Mulet

Det har regnat i två dagar i sträck nu och mitt humör känns lika mulet. Försöker att inte falla ner i deppgropen, men det är som om regnet bara sköljer ner mig igen. Vet inte vad som är fel men är helt sjukt frustrerad på allt och alla.

Troligen är det för att jag nu har nått mitt mål med att studera till fysioterapeut. Det blev inget konfettiregn och crazyyyy, galet och fiiint rop som jag tidigare skrev om. Istället står jag här igen vilsen och ångestfylld för framtiden. Hur dumt är inte det? Men så är det.

Jag har idéer och planer på vad jag kunde göra men får jobba hårt för att inte den där gnällrösten i mig ska fnysa föraktfullt om mina tankar och viska de där kommer aldrig att lyckas. Bara njuuut av stunden säger en annan röst i mig. Men det går liksom inte. Jag hittar ingen ro. Igår måste jag till sist lägga mig raklång på soffan och göra några diafragma andningsövningar för att försöka få bort trycket i bröstet.

Nå, om inte annat så har jag en del tips till fysioterapeutisk självhjälp för mig själv. Du, du, duuuuu.

Heippahei, vi hörs senare.

En dag på stranden - bildbomb

Är fortfarande turistaktigt förtjust att bo mitt i Europa. Att Frankrike, Tyksland och Holland ligger bakom hörnet känns fantastiskt pirrigt. Hoppas att den här förtjusningen inte bleknar, livet blir så spännande med pirr.

Igår åkte vi till en strand i Holland som vi på morgonen googlade fram och stället visade sig vara superfint. Med bilen tog det 1,5 timme eftersom det för en gångs skull inte var några trafikstockningar på vägen. När vi närmade oss den Holländska kusten i provinsen Zeeland kändes det som vi kommit till en dockvärld. Allt var så rent, putsat och prydligt. Även om vi i Bryssel bor i något som anses som ett medelklassområde så har våra ögon tydligen vant sig mer mera sprickor i fasaderna och lite mer stökigare neighborhood eftersom vi reagerade med förtjusning typ; nämen, det ser ju inte verkligt ut!

Där var vi sen mitt i smeten bland den holländska och tyska medelklassens blonda barn, tunna dunjackor, pastell pikéer och vita sommarbyxor. Finlands Hangö på sommaren då kanske jag kan jämföra det med. Vi njöt trots det och solade trots blåsten. Här kommer en bildbomb från dagen i Domburg.

Vindskydd behövdes

Här förvarar sommargäster och ortsbor sina strandgrejs, som en minissommarstuga.

Kanske en fyr?

Schoonste strand år 2015

Pepsodent smile

Massor med cyklar såklart.

Försök till pepsodent smile

Rosor och hemmalunk

Det tog inte många timmar före jag vande mig vid den lugnare lunken här hemma. Nu känns det igen som om varje litet mejl och text som borde skrivas bara blir helt sjukt tungt och tråkigt. Får ingenting gjort!

Har istället börjat planera sommaren. Bestämde mig för att skissa upp en plan som vi sedan kan fylla på. Vill inte planera för mycket, men ändå lite så att inte sommaren flyter iväg och vi liksom bara står där med kappsäckarna och ser på.

Och som sockret i morgonkaffets botten: Får jag lov att presentera våra rosor! Riktigt känner hur jag håller på och förvandlas till en trädgårdsmänniska. För visst är rosorna fantastiskt fina när de slår ut? Ett litet mirakel mitt här på jorden. Det är de där små sakerna i vardagen som gör livet fint, de där små. Okej slutar nu före jag börjar må illa av mina klyschor (men menar dem helt öppet och ärligt).

Puderrosa rosor.

Så romantiskt att jag nästan vill ha flätor och korsett.

Bakom vita rosen skymtar en djupröd ros.

Fin färg på syrenblommorna.

Rhododendron heter den här.

Till sist ännu en gul ros. Någon äter upp bladen bara.

Och här är början på de lösa planerna. Igår bokade jag flyg till Åbo och tjejhelg i juni. En
examenspresent till mig själv. Ler bara av tanken.

10 veckor

Då var 10-veckors praktiken på universitetsjukhuset i Leuven över! Super tacksam över den här möjligheten, jag har lärt mig massor. Har några små grejer jag ännu behöver skriva och efter det så börjar allting vara klappat och klart för att utexamineras som pinfärsk fyisoterapeut.

Under fredagen och lördagen gick jag omkring i ett lyckorus och idag känns det, ja, lite tomt faktiskt. Aldrig är jag tillfreds. Men skall försöka njuta av den här stunden och INTE stressa alltför mycket över den osäkra framtiden.

Det ooordnar sig.

Fredagens sista selfie från sjukhuset. Trött med håret på ända men också glad över fin feedback.

På kvällen skålade vi, ser stelare ut än vad det var (skoj)

Igår vaknade vi tidigt för att se på då Rufus skola deltog i en fotbollsturnering för alla skolor i Woluwe Saint Lambert.
Fin stämning!

Grande finale

Det kan hända att jag just nu sitter och skriver min sista studieuppgift. Det kan också mycket väl hända att jag under de nästa veckorna bloggar var och varannan dag över hur stort, crazyt och galet fint det känns att jag ser ljuset i tunneln gällande mina fysioterapistudier. Hoppas ni ändå orkar läsa. Det här är slutmetrarna på hela den här resan och bloggen. Bara grande finale kvar!

Crazyyyt, stoooort och gaaalet!

Är jag europé eller finne? jag har tappat mitt minne

Europaaaa tänkte jag igår ikväll då vi kollade på Eurovisionen, god damn EUROPA, vad vill du och vad vill jag med dig?

Mina funderingar under sångtävlingen flöt mellan tankar om lyckad svensk publicitet, korruption, svensk USAdyrkan, samhörighet, etnicitet, folkets röst och fest. Mest ville jag känna fest och dansa loss på Globen med resten av gänget. Fly ansvar för en stund och bara festa i ett bubbel av musik, gemenskap och rättvisa. För visst kändes det rätt att Ukraina vann? Australien var kanske bättre, men så handlar det också om politik. Mitt i dansen finns ett allvar. David och Goljat, stor och liten, krig och fred. Så typiskt Europa. I rättviseruset smyger misstänksamheten också in i mig - tänk om dramat ändå till en del är förberett, planerat - det är ju nästan för förutsägbart. Att Ryssland och Ukraina skall stå kvar där sist vid mållinjen. Är den svenska produktionen så skicklig? Eller är det bara ödet och stunden, just då, helt oredigerat - och spelar det egentligen någon roll?

Vet inte var jag hör hemma och om jag måste höra hemma någonstans geografiskt men är tillfreds med att jag igår ikväll fick känna mig som europé en stund. Under vecka har jag chitchattat med patienter och kollegor på sjukhuset i UZ Leuven om tävlingen. Jag blev överraskad över våra gemensamma eurovisionstraditioner och minnen - ung som gammal. Där har de också suttit framför tv:n med deras familjer med snacks och kollat på samma program. Blir närapå tårögd, jag har ett sådant naivt behov av samhörighet. Och just där blir jag också rädd för det enorma samhörighetsbehovet jag har och backar lite. Vill ju ändå inte begränsa mig till Europa -låt hela världen sjunga och dansa. Låt alla blommor blomma! Får störande nog ändå gåshud då det klarnar att Ukraina vinner Eurovisionen med hjälp av Europas (och Australiens) röster - både från vanligt folk och kommittéer. Är inte klokare gällande mitt Europa efter det här, men det känns bra i magen.

Slutet närmar sig

Kom på att om en vecka så har jag fixat mer eller mindre allt jag behöver för att examineras som fysioterapeut. Sista praktikveckan börjar på tisdag. Crazyyyyt!

Jag funderade på min ålder (once again) då när jag sökte in och fick en klump i magen när jag kom på att jag kommer att vara 36 år GAMMAL när jag studerat färdigt ifall jag får chansen att börja. Tyckte det lät som så mycket, nästan 40 år för tusan! Och nu är jag här och känner jag mig inte alls äldre, egentligen om jag tänker efter känner jag mig snarare yngre. Eller egentligen de få stunder jag inte aktivt tänker på ålder - när jag bara är, lever, gör - är jag precis rätt år gammal.

Mina lite yngre praktikantkollegor. Det här är fredag kl 16.30 då vi ännu trodde att vi kanske för en gångs skull skulle få gå tidigare efter allt var klart. Men stället hade vi ännu en föreläsning om olika typers frakturer. Vår handledare har då ingen fredagsfiilis alls.

Barnen fick för sig att de vill städa, tvätta golv och fönster. Whaaat?! Jag vill bara ligga
på soffan och ladda inför Eurovisionen. 

Kroppen

Nu har gästerna åkt hem och jag har min hemmastudiedag. Har fört barnen till skolan, dricker kaffe och försöker bli inspirerad. Av något, vad som helst! Please!

Ok, tog en paus och läste några bloggar. Peppe skriver idag om forskning som visar på att det är lönlöst att banta med hjälp av dieter. Efter fem år väger man oftast mera än före bantningen. Bantningsstressen är oftast orsaken till misslyckandet.

Det är så sant det där med att hets till bantning är totalt onödigt, eftersom ingenting blir bättre av det. Långvarig stress är ju värre för kroppen än all halvfabrikat i världen. Inte för att man behöver frossa is sig halvfabrikat för det, men ni förstår vad jag menar. Jag började fundera på situationer jag varit med om med klienter/patienter och då det har blivit tal om vikt. Har spontant under mina praktikperioder aldrig tagit upp personers övervikt och ibland funderat om jag borde göra det. Är det inte en del av min profession liksom? Att våga tala om vikten. Men någonstans i mig har det aldrig kännas rätt att ta upp den diskussionen. Ifall personen själv har börjat diskutera sin vikt har jag hållit mig neutral till diskussionen, inte gett allt för många goda råd, utan mera bara lyssnat. För om jag börjar med att säga att dina ryggproblem blir troligen bättra om du går ner 10 kg i vikt så kunde jag lika gärna bara ge en örfil och be dig gå och stå i skamvrån en stund istället.

Att skuldbelägga och ovanifrån (som "kroppsexpert" då) med upphöjt finger förminska en person till en mekanisk hög med ben, muskler och fett är inte rätt väg att gå. Verkligen inte. Däremot att koncentrera sig på övningar och rörelser som känns bra för just den människans kropp, att respektera kroppen just som den är i den stunden, att inspirera till att må bra i sin kropp och att tänka mindre på utseendet och mera på hur hen känner sig i sin egen kropp. RESPEKT. En sådan fysioterapeut vill jag vara.

Och som om det här inte skulle vara tillräckligt med text för en sömnig blogg denna måndag förmiddag så öser jag på med några bonusbilder från långhelgen:

Turistrundan med turisterna. Här sitter vi uppe på en takterass med vy över Bryssel. Hit hamnar de
flesta av våra gäster förr eller senare. 

Ljuvliga morsdagspresenter och på franska den här gången.

Den där fina stunden - IGEN

Kom hem från praktiken till ett nystädat och tyst hem. Barnen, Danni och våra gäster - Anna och Jonas- är på utfärd till Bruges och Oostende. Hann till och med sola en stund på gården före det blev skuggigt men det är fortfarande ljuvligt varmt i luften. Låt helgen börja!

Jag och fredgasmatkassarna

Hittade också lavender i butiken som jag tänker odla i trädgården.
Allt de andra jag försökte odla för en månad sedan har dött
eller aldrig kommit upp.  Men jag ger inte upp.

Passar också på att använda en doftpinne nu när dörrarna kan vara öppna - bli för stark
rökelselukt annars.

Och lite mera fredagsfiilis - nu fötterna på bordet och ett glas kallt i handen och njuuut! Puss och kram!

Vårfesttåren

Trögt, trööögt känns det idag. Vi firade den här helgen vårfest på skolan/dagis och senare vappen med några finska vänner. Även om det inte var något crazy festande så känner jag mig helt slut idag.

Fick en riktigt ordentlig snyftstund under vårfesten då en av dagisklasserna efter sitt dansnummer hade en överraskning där de målat sina landsflaggor från de land de ursprungligen kommer ifrån och format flaggorna till ett hjärta på ett plakat runt deras klassfoto (av ca. 20 elever var det kanske 3 belgiska flaggor). De gungade  en stund till We are the world av Michael Jackson. Den italienska pappan bredvid mig snyftade till först och då välde tårarna fram hos mig med. Tror att stunder som den här är så viktiga för oss alla och speciellt nu efter terrorattackerna. Att få känna sig välkommen och som en del av en gemenskap i sin nya miljö.

Både Elsa och Rufus hade ett dans och musiknummer med sina respektive klasser under
vårfesten. Så gulligt och så skickliga!
 På gården fanns det olika tält med spel, lekar, mat, saft, vin, öl och drinkar.
 Bra stämning trots kylan.