Mina funderingar under sångtävlingen flöt mellan tankar om lyckad svensk publicitet, korruption, svensk USAdyrkan, samhörighet, etnicitet, folkets röst och fest. Mest ville jag känna fest och dansa loss på Globen med resten av gänget. Fly ansvar för en stund och bara festa i ett bubbel av musik, gemenskap och rättvisa. För visst kändes det rätt att Ukraina vann? Australien var kanske bättre, men så handlar det också om politik. Mitt i dansen finns ett allvar. David och Goljat, stor och liten, krig och fred. Så typiskt Europa. I rättviseruset smyger misstänksamheten också in i mig - tänk om dramat ändå till en del är förberett, planerat - det är ju nästan för förutsägbart. Att Ryssland och Ukraina skall stå kvar där sist vid mållinjen. Är den svenska produktionen så skicklig? Eller är det bara ödet och stunden, just då, helt oredigerat - och spelar det egentligen någon roll?
Vet inte var jag hör hemma och om jag måste höra hemma någonstans geografiskt men är tillfreds med att jag igår ikväll fick känna mig som europé en stund. Under vecka har jag chitchattat med patienter och kollegor på sjukhuset i UZ Leuven om tävlingen. Jag blev överraskad över våra gemensamma eurovisionstraditioner och minnen - ung som gammal. Där har de också suttit framför tv:n med deras familjer med snacks och kollat på samma program. Blir närapå tårögd, jag har ett sådant naivt behov av samhörighet. Och just där blir jag också rädd för det enorma samhörighetsbehovet jag har och backar lite. Vill ju ändå inte begränsa mig till Europa -låt hela världen sjunga och dansa. Låt alla blommor blomma! Får störande nog ändå gåshud då det klarnar att Ukraina vinner Eurovisionen med hjälp av Europas (och Australiens) röster - både från vanligt folk och kommittéer. Är inte klokare gällande mitt Europa efter det här, men det känns bra i magen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar