Vem orkar jag lyssna på i dag och i morgon?

Den här veckan har mina tankar snurrat kring hur man vill bo som äldre och varför de flesta vill bo hemma om de själva får välja och inte t.ex. i trevliga communities av olika slag? Lite tillspetsat kan jag tycka att det i städer och på landsbygden sitter en hel del ensamma gummor och gubbar i tysta hus och lägenheter. Där vill de själva sitta och där vill staden/kommunen att de skall bo så självständigt som bara möjligt. Så varför inte bara låta dem vara? Varför störa den lugna tillvaron?

Jag ser mig själv ofta som en ensamvarg. Men sen när jag tar mig i kragen och umgås med andra, gör saker tillsammans som känns meningsfulla och filosoferar högt och lågt om livet med andra  - så mår jag bra. Jag kommer inte att ändras som äldre. Kanske kommer jag att behöva någon som alltid nu och då puffar eller drar (bestämt, men snällt då) ut mig till världen omkring mitt lilla universum här hemma. Fast sen vet jag inte om jag kommer att orka konfronteras med åsikter som jag inte alls håller med om, tror att jag med åldern blir ännu sämre på det. Om jag lever på en mindre ort så kanske jag inte är så pigg på att bygga upp en gemenskap med andra hopplösa bybor. Det måste då handla om en gemenskap där folk tycker lika i de stora frågorna typ att människan föds god och oskyldig och förutsättningarna är inte de samma för alla. Eller måst de tycka lika? överväger social samvaro oliktänk och var går gränsen för mig? Jag vet faktiskt inte.

Peppe skrev under veckan om att det kanske inte är så bra att bara umgås, eller i hennes fall ha facebookvänner, som tycker lika. Så har jag alltid tänkt, att det är bra att våga lyssna på och känna personer som tänker helt annorlunda. För att ha en möjlighet att vidga vyerna. Men jag märker att jag har svårare för varje år att orka lyssna på rasistiska, chauvinistiska och andra hatiska inlägg mot stort och smått på diverse medier. Det fyller min vardag med för mycket dålig energi och det är inte värt det.

Nu spåra min hur bo som äldre tanke lite ur. Men kanske kom jag fram till att jag kan tänka mig att bosätta mig i en gemenskap på varmare breddgrader, där jag alltid nu och då får sitta vid en brasa (alltid den där brasan) på stranden (alltid den där stranden) och umgås med empatiska människor. Men där jag har min egen håla att krypa in i, där ingen får störa och där jag själv bestämmer min dagsrytm.

Bilden är tagen på Koh Mak i Thailand 2013. Och om man tittar riktigt noga så ser man skuggan av fina resesällskapet. Eller så är det helt främmande människor, är inte helt säker.