner, gänget på stamkrogen, jobbkompisar, yoga-gruppen, intresseorganisationen osv. Någonstans där jag har en självklar plats och känner mig trygg och stark. Och när jag känner mig stark så kan jag försöka bygga broar till den vita arga mannen och kvinnan på bensinmacken i Mellersta Finland (herregud vad många fördomar på en och samma gång - ursäkta). Peace out!

Mejl av Marilyn

Vet inte om Erasmus gått framåt eller om KU Leuven bara är en organiserad organisation, men hur glad blir man inte av ett sånt här mejl!:

Dear Anne,

Concerning your Research internship in neuro: would you be more interested in the field of Parkinson’s disease (professor Alice Nieuwboer) or stroke (professor Geert Verheyden)? I will try to make arrangements in your field of choice.

Kind regards
Marilyn

Kommer inte ihåg att jag skulle ha blivit så här väl omhändatagen förra gången jag åkte som utbytesstudent. Fick nog då helt själv hitta på mitt schema. Har ett suddigt minne av att jag t.ex. en gång rusa in i ett klassrum, satt ner mig i mitten av bänkraden (big nono) och låtsades vara helt cool med franskan. Efter en stund förstod jag att jag kommit fel och hamnat på någon högre matematikkurs. Tänkte först att jag bara låtsas som jag hör hemma där, men sen började läraren turvis fråga något av alla i klassrummet. Kände paniken stiga då det närmade sig min tur. Steg till sist upp mumlade pardon, pardon och trängde mig förbi hela raden av förundrade belgare. Min coolhet var ett minne blott och jag tyckte då att det var så PINSAMT. Nu tycker jag inte det mera. Så går det sen.

Ps. jag valde parkinson-gruppen

Gammal hud

Mängden påsar under mina ögon har ökat igen. Plötsligt har de inte försvunnit fast det redan är tisdag och jag vakade natten mellan lördag och söndag. Funderade ifall jag fått någon slags ögoninflammation, men påsarna verkar nog vara helt naturliga och bestående. Blev ärligt förvånad över mina trötta ögon. Ett steg närmare döden igen. Kommer ihåg att jag hade en lika förvånad stund då jag för några år sen reagerade på att rynkor och hudbilder som uppstått av att jag lutat kinden mot ett gröppigare material inte försvann efter några minuter. Plötsligt var märkena kvar ännu en halv timme efter att jag stigit upp från soffan. Kändes som om någon skämtade med mig och min hud. Det här kan ju inte vara min hud!, tänkte jag. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: jag har så svårt med att kroppen blir äldre. Ytliga jag.

Bröllop

Vi var på bröllop i helgen. Så roligt att få festa loss och fira kärleken igen den här våren. Och i fina Runsala av alla ställen. Precis som under Ruisrock gick det ett sus i festsalen då Viking Line gled förbi. Alltid lika bra fiilis på det stället!

Här är jag på festhumör och begaistrad av den romantiska atmosfären och kände mig högst som 25 år. Idag känner jag mig gammal, mycket gammal och trött.  Gonatt!

Schööönt

Herremintid vad skönt med ledigt! Skall ännu på måndag en sista gång till praktiken för att presentera mitt utvecklingsarbete på morgonmötet. Iiik, får försöka hinna få arbetet färdigt skrivet tills dess... Kommer att sakna den här praktikplatsen.

Och lite Näääk och Nimo onsdagskvällen till ära (vill ha värme och sol NU).

Två trötthetstecken

Jag vet att jag är trött då:

1. Jag tillsammans med barnen ser på Paddington och smyggråter igenom halva filmen. Var är medmänsklig(björnlig)heten bland oss européer och londonbor? Tänk att de bara går förbi honom där på perrongen.. och sen börjar tårarna rinna ännu mer när mamman i familjen ändå bryr sig, visar värme och tar med den konstiga björnen hem.

2. Jag svarar på båda frågorna i mognadsprovet fast det tydligt står att man skall välja en fråga (men JO jag har skrivit mognadsprov, presenterat slutarbetet och ser ljuset i tunneln för den här vårens del - jei!!)

En vecka till med psykofysisk fysioterapi

Veckan kom och gick. Vilken fantasifull början på ett blogginlägg. Men det kommer inget mer ikväll. Hjärnan säger stopp. Eller vänta... Nää, de var nog de... Några bilder klistrar jag ändå ännu in. Först på mig på prakitken (då jag ännu i början av veckan var pigg) + två böcker jag vill läsa.

leeee:)

Sommarläsning 1

Sommarläsning 2. Gertrud Roxendal står det högst upp. En föregångaren inom
psykofysisk fysioterapi i Norden

Rabare

Två tips.

1. Nejlikorna som jag köpte för billig peng från Alepan förra veckan ser ännu ikväll så här fina ut. Prisvärt.

2. Hörde under kvällen hur det damp ner reklampost från postluckan. Brukar ibland bli irriterad på all gratisreklam (har ändå ingen lapp på dörren). Men idag tittade jag av någon orsak positivt nyfiket igenom alla erbjuden och fastnade för den här tyg-rabatten. Nu ska de bli nya gardiner till lägenheten i Belgien!

Klippte t.o.m. ut kupongen - känner mig så duktig

Det här är inte ett sponsorerat inlägg (ifall någon seriös nånsin skulle vilja sponsorera någonting på min blogg kommer jag nog att tuta ut med det till alla som vill och inte vill höra - haha!).

Skratt och bilmusik

Kommer nån ihåg att jag har haft en finsktrauma på de tidigare praktikperioderna? Kommer själv vagt ihåg att jag klagat högt och långt om detta på olika medier. Plötsligt den här våren bryr jag mig inte mera. Säger fortfarande ganska ofta fel och kanske lite klumpigt ibland. Men jag har försökt sluta joma om det och arbetskulturen på psykiatriska verkar fint nog vara varm och öppen för olikheter.

Och i möten med patienter så har mina roliga formuleringar ibland lett till att både jag och patienten skrattat. Är helt säker på att ett skratt på 5 sekunder när man mår psykiskt dåligt motsvarar ett lyckorus efter ca.10 km spring (måste bara ännu hitta en forskningsartikel för att få det här helt säkert bekräftat).



Lyssnade på Sanni på vägen hem från landet igår. Barnen somnade och det var igen den där fina stunden av tystnad, en trygg varm bil och vårskymning utanför. Vet inte om allt låter bättre i bilen, men tyckte om den här.